Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

Tröjor, tröjor, tröjor

– etapp 3

Peter Sagan bara lånade den gröna tröjan inför gårdagens etapp. Nu bär han den av egen kraft. Allt är som det skall. Sagan i grönt och loppet är nu på fransk mark efter den belgiska diasporan. Touren har därmed startat på riktigt!

Tröjan tog han efter att ha gjort precis som planerat. Han tog poäng både vid spurtpriset och genom en femteplats i mål varpå saken var klar. 

Den prickiga tröjan togs lika effektivt över av belgaren Tim Wellens.  Han var  med i den ursprungliga utbrytningen om fem cyklister. Med knappt fem mil kvar tyckte han dock att utbrytarkollegorna var väl svaga och körde helt sonika ifrån dem. Frågan är hur det gått om han inte punkterat vid sista bergspriset? Där hann nämligen den blivande segraren ikapp honom. Julian Alaphillipe attackerade och gjorde en imponerande solo-raid de 16 kilometrarna till mål. 

Det innebär att för första gången på mycket länge kör en fransman i gult! Bara en sådan sak. Det ser jag som mycket positivt, inte minst för intresset för Touren i Frankrike. 

Innan allt detta utspelade sig var jag dock genuint imponerad av maskinen Tony Martin. Måhända är han inte lika effektiv som i sin krafts dagar men jäklar vad han är åkstark. Förvisso var det medvind men han låg och drog klungan själv i 6 mil i farter kring 47 km/h innan han fick hjälp av fler lag. 

Sen var den en sak som slog mig under etappen. Heter ALLA kyrkor i området Église St-Martin – någonting? Det finns uppenbarligen 101 stycken (vad det verkar). 

/ J – kyrkräknaren

Cykligare

Mitt eget tempo

Igår kördes det lagtempo i TdF. Inte riktigt lika spännande som en linjeetapp, särskilt inte som jag håller med herrar Vachhi och Adamsson att det är något som producenter av cykel-TV inte behärskar ett dugg. Men ser på det gör jag och lite drama blir det alltid. Någon av favoriterna halkar efter mer än förväntat eller som igår, fler lag är jämnare än vanligt. 

Själv valde jag mitt eget tempo. Inspirerad av tv-sändningen tittade jag med jämna mellanrum ut genom fönstret mot himlen där strålande sol varvades med kraftiga skurar hela dagen. Efter att ha spanat på min väderapp på telefonen konstaterades att vädret skulle bli bättre framåt kvällen. Enligt appen tilltagande vindar som skulle leda till uppsprucket molntäcke och strålande sol. Lite misstänksam var jag då den överhuvudtaget inte nämnde något om regn under dagen vilket inte var med sanningen överensstämmande.

Men ut kom jag. Jag har en improviserad temporunda som mäter tämligen exakt en mil. Den är inte särskilt väl lämpad för att slå rekord på då den passerar trafikerade vägar och inkluderar cykelvägar och ett flertal nittiograderskurvor. Men med sin långa slakmota och närhet till hemmet passar den ändå för blandad träning. Tanken för dagen var att köra ett varv som uppvärmning, ett i fullfart –  vad det nu blir följt av ett avvärmningsvarv. Jodå, nog blev jag avvärmd alltid!

Redan inledningsvis blev jag misstänksam. Strålande sol i ryggen men kolsvarta moln vid horistonten. Först en ensam regnbåge över Sandsbro men ju närmare Toftasjön jag kom så blev det två och sedan nästan tre. Hela himlen var färg mot svart bakgrund. Den talade till mig och sade: VÄND OM!

Jag är dock enveten och tjurskallig som få så det gjorde jag nu inte. Ut på andra varvet for jag. Fortfarande sol, fortfarande vindar, fortfarande usel form. Stel i rygg och ben var jag och det ämnade inte ge med sig. Himlen var fortfarande svart. I början på tredje varvet kom så regnet. Himlen öppnade sig och tre minuter senare var jag genomblöt. Fortfarande varm dock. Det gick över även det och regnkylan letade sig tämligen in i kroppen. 

Lite konfunderad var jag. Visst brukar SMHI vara mindre träffsäkra ibland men skillnaden mellan strålande sol och ösregn? Blöt som en dränkt katt och nedkyld tog det en god stund i duschen att tina upp. Det enda som var bra med den turen var att jag faktiskt kom ut. Allt enligt devisen att den bästa träningen är den som blir av.  

Förklaringen till väderförbistringen kom förresten imorse. När jag skulle ta en titt upptäckte jag att appen var inställd på förra veckans geografiska hemvist, Båstad! Där var det säkert soligt igår efter en frisk kvällsbris. Det brukar vara så vid havet! 

/ J – meteorologen 

Cykligare

Tour de France 2019

– etapp 1

Så har det äntligen börjat! Det underbara spektaklet har dragit igång för 106:e gången. Den stora tv-cykelfesten!

Ja, TV var väl inte med helt från början men det går inte att komma ifrån att det mediet har gjort mycket för loppets utveckling. Åtminstone för alla oss som inte kan vara på plats. För mig är det återkommande högtidsstunder med Vacchi och Adamsson och den proffsiga produktionen från Eurosport. Varvat med cykeldramatiken får man dessutom vackra vyer, byar, historia och arkitektur sig till livs också. Jag sitter nästan konstant och Googlar på kyrkor, slott och historia när loppet befinner sig i mer stillsamma faser. 

I år får vi njuta lite Belgisk cykelkultur i inledningen. Det vill säga full fart från början! Personligen är jag mycket förtjust i att de drog igång med en riktig linjeetapp och ingen liten mesig prolog. Etappen hade bestämda drag av en endagsklassiker och det satte spår i utvecklingen av loppet. Inga berg skulle passeras men väl någon belgisk “Muur” och de skojar man inte bort. 

Det passade vissa cyklister som handen i handsken. En av dem var förstås belgaren Van Avermaet som strategiskt gick med i den tidiga utbrytning som bildades för att på så sätt få möjlighet att attackera i Geraardsbergen. Det lyckades och därför kör han nu i den prickiga bergatröjan. Därefter återvände han till sina utbrytarkollegors förtret till klungan efter uträttat värv. Vilken ära för en belgare att få ikläda sig den kollektionen på hemmamark!

Lika effektiv var den tjurusning som Bora Hansgrohe iscensatte under ett två kilometer långt pavé-avsnitt. I farter runt de 55 splittrade de klungan för ett tag och framförallt dödade de effektivt utbrytningen. Det gav Peter Sagan den chans han behövde för att ta spurtpriset och därmed säkra att han får köra i den gröna poängtröjan. En tröja han mer eller mindre prenumererar på i TdF. 

Det var heller ingen tvekan om att det är Tour de France som dragit igång. Jag är förvisso mycket stor anhängare av Girot också och vill därför inte jämföra de två storheterna. Men Touren är Touren och det märks. Den har en viss nerv som inga andra cykeltävlingar kommer i närheten av. Vad det bland annat ger är fler vurpor än alla andra etapplopp. Så även den här dagen även om det dröjde. Så länge att Vacchi kommenterade detta faktum. En stund senare small det varpå en av förhandsfavoriterna Fuglesang var i backen. Strax efter kraschen var det svårt att avgöra hur hårt den tagit då Astanacyklisten inte fick upp farten direkt och blödde från ansiktet. Något senare var han emellertid ikapp klungan med hjälp av teamet. 

Även slutet av etappen blev stökig med ytterligare någon vurpa som sänkte Groenewegen, en av favoriterna till etappsegern. Som vanligt var Peter Sagan med och kämpade om segern. Hans förmåga att ligga rätt i en klunga och navigera sig framåt mellan konkurrenterna är legendarisk. Den kuperade bansträckningen och tekniska avslutningen parat med en målraka som sluttade uppför passade honom väl. Trots detta fick han se sig snuvad på segern av en för de flesta mycket otippad vinnare i holländske Teunissen. Den forne cyclocrossåkaren vann med någon decimeter och får därmed köra i gult. 

Nu återstår att se om lagtempot om någon timma kommer att ställa till det för någon av favoriterna.

/ J – rapporterar från TV-soffan

Cykligare

Svenska mästerskapen landsväg 2019

– del 2, en slags familjeaffär

Tiden går och det är redan en vecka sedan cykelcirkusen intog Båstad. Således blir det här en betraktelse i retrospektiv. 

Efter fredagens uppvärmning som publik var jag varm i kläderna. Något som markant underlättades av vädret som var strålande med temperaturer närmare trettio grader på lördagen även om det var söndagen som ståtade med de riktiga toppnoteringarna.

Dags för damer elit att äntra scenen och där det i frånvaro av Emilia Fahlin mest pratades om Lisa Nordén som favorit. Någon sade dagen innan att det enda tråkiga med en seger för henne vore att “man inte får se den svenska mästartröjan särskilt många gånger mer det här året”. Det eftersom hon som bekant huvudsakligen är triatlet. Efter start bar det för min del av mot backen och publikplats.

Dagen innnan hade jag valt att slå följe uppför backen med en herre, som såg ut som han visste vad han gjorde när det gäller fotografering då han ståtade med ett gigantobjektiv på magen. Det ledde till den trevliga samvaron bredvid banan jag skrev om sist. Då fann jag mig ståendes i en liten grupp där ett par herrar hade sina fruar i klungan och en kvinna hade sin mor att heja på. Eftersom entusiasm och glädje smittar började jag heja på fruar och mammor jag med! I efterhand fick jag genom en slump reda på betydligt mer om hur det känts och gått i det loppet. 

Det bar sig nämligen inte bättre än att jag slog mig i samspråk med en trevlig människa där i Tarrabacken. Och det visade sig inte bara att hon var cyklist och hade kört i gårdagens lopp. Det var Camilla Nilsson representerades Team Norrbotten. Hon var tillika mamman det hejats på dagen innan! Resultatet för henne hade blivit en andra plats i D50 för tredje året i rad. “Den eviga tvåan” sade hon själv. Själv tycker jag att det är rätt imponerande för någon som främst ser sig som maratonlöpare. Camilla var förstås på plats för att heja fram dottern Ebba Granqvist som kör i damer senior. 

Vilket sympatiskt och märkligt sammanträffande. Att jag skulle börja prata med just de här människorna av alla i hela publiken under de här dagarna. 

Under samtalets gång konstaterade jag att Ebba är en råtalang med få likar. Jag fick veta att hon inte cyklat länge alls utan att satsningen var resultatet av rehabträning på lånad mountainbike. Därefter var hon uppenbarligen fast och mindre än ett år senare stod hon på startlinjen på svenska mästerskapen i linjecykling. Eftersom de flesta milen klarats av på en trainer inomhus gjorde jag reflektionen att den här banan inte kan passa henne särskilt väl med undantag för motlutet då. Därtill var den alltför teknisk. Men fördelen var att banan var så hård att någon vidare klungtaktik aldrig var aktuell. Efter masterstarten imploderade klungan för att aldrig mer återuppstå. Camilla bekräftade att Ebbas främsta vapen var jävlaranamma och starka ben. 

Under de första varven utkristalliserades en liten tätgrupp om först fem och sedan fyra cyklister. Ett backryck senare var de två. Sedan låg de där som ett troget par. Men som väntat gjorde Nordén så småningom ytterligare en bestämd fartökning i backen och tempokörde sedan på egen hand i sann triatletanda den sista biten i mål. Om det därför inte blev någon kamp om första och andra plats så blev det desto hårdare om platserna tre och fyra. En äkta spurtstrid där det närmast var track-stand som gällde vid ingången till målrakan och så vild kubbning den sista biten. Segrandes ur den duellen gick Nathalie Eklund från Stockholm.

Nordén kör numera för HiQ CK och hade en egen fanclub i backen. De stod tvärsöver vägen från mig sett och gjorde vad de kunde för att få till god stämning. Till och med en bengal hade de fått tag i. Den rosa röken matchade för övrigt min panna rätt väl. Många timmar i sol utan solskyddsfaktor under flera dagar hade krävt sin tribut även av publiken.

Bakom ledarna bildades en andra grupp och det var i den som Ebba återfanns. Redan med tre varv kvar tyckte jag mig se att hon var något starkare än de andra uppför. Men ett ryck här hade troligen varit meningslöst. Med de för dagen friska vindarna uppe på åsen var det mycket svårt att ensam hålla undan för en jagande grupp. Taktiken var att rycka vid sista passagen av backen. Det var i alla fall vad Camilla tyckte att dottern skulle göra. Den planen hade hon uppenbarligen kommit på alldeles själv för när de kom för passering åttonde och sista gången hade hon dragit ifrån vid basen av backen. Nu gällde det bara att hålla undan också. Spänningen var på topp!

Jag kan avslöja att det gick vägen. En mycket hedrande femteplats blev därmed resultatet. I familjelyckan efter målgång uppfattades nog knappt frågan från mig “får jag ta en bild?” Bakom sig hade Ebba bland andra tre duktiga Saror i Penton, Mustonen och Olsson. Imponerande skalper av en så ung cyklist. Ur familjekramen hördes ett “jag känner mig faktiskt som en vinnare”. Det håller jag verkligen med om!

Själv var jag en aning slutkörd trots att jag inte rört på mig över hövan. Många intryck, mycket sol och en aning uttorkad. Vatten hade jag med mig men alldeles för lite förstås. Nu fanns herrar senior att se fram emot på söndagen, därefter hemfärd. 

/ J

Cykligare

Alla älskar slänter!

På väg hem från jobbet såg jag ett par barn som roade sig i en liten backe bredvid vägen. De cyklade uppför varpå de kastade sig utför igen. Om och om igen gjorde de så. Downhillracing i liten skala. De fick mig att tänka. På barndom och barndomens med- och motlut. Både bokstavliga och bildliga. 

Alla älskar en god slänt! Man kan springa både uppför och nedför. Det går att rulla nedför dem liggandes bara för att upptäcka att i det gröna gömde det sig spirande brännässlor. Är de lövfyllda på hösten kan man kasta sig handlöst utför för att landa i en hög. På vintern skidor, om sommaren cykel. På toppen, utsikt – utsikt över nejden och tillvaron!

Även vuxna älskar slänter. Fast skalan växer till att omfatta kullar, berg, fjäll och alper. Att vandra i, att betrakta och att skriva om. Vi cyklister har ofta ett särskilt förhållande till våra mot- och medlut. Backar vi minns, backar att glömma och berg som skall besegras. Ibland överstiger bergen vår fattning och kan inte besegras. Kanske fysiskt men inte mentalt. Då måste vi förhålla oss till dem. Till faktiskheten som den ter sig.  

I årets SM i landsväg och i Giro d’Italia blev det tydligt att arrangörerna älskar slänter. Det var många och höga. Detsamma gäller för årets Tour de France. 

Backarna är fler, längre och högre. De franska bergen sträcker sig stolt mot himlen. Nu har man letat upp någon del upp till Belles Filles som tydligen mäter runt 24% på något ställe och delvis går på grus. Det är brant det. Det matchar mina mountainbikeslänter i skogen. 

Undrar vem som skall tråckla sin lekamen uppför stigningarna med minst besvär? 

Inpirationen skall bli till transpiration tänker jag. Det finns backar för mig med. Hjulen skall uppför och jag får hänga på efter bästa förmåga. Måhända håller den taktiken även mot motluten i livet. 

/ J – i motlut

5 juli, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Cykligare

Svenska mästerskapen på landsväg 2019

– ett mästerskap sett från sidan, del 1

I helgen som var gick svenska mästerskapen i landsvägscykling av stapeln. Förutom av cykelentusiaster över hela landet har det har nog inte missats av någon bosatt i centrala Båstad eftersom det var där tävlingarna ägde rum. Dessutom var det för andra året i rad som de branta sidorna på åsen var platsen för drabbningen mellan sveriges mest namnkunniga inom linjecykling. 

Som genom en slump råkade jag hälsa på mina kära svärföräldrar just den här varma sommarhelgen i de sista klämtande dagarna av juni. Det kan väl medges att det inte var alltigenom slumpartat eftersom de råkar vara från och bosatta på orten. Men det kan sägas till mitt försvar att de var mer än införstådda med konceptet besök/havsbad/cykelskådande. De hade till och med föreslagit det! Den här gången hade jag emellertid inte med någon egen cykel. Därtill är formen allt för svag och tiden för knapp. Under helgen fick apostlahästarna tjäna som fortskaffningsmedel. 

Fredag

Vi anlände redan på fredagen så det fanns mycket att ta del av. Inte minst då det var flera andra aktiviteter i staden som lockade den här helgen. Utöver Båstad Bike Week vilket inkluderade SM fanns allt från Kammarmusikfestival via Paddel-tävling till Marathon. Sen är det som bekant en badort och välbefolkat under sommaren även utan särskilda evenemang.

Första målet för min insats som cykelpublik var “Masters” vilket inkluderar herrar och damer i åldersklasser 30 och uppåt. Från början visste jag bara om att jag hejade på en person men det visade sig vara fler bekanta som återfanns på startlinjen och inte minst tillkom några efterhand. Mer om det vid annat tillfälle. 

Min klubb, Lammhultcyklisterna från Växjö var representerade genom Anders Johansson i H70 och Henrik Blomdahl i H55. Dessutom visade sig att hemstaden även var representerad genom Klaes Jahnsén från Wexio Velo som ställde upp i H30. Anders och Klaes fick lön för mödan genom att ta 1:a respektive 3:e plats i sina klasser. Båda kämpainsatserna imponerade grymt på mig. Att vinna är aldrig enkelt även om deltagarantalet i vissa klasser inte är så stort. Efter sållning återstår oftast bara de bästa och dessutom skall banan besegras i det här specifika fallet. Sen kan tilläggas att för Klaes del vet jag att det är cykling mot klockan som är specialiteten och att kommande tempo-SM i Jönköping kanske därför lockar mer. I den grenen brukar han för övrigt köra i Elit med goda resultat.

H70 hade att ta sig an banan 4 varv och H30 inte mindre än 7 varv. För kommande elit gällde för damer 8 varv och herrarna inte mindre än 12 varv för att skrapa ihop de nödvändiga kilometrarna på den relativt korta banan.

Banan

Om banan kan sägas en hel del. Bland annat att med min erfarenhet av hur Hallandsåsen ser ut finns betydligt bättre sätt att lägga en bana för ett mer varierat men måhända mindre utslagsgivande cykellopp. Den kunskapen finns naturligtvis även i arrangerade CK Bure men jag hörde vid sidan om att de inte fått tillstånd från myndigheterna att lägga banan fullt ut som de önskat. Resultetat blev samma sträckning som förra året vilket konkret innebär en oerhört utmanande slinga. Det skrämde bort ett antal tilltänkta deltagare och jag hörde obekräftade siffror om ca 150 färre anmälda i år jämfört med förra året.   

Varvet är relativt kort med en längd strax över 15 km vilket adderar till svårigheten genom att de utmaningar som finns skall klaras av många gånger. Ur publiksynpunkt är det emellertid utmärkt. Lätt att följa och man får se cyklisterna många gånger.

Starten inkluderar kullersten och ett par fina stadsgator inne i Båstad. Det är inte pavé det handlar om men lite skak i styret blir det allt. Den svaga utförslöpan längs Agardhsgatan avslutas dessutom med en nittiograders högersväng vilket drar ned farten där. Den följs sedan direkt av ett påtagligt motlut som efter en liten bit övergår i den fruktade Tarrabacken. Efter två års SM här så är det namnet nu troligen lika bekant och fruktat i cykelkretsar som Klevaliden i Huskvarna. Själva har jag besegrat Tarrabacken på både landsvägscykel med standardutväxling samt Mtb. Jag föredrar mountainbiken kan jag säga.

Den främsta utmaningen som banan står för är förstås höjdmetrarna med närmare 210 meter per varv fördelat på i princip bara två backar där en utmärker sig extra mycket. Tarrabacken är som sagt inget man skojar bort eftersom den på brantaste stället mäter runt 18% i lutning om man inte väljer innerkurvan vid “Buena Vista” för då passeras 20%. Strax därefter följer en del som dessutom är närmast spikrak så att man riktigt kan se hur jäkligt det partiet är. Bra för åskådarna  som kan följa deltagarna under lång tid men mindre sympatiskt för cyklisterna. Om du inte är bergsspecialist förstås. Även i andra delar av backen talar vi om en bra bit över tio procent. Den matchar vilken “Muur” i Belgien som helst förutom att underlaget är bättre.

När höjdmetrarna väl är avklarade så väntar en stunds körning upp på själva åsen. Där öppnar landskapet upp sig med fantastiska vyer vilket förutom att vara vackert låter vinden komma åt ordentligt.

I år kunde nämligen vädret läggas till som svårighet. För det första var det jäkligt varmt med temperaturer kring trettio-strecket. Att det sen dessutom är lä i själva Tarrabacken adderar sten till börda. Luften dallrade i högsommarvärmen. I övrigt blåste det bitvis rätt friskt. Eftersom vindarna i de här trakterna nästan alltid kommer från samma håll innebar det motvind samt till och med lite kantvindskörning uppe på åsen. Det vill säga de partier på banan som annars kunde varit lugnare blev nu riktigt hårda även de. Det innebar också att det blev svårt att förvalta individuella ryck i backen. De som lyckats ställa av motståndarna fick tackla vinden själv varpå de blev lätt byte för mindre grupper. Det blev särskilt tydligt under damernas elitlopp.

För att sedan “förstöra” nöjet med utförskörning inkluderar banan ett par riktigt tvära svängar i Västra Karup och inte minst efter den branta och tekniska utförslöpan ned mot Norrvikens trädgårdar i vilken de flesta av höjdmetrarna betalas tillbaka. Vi talar om väsentligt mer än nittio grader i kurvorna vilket gör att det inte går att utnyttja farten utan istället måste det accelereras efter att de klarats av.

Därefter full fart in mot Båstad igen för ett nytt varv och en ny backe.

Det ultimata beviset för hur hård bansträckningen ihop med vädret faktiskt var är att endast nio av nittio i herrelitklassen slutförde loppet!

För några i Masters blev det onödigt dramatiskt redan i starten. Precis när “veteranerna” skulle iväg inträffade en punktering i startfållan. En hög knall hördes och alla spanade nervöst ned mot sina däck. Efter att arrangörerna avvaktat med starten någon minut och ett framhjul letats fram till olycksfågeln var det problemet löst. Då small det igen. Nummer två hade mer otur då det i det här fallet inte var framhjulet som var aktuellt utan bak. Där huserade en maffig 36-klinga på kassetten för att tackla backen med stort B. Utan den utväxlingen inget lopp så herrn det gällde valde därför att inte starta. En chansning med slitet däck som inte gick hem.

Efter att ha bevittnat starten begav jag mig längs banan mot en bra publikplats i Tarrabacken.

Första delen av banan avverkades med masterstart i alla klasser. Därefter fri fart. Tämligen snart var det ett antal cylister som utmärkte sig i respektive klass. Den bitvis gemensamma starten gjorde det dock en smula svårare att skilja dem åt men det för det goda med sig att klungstorleken ökar. Särskilt Cecilia Hansens framfart i D30 var imponerande. Men sen är hon också världsmästare vilket syntes på trycket i pedalerna uppför backen där jag stod. Vilket flyt, vilken kraft! Även klubbkompis Anders imponerade med elegans uppför branten.

På samma plats som jag stod ett par experter som förutom att vara rutinerade cyklister själva hade anhöriga som tävlade. Herrarna hade betydligt bättre både koll på både loppets utveckling och deltagarna än mig. Det gav bättre insyn i tävlingen och inte minst de tävlandes bakgrund. Något som berikade min dag, fantastiskt kul må jag säga! 

Själva målgången missade jag emellertid då social samvaro med familjen lockade allt för mycket. Ibland får man prioritera i livet. En härlig middag hade jag att se fram emot och vila samt prisutdelning väntade cyklisterna.

/ J – åskådaren

PS. Lördagen och söndagen ämnar jag kommentera lite senare!

Cykligare

En tanke om döden

Ja, det handlar inte mycket om cykling det här inlägget. Men väl om livet och om att det kan vara skört. Det hände i torsdags.

Hastig inbromsning. En vattenflaska som började flyga mot barn på motsatt sida. Jag fångade den i luften och hörde “bra fångat! varpå jag log” Sedan tystnad. En obehagligt lång tystnad.

Blickar med undran i. Vad händer? En stark doft av ozon, som elektricitet samt brända bromsar. Alla undrar, jag med. Något tekniskt fel på tåget? Därefter sprak i intercom-systemet och en uppenbart skakad kvinnoröst säger “det har skett en olycka”. Följt av mer tystnad. Av den typen som går att ta på. Jag tittar ut genom fönstret. 

Där skiner solen mot blå himmel som om inget hänt. Vid sidan av spåret ett djupt dike med brännässlor, blommor och taggiga buskar, bortom det en byggarbetsplats. På andra sidan stängsel. Ingen korsning, inget ställe som djur kan passera, ingen genväg för resenärer. En obehaglig känsla smyger sig på inte bara mig utan hela vagnen.

Sedan ett nytt besked, något mer utförligt “det har skett en olycka, en olycka med en person inblandad“. Inte klartext, det beskedet kom något senare. Tåget jag satt i hade kört på och ihjäl någon. Någon som troligen hoppat från bron som halva tåget passerat. All trafik stannade av. Inga tåg från eller till Malmö och Köpenhamn. 

Även livet stannade upp. I alla fall för mig. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är. Jag tänkte på den stackars tågföraren som troligen var chockad och jag skänkte tankar till de anhöriga till den avlidne. Under tiden anlände en taxi som släppte av någon. Tack och lov kunde jag inte se främre delen av tåget. Efter en stund var räddningstjänsten på plats förstås men även arbetare från järnvägen. De lyfte av en kompressor och en högtryckstvätt. Det talade sitt eget brutala språk. Någon ambulans kom inte.

Mitt emot oss barn som blev otåliga av den över två timmar långa väntan i en allt varmare vagn. Men deras mor förklarade vad som hänt. Även den yngste, en flicka i 4-årsåldern försökte greppa. “Man kommer inte tillbaka då” sade hon på bred skånska om döden.

Mindre förstående var en idiot som stannade uppe på bron, klev ur sin bil och började fotografera för att sedan köra vidare. Lika dum i huvudet var en dam några platser bort i den fulla vagnen som i telefon högt och ljudligt deklarerade att hon var besviken för att hon nu skulle komma hem senare varpå hon inte skulle hinna handla.

Jag tänkte att mjölkinköp får ge vika för döden.

/ J – skriver av sig

Cykligare

Virtual Reality?

Virtual Reality, det måste vara vad “VR” står för. En upplevelse som de som står bredvid inte förstår. All tid, kraft och energi förbrukas där inne i bubblan. Även jag har varit i den. Hundratals mil cyklas på vår och försommar för att sedan kulminera i juni. Sen….död! 

Tomrummet som uppstår i motionscykelsverige när vätternrundacyklisterna pluggar ur och ingen cyklar längre. Det är när andra slutar jag börjar. I alla fall i år. 

Maj kom och gick och juni verkar göra detsamma. Tiden är obeveklig, inget består. Inget utom hjulen då. De rullar som de alltid gjort. Tyvärr får jag väl säga eftersom de inkluderar däck och om jag cyklat så mycket som önskat skulle framdäcket vara slut och utbytt vid det här laget. 

Som det är nu hålls det ihop av kondomtjockt gummi och stora förhoppningar. Därför packades en extra slang och en liten papperslapp vid gårdagens tur. På lappen en bön till försynen eller fru Fortuna. Det verkarde fungera. 

Jag cyklade också runt en sjö. Min är emellertid väsentligt mindre och jag gjorde det i ensamhet. Eller som det kunnat heta i en barnramsa:

Alla cyklade runt en sjö

utom John

för han cyklade inte med nån!

Runt min sjö kom jag dock vilket ledde till viss förnöjsamhet för stunden. 

/ J – sjörundaren

Cykligare

En sorts baksmälla

En viss tomhet har infunnit sig. En typisk efter Giro känsla med andra ord. Det blir lätt så när man tittar så mycket och intensivt som jag gör. Det är tur att man har TdF att se fram emot!

I övrigt är det inte bara proffsens cykelsäsong som är mitt i och är brinnande het. Eller het och het förresten. Vädret under Girot var bitvis hemskt – kallt, blåsigt och regnigt. Det var faktiskt betydligt bättre på  hemmaplan kan konstateras. Sol och för det mesta jäkligt torrt även om det de sista dagarna har kommit rejält med åskregn över de nejder där jag huserar.

Men lite cykel blir det mellan skurarna och då företrädesvis MTB. Något jag inte har missat är att det banne mig blommar överallt. Alla träd som kan blommar mer än vanligt känns det som. Något som allt ludd som flög omkring för någon vecka sedan påminde om. 

Min benstyrka blommar inte än men någon gång skall jag väl komma dithän också. Idag avslutades i alla fall min behandling i “Ny vikt på sikt” för sommaren. En positiv erfarenhet så här långt. När jag orkar skall jag plita ned några rader om den. 

Nu ut en stund för att rasta apostlahästarna. De är rastlösa. Ta hand om er! 

/ J – mitt i blomsommaren

Cykligare

Det är jägare i farten

Jag trodde inte att det var säsong för så mycket skjutande i skogen häromkring för ögonblicket. Men eftersom jag blev träffad av ett ryggskott för ett litet tag sedan så måste det vara något. 

Jäkla märkligt det där. Hela mitt vuxna liv har jag haft en provkarta på ryggproblem som jag lärt mig bemästra mer eller mindre väl. Med träning och lite tur hade de flesta försvunnit eller krälat tillbaka till de hålor de kom ifrån och låtitm min person vara ifred ett tag.

Men nu på sistone har ryggskott adderat sig till sällskapet. Första gången det hände var för ett litet tag sen då jag böjde mig fram för att rätta till hemmets läsfåtölj. Knak sade det och sen var det jämmer och elände. Andra gången skulle jag göra mig till inför besök av svärföräldrar. Dagen till ära skulle sängen bäddas. Det skulle jag inte gjort! Efter att ha böjt mig framåt för att släta till någon knöl eller så sade det knak i korsryggen igen och sen låg jag där raklång. Förvisso bekvämt men ändå tämligen immobil.

Nu, några veckor senare är det således tredje gången gillt. Lite mer macho förutsättningar den här gången eftersom det åtminste skedde i skogen, på en moutainbike på väg uppför en brant kulle. Som så ofta i skogen väntade en knöl på toppen av kullen. En sådan med mossa på. Dylika är till för att besegras och jag hade inte för avsikt att gå upp sista biten. Men en ohelig alians av ringrostig teknik och för klen core-styrka gjorde att jag “sköt rygg” som en katt för att lårmusklerna skulle få det sista stödet. DET är inte bra för ryggen vilket jag omgående fick erfara. Knak sade det även denna gång. Sen låg jag på mossan i tio minuter och kom inte upp. Den luktade skog och lite varmt, inte helt oangenämt faktiskt.

Nu går jag därför promenader så gott det går. Den osedvanligt käcka sjukgymnasten sade i princip “ta maxdos av en blandning smärtstillande och rör på dig så mycket det går”. En övning á la kobran fast utan lås- och stretchfas fick jag också med mig. Så det är vad jag gör, rehabiliterar – går promenader och kastar mig plötsligt ned på golvet för att imitera en kålmask. Alla andra cyklar. Särkilt i Italien och det ämnar jag kika på senare idag.

/ J – envis

Annons
Annons
1 2 3 60

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.