Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
CykligareOkategoriserade

Ny månad

Det är bara att konstatera att blogginläggen här varit lika få som träningspassen på sistone. Ibland kommer saker emellan, livet och så feberförkylningar förstås. Det har dragit ned entusiasmen något på senare tid och jag hoppas den återkommer.

Idag var första träningspasset på närmare en vecka och jag vet inte när jag vilade så länge från fysisk aktivitet sist. Och inte hjälpte det då kroppen kändes extremt seg och i princip omöjlig att väcka. En timma och en kvart i gymmet blev det där jag körde igenom överkroppen. Inga tunga vikter och försiktigare uppvärmning än vanligt ändå kände jag mig halvdöd efteråt. Inte ens en stund i bastun kunde råda bot på det.

Möjligen kan de fyrtiofem minuterna hos sjukgymnasten innan ha bidragit. Vi har tillsammans hittat lite olika delar i min sneda lekamen att jobba med vilket känns positivt. Gömd bakom det jobbet finns månne ett embryo till förbättring och i förlängningen mindre smärta? Hoppas kan man ju alltid.

I helgen var det annars vederkvickelse av annat slag som gällde. Jag har med alibi i form av en fem- och en sjuåring varit österut och hälsat på Pippi, Emil, Ronja och andra glada sagofigurer. Två dagar på Astrid Lindgrens värld som faktiskt var finare än jag trodde. Dessutom var den sena tiden på året befriande då det inte var så packat med folk. Sen blev det inte sämre av att vädret var absolut strålande och barnen glada. En mycket lyckad minisemester i Vildvittrors land.

Störst intryck på femåringen gjorde nog det  faktum att Ida faktiskt hissades upp i flaggstången
Störst intryck på femåringen gjorde nog det faktum att Ida faktiskt hissades upp i flaggstången

Förutom glada barn och sambo, vackert väder och extremt mycket pannkakor så tar jag med mig intrycket av att Volvoägare aldrig upphör att förvåna mig. Återkommer med en text i ämnet. En anekdot för bra för att inte berättas.

Nu funderar jag på att trotsa kylan och kanske köra en liten cykelrunda även om jag inte borde…

/ J – tillbaks

#cykligare #knivesandbikes

1 oktober, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
CykligareOkategoriserade

Allt har ett slut

Allt har ett slut sägs det. Bilköerna som ringlade ut ur Växjö efter smålandsderbyt i fotboll mellan Öster och Kalmar verkade inte ha det. Matchen slutade dock dessvärre för de rödblå supportrarna med resultatet 1-2 efter en straffsituation som kommer att bli omtalad.

Enfilig kö till synes utan slut 
Enfilig kö till synes utan slut

Jag mötte bilköerna på väg tillbaks hem efter min cykeltur som också den tagit slut vid det laget. Fyrtiofyra kilometer i kallt mörker blev det. Jag konstaterade att sommaren definitivt är slut. Även den med förnamnet Britt.

Här slutar början av turen
Här slutar början av turen

Slut är det också på en epok, en mycket liten epok – kanske snarare en parentes på runt 23 kvadratmeter i mitt liv. Flyttstädningen av min gamla lägenhet är även den över, slut. Besiktning på torsdag.

Ett rent slut
Ett rent slut

Återstår att se om morgondagen bjuder på en början eller ett slut.

/ J – en ( )

#cykligare #knivesandbikes

24 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
CykligareOkategoriserade

Ytterst märkligt…

…att man aldrig kan få cykla utan att något går sönder!

 

Det är något som saknas
Det fattas mig något!

 

Den här vackra septemberförmiddagen bjöd på strålande höstväder så det bestämdes i hemmet att det var läge att göra en räd nedåt torget till. Förutom att njuta av av omständigheterna skulle fisk och grönsaker inhandlas. Väl där upptäcktes att det var mer liv och rörelse än vanligt då det var någon form av klimatmässa som pågick mitt i kommersen. Cykelklubben fanns på plats och när jag tänkte efter visste jag nog om det men hade totalt glömt att det var den här helgen som var aktuell.

Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden  lurar Andreas
Johan och Stefan på plats, någonstans i bakgrunden lurar Andreas

 

Allt prat om cykling som följde parat med det fina vädret inspirerade och jag bestämde att mollypluggandet och skruvandet som stod på attgöralistan fick anstå till eftermiddagen. Det skymtade trots allt några mörka moln vid horisonten.

Sagt och gjort efter förrättat värv i därför lämpligt grönsaksstånd och fiskbod gicks det hem och skrudades om till finkläder. Jag tänkte mig en  runda runt Helgahavet vilket är runt 50 km. Lagom tid för att hinna skruva och muttra när jag kom hem och inte för ansträngande då jag tänkt mig såväl styrketräning som skogscykling på söndagen. Jag susade därför ut ur stan i god fart och siktade mot Åby.

Så långt kom jag aldrig. Jag kom till vägskälet vid Ekna. När jag för ett ögonblick tittade ned mot framklingorna såg jag att de flexande. Visserligen tog jag i rejält i backen upp efter avtagsvägen men så jävla stark är jag inte!

Knakandet som jag tidigare trodde härrörde från sadelstolpen eller den helt nya sadelstolpsklämman var nu dessvärre lokaliserat till vevlagret. Efter att ha hoppat av och känt på vevarmarna var det bara att konstatera faktum och vända hemåt igen. Rundan blev 31 kilometer och inte fem mil som jag tänkt mig. Nu hade inte bara solen gått i moln utan även mitt humör.

På vägen hem försökte jag se på det hela så ljust som det nu gick. Optimisten i mig ville att det skulle vara någon av lagren som glappat upp en smula så att det bara var att lossa veven och dra åt det igen. Realisten i mig påpekade försynt att det var ett jäkla idiotiskt drömscenario.

 

Den sidan såg fin ut
Den sidan såg fin ut

 

Mycket riktigt så var det inte så lätt. Faktum är att de satt riktigt hårt, jag fick ta i bra mycket för att ens få bort vänsterkoppen. Vevarmen var desto lättare då det nyligen köpts nya skruvar och jag monterat dem själv med rikligt med fett. Eftersom jag aldrig demonterat ett vevparti av den här sorten skruvade jag snabbt loss det för att kika lite. Sist jag gjorde något dylikt var det fortfarande nittiotal och axlarna var fyrkantiga. Tyvärr hjälpte det inte felsökningen särskilt mycket. I min jakt på orsak till det signifikanta glappet, över en millimeter, fortsatte jag mekandet.

Det var då jag noterade den lilla inskriptionen som går att läsa på lagren “do not disassemble”. Något sådant kan inte motstås så jag jag plockade omgående isär lagren så långt det gick eftersom det är maskinlager.

 

Inte en uppbyggelig syn må jag lova
Inte en uppbyggelig syn må jag lova

 

Och se på f-n, där var orsaken! Det högra lagret såg bokstavligen ut som skit. En brun sörja av rost och gammalt fett och det rasslade hörbart när man drog runt det samtidigt som det var riktigt sladdrigt. Så slut som ett lager blir. Frågan är bara varför endast den sidan gått åt skogen då vänstersidan såg i princip nytt ut. Kan väl tilläggas att jag vid service på cykeln bytte båda lagren i våras och att de sedan dess inte gått mer än kanske 800 mil eller så.

Dom över dött vevlager.

Ännu ett i raden av besök hos Växjö cykelservice på måndag misstänker jag.

Jag var fortfarande träningssugen så jag svidade om till löparstassen och gav mig ut på en tur. Strax över sex kilometer blev det. Lite lagom endorfinhög efter en bra runda i Fyllerydsskogen så tog skruvandet vid. Nu vågar jag inte fortsätta med dylika aktiviteter då huset är lyhört och jag inte vill bli lynchad av grannarna.

…jo och fisken blev fin. Ingen glad lax men en god torsk.

/ J – funderar på att bli cykelmekaniker, det är ju ändå det enda jag gör…

#cykligare #knivesandbikes

21 september, 2013 | 2 KOMMENTARER!
CykligareOkategoriserade

Den sista turen

Hösten är räkenskapernas tid men även en tid för förberedelser inför det som komma skall. Det händer mycket nu och förutom pågående flytt var det idag min sista dag på Iris Hadar. Vad som händer sedan vet jag inte.

Igårkväll var det även sista gången för måndagsturens sommarupplaga. Hädanefter blir det att harva Växjöruntrundan på hybrid eller mtb och sen blir det så småningom “Måndagsturen vinteredition” i någon tappning. Tror jag räknade till runt tretton personer som dök upp till den sista bjudningen. Bland dem återfanns några tappra själar som just återvänt, om inte från de döda, så åtminstone från alpcykling. De såg smått lyckliga ut och sken upp när de tillfrågades om den resan.

De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för årsavslut för måndagsturen
De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för årsavslut för måndagsturen

Några 15 000 höjdmeter var det inte tal om den här aftonen utan det handlade mer om att besegra col de Högstorp och passo del Billa. Snön kommer tidigt på de höjderna så det gäller att passa på medan vägarna fortfarande är öppna och farbara.

Naturen ville vara med och fira. Sol och sjutton grader vid start och de mörka molnen höll sig i horisonten och utgjorde sedan en mäktig fond när solen sken på dem efter att vi passerat Hemmesjö gamla kyrka. Fyrverkeriet lät inte vänta utan en magnifik regnbåge spände över himlen strax därefter. Jag och Anders spekulerade i möjligheterna till prospektering bortåt Åryd till där himlafenomenet såg ut att sluta.

Någon direkt fart var inte bestämt utan vi trampade på i samlad tropp vidare på den kända rundan. Vägarna var torra fram till Ingelstad där det verkade ha regnat rejält tidigare vilket gjorde att det gemytliga skvättandet från allas hjul gjorde oss genomvåta. Något senare kom de första tunga regndropparna. Efter svängen mot Stenslanda ökade farten och på de avslutande rakorna drog Stefan rejält. Plötsligt fann jag att jag täppt en lucka som uppstått, trampat ikapp de tre i täten och benen kändes visst rätt pigga. Alla hängde inte med i det högre tempot och majoriteten bestämde sig för att vika av mot Växjö via Tävelsås. Kvar blev en kvartett bestående av mig, Stefan, Klaes och Erik och vi fortsatte den vanliga rutten mot Väghult.

Mörkret sänkte sig alltmer och temperaturen dök. Datorn visade att den var nere på nio grader när vi var tillbaks. De genomfuktiga kläderna i kombination med fartvinden gjorde att jag frös och jag kröp därför ihop lite i bocken ibland. Vi körde singelled med tanken att den som var uppe och drog fick göra det så länge och i den fart som vederbörande föredrog. Efter Ållaryd låg jag på rulle i skymningen och studerade hur solens sista strålar reflekterades i vattenpölarna och hur de färgades orangeröda. Mot Tävelsås tog Stefan en rejäl förning och hastighetsmätaren visade 43 innan dunklet dolde siffrorna och sen var det min tur. Benen spann på och medan det mörknade infanns sig ett transliknande mycket avslappnat tillstånd. Det gick rätt fort utan att bli jobbigt. Ingen hastighetsmätare, bara röda bakljus och andningsrytm. Vi avlöste varandra i stilla mak och arbetade på i höstkvällen.

En mycket vederkvickande utflykt på två hjul och känslan av pigga ben även efteråt var befriande. Den sista biten in mot stan fick jag något mycket goda råd som jag tänker följa av Stefan beträffande min jäkla skitnacke. Tyvärr följer domningarna och stickningarna i armen och axeln mig varthän jag än går. Svårt att sova på grund av det.

Nu är det dags för en smula styrketräning. Inte för tungt för benen med tanke på att det skall återvändas till forna hemtrakten Moheda för Mtb-tävling imorgonkväll.

Och apropå Mtb…

Så ser de ut "DU-bushings", orsaken till det  klonkade ljudet
Så ser de ut “DU-bushings”, orsaken till det klonkade ljudet

Titta vad som kom med posten idag!! Tänk att en sådan liten sak kan ha så stor betydelse. Nu återstår att se om det verkligen hjälper som jag hoppas och om jag dessutom kan få den jäkla tingesten på plats.

Tack Sivert på Häggs för kvick leverans av de små rackarna.

Mekardags…

/ J – höstflyttar

#cykligare #knivesandbikes

17 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Klonk

Ytterligare ett kapitel om Kuben som ville bli cykel håller på att skriva sig själv. Det har snart gått ett år sen garantiärendet och saker krånglar fortfarande.

Det nuvarande problemet kan väl enklast sammanfattas med följande illustration:

Klonk!
Klonk!
När man cyklar: klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk, klonk
Och jag vill ju bara ha:
inget klonk!
inget klonk!
Ska det vara så omöjligt?
…återkommer i ärendet.
/ J – undrande
#cykligare #knivesandbikes 
5 september, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Somligt har gått i stå

Skrivandet har gått i stå. Cyklingen har gått i stå. Livet rör på sig långsamt. Så här få kilometer har inte cyklats under någon månad sedan februari, mindre än hälften jämfört med juli till exempel. För att ytterligare spä på träningsmisären har det inte heller sprungits och det har varit ytterst få styrketräningspass. Ett tag inbillade jag mig att det var mer kvalitet i träningen som kompensation för den bristande mängden men det vete fan. Det är bland annat cykelvasan som kommit emellan och ett hörn av livet. Så blir det ibland. Nu blir det att dra igång till hösten igen. Annars kommer både själ och ben att förtvina och jag kommer behöva mentala kryckor. Och målet att köra över 10000 kilometer även i år känns just nu lite avlägset men kanske inte ouppnåeligt.

En av konsekvenserna är att det inte trampats något alls på min landsvägshoj på sistone utöver en kännapårunda i förrgår. Sedan dess inget och ikväll hinner jag inte. Återstår att se vilken påverkan det har på min förmåga att trampa tempo. Det skall nämligen tävlas i den lokala tempocupen igen imorgonkväll. Banan är cirka 25 km lång med start och mål vid Långarör. Sträckningen är känd och tämligen platt men med en seg slakmota utanför Stojby halvvägs på andra “benet” innan målgång. Den backen gillar jag inte måste erkännas. Konkurrensen brukar vara hård på de här tillställningarna. Det är ett gäng som kämpar om de främsta platserna och sen är vi några stycken som tampas om placeringarna närmast under. Sen ska jag kämpa mot mig själv. Med andra ord blir det en jäkla massa kämpande.

Morgonens cupbana. Kan studeras i detalj här. En rättfram T o R-bana utan krusiduller.
Morgonens cupbana. Kan studeras i detalj här.En rättfram T o R-bana utan krusiduller.

Det som har körts på två hjul på sistone har inte gett någon vidare uppmuntran. Det senaste var Barncancertrampet i helgen. Eftersom vädret var fint och jag ändå var där hade jag en idé om att köra Växjöruntrundan så fort jag kunde för att få en smula träning och på så sätt göra två flugor på smällen på samma gång. Det fick stanna vid en tanke. Efter sura ben efter några få kilometer och efter att ha tappat rulle på tättrion efter en mil var det bara att lugna ned sig. När det sedan blev en vurpa framför mig av dagens parhäst dr E och en grupp bakom hann ikapp oss blev det rätt stillsamt resten av rundan särskilt som hästar och bilar bidrog till att dra ned farten. Cyklingen blev med andra ord sisådär. Desto trevligare var snacket innan och efter och det faktum att det dök upp runt 700 personer vilket var fler än förra året vilket gav lite pengar till barncancerfonden.

Någonstans där bland 364 andra svävar ballongen jag släppte. Foto: Lina Bernesson, Barncancertrampet
Någonstans där bland 364 andra svävar ballongen jag släppte. Foto: Lina Bernesson, Barncancertrampet

Men solfan skiner från en envetet blå himmel idag, kajorna flyger i flock och sensommaren verkar vara här för att stanna. Återstår bara att låta det skölja över ens person och bli lite glad eller något. Ikväll skall det monteras tempobåge och sen får förberedelserna betraktas som klara.

Eftersom hushållet har en ny och fin bågfil kan det dock hända att jag vill kapa något. Får se vad jag får tag i – kanske ett cykelstyre?

Igår var en elektriker och kikade på köket och möjliga eldragningar där. Han var en sån där lugn typ som kikade lite och kom på lösningar. Det gillar jag hos vissa hantverkare. Frågan är om det finns någon elektriker som kan dra om några ledningar i mig? De funkar inte som de skall. Har bitvis riktigt ont i nacken vilket gör att arm och hand domnar och somnar med jämna mellanrum och att sömnen blir lidande. Väntar på läkarsvar efter min magnetröntgen. Ibland får jag bra lust att köra fingrarna i en elkontakt för att se om en rejäl chock kan reboota systemet. Det verkar behövas. Så här kan jag inte ha det i längden. Jag är dåsig.

/ J – ickeelektrifierad

#cykligare #knivesandbikes 

27 augusti, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Ovurpat är bäst…

I tisdags var det dags för deltävling fyra i den lokala mountainbike-cupen. Eller förresten så lokal är den inte längre eftersom den numera alltsomoftast besöks av eminenta deltagare från Jönköping. Fattas bara annat när Victor representerandes Östers Cykel dessutom behagar leda tabellen och nog är sugen på att ta hem det hela. Dock tätt jagad av allas vår Bike-Bros Håkan. Det hårdnar mellan cykelbutikerna.

I väntan på start
I väntan på start

De mer långväga cyklisterna med blivande ettan och tvåan i fonden respektive förgrunden. 
De mer långväga cyklisterna med blivande ettan och tvåan i fonden respektive förgrunden.

Själv har jag inte kunnat delta vid mer än ett tillfälle men nu var det dags igen. Var lite orolig för hur det efter vasavurpan småmosiga vänsterbenet skulle kännas. Det visade sig dock fungera dugligt även om det gjorde ont och helt kurant är jag inte.

Platsen för bataljen var åter Hollstorpstrakten eftersom Henrik M var banläggare. Ytterligare ny variant på känt tema. Teknisk och intensiv med få eller inga chanser till återhämtning. Underlaget är bokskogsmatta varvat med några rejält steniga partier och en och annan krångligare passage. Antalet höjdmeter per varv ligger på runt 55. Konstaterade redan vid provvarven att det  skulle bli roligt men att banan inte passade mig. Därtill är jag för tung. Korta branta partier och många snabba igångdrag vinner jag inte på. Eller passar och passar, det gör det väl – jag är bara inte så snabb vid den typen av körning.

Vi var runt femton personer och en hund som ställde upp på startlinjen och förutom de mest kända ansiktena så hade även några 338:or från Ljungby dykt upp för att delta. Maskotmaja fick inte vara med i själva loppet även om hon gärna velat och troligen haft en god chans till seger med tanke på banans karaktär.

Jag kom iväg ok i starten men försökte inte pressa hårt. Det skulle bli tungt nog ändå. In på ett led mellan bilar och skog for vi mot det första tekniska hindret, ett “drop” och i täten kunde Viktor och Gustaf från Jönköping skymtas tillsammans med Håkan, Henrik J och Andreas följda av Tony, Stefan och jag själv och säkert någon mer jag missat.

Första varvet körde jag på det mesta av de hinder som fanns. Sådär stressat och stelt som det blir när man inte har flyt i mountainbikecykling. Det gäller särskilt tekniska banor med sten och rötter. Man försöker och försöker vilket bara leder till att det blir ändå kantigare eftersom man spänner sig. Ödslad kraft men ingen fart. Efter första varvet blev jag därför trött och därtill nära att vurpa när framhjulet skar ned i den mjuka lövmattan i en högersväng. Klarade mig med en balansakt och en rejäl portion tur.

Sen gick det betydligt fortare. När jag väl var trött och rejält varm började det gå bättre. Varv två hittade jag några egna linjeval och bestämde mig för att inte ödsla kraft på att cykla upp för en brant kort puckel som befann sig halvvägs in på det ca 2 km långa varvet. Den gick att ta sig upp för men i mitt fall vann jag faktiskt tid på att springa. Särskilt som min cykel behagar vägra växla ned till minsta drevet fram. Så resterande varv hoppade jag av och nyttjade apostlahästarna upp. Det går fortare när man inte tvekar.

Framför mig i spåret skymtade jag ibland Stefan som dock rann ifrån mig på slutet av mitt första skitvarv. Banan är lagd så att man flera gånger per varv passerar nära varandra vilket hetsar lite när man hör tjutandet av våta bromsar i skogen utan att veta riktigt från vem och om vederbörande är precis bakom dig eller framför. Bakom mig flåsade ett par åkare, jag uppfattade aldrig riktigt vilka. Och underlaget tillät inte riktigt att man satt och tittade bakåt för länge.

På varv tre och fyra kändes det riktigt bra och gick fort. Eftersom jag inte längre orkade spänna mig infann sig tekniken och flytet. Mjukt och smidigt med bra förflyttning och viktfördelning över cykeln. Som det ska vara. Kraftbesparande cykling. Det kunde behövas i det här läget. Vid passering inför tredje varvet hör jag banläggarHenrik och Mikael som var åskådare säga att jag har häng på Stefan. Det sporrar mig av någon anledning och jag tryckte på rejält utför. Heldämpat är då inte alls dumt även om jag valde det högra och mindre dramatiska vägvalet vid dropet. Kom ikapp snabbt utför den steniga passagen och var hack i häl på herr S. För att hetsa bara en smula så småbromsade jag en aning eftersom jag vet att min bakbroms tjuter lite. Stefan försökte öka i inledningen av nästa motlut men körde nog lite för fort och välte. Jag passade på att smita förbi när jag kunde och hoppades bara att han inte lagt sig på någon av de vassa slystubbarna som fanns kvar efter röjning där.

Resten av varvet och nästkommande var behagliga att köra trots mycket hög puls. Jag kände att jag disponerat krafterna rätt och att tekniken satt bättre. Det gick fortare och fortare och jag kom på mig att önska att loppet skulle vara längre än fem varv. Den känslan gick över det sista varvet då jag var riktigt trött kan jag lova. Lyckades få en snittpuls under de 46 min mitt lopp varade på 170 och maxade på 180 slag/minut. Så mycket mer kan jag nog inte kräma ur kroppen i pulsväg i alla fall.

Framme i täten var det tydligen vild batalj mellan Viktor och Gustaf, två av Jönköpingsbesökarna med Håkan och Henrik strax därefter. Ibland skymtade jag dem mellan löv och bokstammar. Men de var också de enda jag såg. Hamnade lite i ett vakuum mot slutet. Ingen jagandes bakom eftersom jag för stunden körde bra och drog ifrån lite tror jag men heller ingen framför inom räckhåll. För långt upp till Andreas och Tony som jag tror var de närmsta framför mig. Någon, jag tror det var Johan, hade fått tekniska bekymmer under loppet och bland annat tappat sprinten till bakbromsoket och fick sedermera punktering i den vilda satsningen på att ta sig tillbaks. men om det visste jag inget där jag cyklade, om inte i godan ro, så åtminstone i eget tempo. Fördelen med tomrumscykling var att jag inte behövde stressa och därmed satsade den lilla kraft jag hade på rätt saker.

I mål blev jag sjua eller något. Det var emellertid roligt att cykla och det är det viktigaste. Och sen vurpade jag inte. Alltid något!

Enda smolket i glädjebägaren är min “klonkande” cykel som låter mer och mer. Har nu lokaliserat ljudet till infästningen av bakdämparen. Det är inte själva den genomgående bulten utan bussningen/hylsan runtomkring som det är fel på och det glappar nog en millimeter där och orsakar ljudet som sen fortplantar sig i ramen. Skit. Måste åtgärdas på något vis.

Nu skall det inte köras hårt för min del förrän det är dags för nästa tempocupstillfälle på onsdag. Men innan dess skall det cyklas ett barncancertramp på lördag. Missa inte det!

/ J – håller sig i skinnet och på hjulen

#cykligare #knivesandbikes 

22 augusti, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Båstadscykling

I morse var det kallt att cykla hemifrån. Jacka på, undrar månne om hösten kan tänkas vara i antågande? Solen skiner för stunden men regnet avlöser med jämna mellanrum vilket även kännetecknade gårdagskvällen och inte minst helgens väder. Ömsom sol ömsom hällregn. Det gällde att passa på mellan skurarna.

Det första som skulle passas var chansen att fly Växjö. Antingen gillar man jippon som Karl-Oskardagarna eller gör man det inte. I år gillar jag det inte. Och när jag såg att Axels tivoli satte upp några åkattraktioner var det bara att fly. Tror inte det hänt mer någon enstaka gång att det inte regnar när de dyker upp.

Totempåle att dansa regndans kring?
Totempåle att dansa regndans kring?

Kosan styrdes istället i riktning sydväst. Jag har blivit smått förälskad i Båstad med omnejd. Om vi bortser från de mer uppenbara sociala orsakerna därtill så finns ju både hav och nåja, inte berg men i alla fall en pampig ås. Mitt i allt detta kan man hitta underbar cykling såväl på landsväg som i skogen. Den här gången hade jag med mig min skogscykel.

Grundplanen var att mitt i födelsedagsfirande och mellan dånande åskskurar hinna med ett cykelpass i helgen inför lördagens Vasalopp. Tanken var därför att undvika de brantaste höjderna och istället köra på slätten norr om åsen och dra mig mot Laholmstrakten på något vis.

Som alla andra briljanta planer jag har gick det åt skogen direkt. Både bildligen och bokstavligen. Den låg ju där så lockande, åsen.

Redan efter ett par hundra meter var jag på väg uppför en såphal nyregnad stig i bokskog. Resliga månghundraåriga bokstammar runtomkring. Tittade så mycket på några av dem att jag körde över kanten. Blev som tur var hängande på en sten. Det är brant där.

Mäktig bokstam och jag älskar träd
Mäktig bokstam och jag älskar träd

Båstad från ovan. I nedre bildkant den av  landsvägscyklister fruktade Tarravägen.
Båstad från ovan. I nedre bildkant den av landsvägscyklister fruktade Tarravägen.

Brant bäckravin vid Bockabäcken
Brant bäckravin vid Bockabäcken

Efter att ha blivit rejält uppvärmd samt därefter fått en kylande störtskur i huvudet så begav jag mig mot dagens huvudattraktion, havet. Idag lät det vresigt.

Om jag var orolig för att den nya drivlinan inte skulle bli insliten i tid till Vasan så kunde jag släppa de farhågorna nu. Kletig lerig bokskogsjord ersattes raskt med havssand. Efter några hundra meter strand krasade alla rörliga delar ljudligt. Det lät som om något ville gå av.

Tillbakablick, lämnar Båstad
Tillbakablick, lämnar Båstad

Efter en stund slutade det krasa i takt med att cykeln blev torr. Istället blev det sandpapper av finkornig havsand som övertog slipandet. Jag stannade en stund och njöt av vinden i ansiktet och lukten av frihet som havet förde med sig. Kände även en smula oroligt på bakhjulet så inte det glappat upp igen. Det hade det inte.

I den riktningen tänkte jag färdas. Mot horisonten
I den riktningen tänkte jag färdas. Mot horisonten

Den tidigare grovslipade, sen sandpapprade drivlinan fick nu en rejäl sköljning med saltvatten för att ytterligare testa materialen. Jag är säker på att det inte är något som rekommenderas i diverse manualer och jag insåg väl att det inte var helt säkert att göra så. Men havet gick inte att motstå.

Det är något poetiskt över när havet sköljer bort spåren efter mänskliga aktiviteter
Det är något poetiskt över när havet sköljer bort spåren efter mänskliga aktiviteter

Det tog inte lång tid att konstatera det jag redan visste. Min för Vasan optimerade däckskombination med 2,1″ fram och 1,9″ bak med relativt högt däckstryck var fullkomligt usel för “duneracing”. Däcken skar ned i allt som var mjukt men gick desto snabbare när underlaget var något fastare. Jag kom på att det brukade vara folk som sprang längs med stranden även om jag inte mötte någon den här dagen. Begav mig därför ned till strandbrynet där vågorna mötte land. Perfekt underlag. Släppte dämparna och susade iväg. Underbar känsla. Doft av tång och salt, vågorna dånande till vänster och vinden från sidan. Det var jag och havet, inga andra där.

En tämligen öde strand
En tämligen öde strand

De få som var där stod och sov
De få som var där stod och sov

Vid den här stunden behagade solen lysa effektfullt mot en kuliss av mörka moln och jag hittade några av de få personer som begett sig mot havet denna blåsiga dag.

Några kite-surfare var de enda som hade hittat ut i den friska vinden,  åskan lurade vid horisonten
Några kite-surfare var de enda som hade hittat ut i den friska vinden, åskan lurade vid horisonten

Jag följde havet en tid för att sedan köra på en slingrig mindre stig som gick parallellt med stranden på dynerna mellan vatten och bebyggelse. Efter ett tag blev det för sandigt och mjukt för mina däck och jag dök in i naturreservatet Hökafältet istället.

Rolig, bitvis teknisk och svängig stig. Inte så Vasaloppslik dock
Rolig, bitvis teknisk och svängig stig. Inte så Vasaloppslik dock

Eftersom jag nu befann mig så nära så var jag tvungen att köra över Lagan. Gjorde så parallellt med motorvägen där det finns en cykelväg med egen allé.

Alla cykelvägar borde vara alléer.
Alla cykelvägar bordevara alléer.

Vände sen om för att istället köra under motorvägen i ett par tämligen låga rör för att istället komma ut i en annan del av naturreservatet med mycket fina stigar. Riktigt rolig cykling. Bruset från havet ersattes tyvärr av bruset från trafiken. Dieselmoterer har inte inte samma klang som vågor. Stannade för att ta något kort, idissla banan och sträcka på stel korsrygg.

Där flyter Lagan i stilla ro
Där flyter Lagan i stilla ro

Körde längs med Lagan en stund innan jag dök ned mot havet igen. Den här gången tog jag dock inte stranden utan begav mig efter lite asfaltskryssande genom bebyggelse in i Skummeslövs sanddynsreservat. I de delarna som ligger en bit från havet finns tallmoar som påminner lite om småländska eller möjligen till och med norrländska diton. Många fina slingriga stigar finns där och inte en människa träffade jag på.

Del av Skummeslövs sanddynsreservat
Del av Skummeslövs sanddynsreservat

 

Mer söderut i reservatet
Mer söderut i reservatet

Kedjan var nu snustorr och rasslade förnöjt. Alla spår av den rikliga inoljning jag gjorde innan avfärd var nu borta. Det förde med sig att jag då och då fick tendenser till “chainsuck” då jag cyklade på lillklingan fram. De som inte vet vad man använder en sådan till kan pröva att cykla i sand ett tag.

Vad som skulle ha blivit ett träningspass inför CV med tempokörning i hög fart på grusväg, företrädelsevis platt, blev istället allt annat än det. Branta stigningar i blöt bokskog, körning på åskant följt av cykling vid havet, bredvid havet och i havet. Trampande i sand, över sanddyner och omkull i sand. Man faller mjukt.

Mycket mer likt en härlig upptäckarrunda med blandad mtb-körning. En “Antivasalopps- träningsrunda” om man så vill. Precis den sortens turer jag älskar och som fick mig att börja cykla i skogen från början. Ett rejält träningspass för själen som blev mycket starkare och spänstigare.
/ J – med saltstänk i skägget

#cykligare #knivesandbikes 

13 augusti, 2013 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Jaha, fan också

Tyvärr en krasch till och den här gången var det jag. Gick i backen rätt hårt på gårdagens genrep inför Vätternrundan. Tänkte här rapportera från såväl den rundan som säsongens andra tempocup som gått av stapeln. Men det får vänta ett litet tag. Nu är det samtal med försäkringsbolag och cykelhandlare som gäller.

Lyckades slå sönder hjälm, glasögon, riva upp tröja och byxor, strumpor och t o m få hål på skorna. På cykeln rök växelhandtaget, styrlinda, möjligen styre och ev pedal samt lite skeva hjul även om cykeln klarade sig rätt ok. Ram och gaffel verkar vara utan större skador mer än kosmetiska repor.

På mig är det skrapsår på vänster vrist, vad, knä, axel och framförallt höften. Sen slog jag i båda armbågarna  varav den vänstra är riktigt öm inuti tyvärr. Har också tappat känseln i halva höger hand och två fingrar. Fick även lättare hjärnskakning tror jag då jag varit yr, mått lite illa och haft kraftig huvudvärk hela kvällen igår och imorse. Sen mår inte min höger axel så bra. Rekommenderas inte för dislocerade axlar att drämma dem i asfalt.

Mindre sexigt

Jag tror dock att jag kan stå på startlinjen i Motala nästa vecka. Men det återstår att se. Har betydligt mer ont idag än igår nu när adrenalinkicken släppt. Men får jag bara ihop cykeln så ska det nog gå.

Nu dags den här vackra sommarmorgonen att grotta ned sig i skaderapporter. Återstår att se hur man blir bemött och behandlad av Länsförsäkringar i dylika ärenden. Har anledning att återkomma till detta.

/ J – mörbultad och en aning bedrövad

#cykligare #knivesandbikes 

CykligareOkategoriserade

Kulting!

– kategorin oväntade möten

 

Igår var det måndag. Återigen dags för måndagsturen “vinteredition”. Vädret bjöd på november, d v s ett par tre plusgrader, fukt i luften och mööörker. Fick ett infall och tog en liten omväg på färden mot samling och stadens torg. Cyklandes i egna tankar hör jag plötsligt ett illtjut från vägkanten som kändes vagt bekant. Ett ljud jag hört förut. Ryckte till och kisar in mot skogen i skenet från min pannlampa. Och där var den, grisen. Stor var den inte men kompenserade det med att skrika desto högre av någon anledning. Sen fick den syn på mig och försvann. Det här var inte långt från bostadshus så nu vågar de sig in den här delen av stan också.

Resten av måndagsturen bjöd annars på bra cykling och ett rådjur. Vi var relativt många, sexton stycken, som samlades för kvällens träning. Tempot blev sedan högt, i alla fall för mig. Totaltid runt 1.23 på 40,5km i mörker och blandat underlag. Bra träningspass. Hörde dock att någon längre bak i gruppen gått omkull och eventuellt skadat en axel. Om så är fallet så uteblir ett ministermöte idag. Återstår att se.

 

/ J – mannen som kunde tala med grisar

13 november, 2012 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 60 61 62

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.