Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

Alla älskar slänter!

På väg hem från jobbet såg jag ett par barn som roade sig i en liten backe bredvid vägen. De cyklade uppför varpå de kastade sig utför igen. Om och om igen gjorde de så. Downhillracing i liten skala. De fick mig att tänka. På barndom och barndomens med- och motlut. Både bokstavliga och bildliga. 

Alla älskar en god slänt! Man kan springa både uppför och nedför. Det går att rulla nedför dem liggandes bara för att upptäcka att i det gröna gömde det sig spirande brännässlor. Är de lövfyllda på hösten kan man kasta sig handlöst utför för att landa i en hög. På vintern skidor, om sommaren cykel. På toppen, utsikt – utsikt över nejden och tillvaron!

Även vuxna älskar slänter. Fast skalan växer till att omfatta kullar, berg, fjäll och alper. Att vandra i, att betrakta och att skriva om. Vi cyklister har ofta ett särskilt förhållande till våra mot- och medlut. Backar vi minns, backar att glömma och berg som skall besegras. Ibland överstiger bergen vår fattning och kan inte besegras. Kanske fysiskt men inte mentalt. Då måste vi förhålla oss till dem. Till faktiskheten som den ter sig.  

I årets SM i landsväg och i Giro d’Italia blev det tydligt att arrangörerna älskar slänter. Det var många och höga. Detsamma gäller för årets Tour de France. 

Backarna är fler, längre och högre. De franska bergen sträcker sig stolt mot himlen. Nu har man letat upp någon del upp till Belles Filles som tydligen mäter runt 24% på något ställe och delvis går på grus. Det är brant det. Det matchar mina mountainbikeslänter i skogen. 

Undrar vem som skall tråckla sin lekamen uppför stigningarna med minst besvär? 

Inpirationen skall bli till transpiration tänker jag. Det finns backar för mig med. Hjulen skall uppför och jag får hänga på efter bästa förmåga. Måhända håller den taktiken även mot motluten i livet. 

/ J – i motlut

5 juli, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Cykligare

Svenska mästerskapen på landsväg 2019

– ett mästerskap sett från sidan, del 1

I helgen som var gick svenska mästerskapen i landsvägscykling av stapeln. Förutom av cykelentusiaster över hela landet har det har nog inte missats av någon bosatt i centrala Båstad eftersom det var där tävlingarna ägde rum. Dessutom var det för andra året i rad som de branta sidorna på åsen var platsen för drabbningen mellan sveriges mest namnkunniga inom linjecykling. 

Som genom en slump råkade jag hälsa på mina kära svärföräldrar just den här varma sommarhelgen i de sista klämtande dagarna av juni. Det kan väl medges att det inte var alltigenom slumpartat eftersom de råkar vara från och bosatta på orten. Men det kan sägas till mitt försvar att de var mer än införstådda med konceptet besök/havsbad/cykelskådande. De hade till och med föreslagit det! Den här gången hade jag emellertid inte med någon egen cykel. Därtill är formen allt för svag och tiden för knapp. Under helgen fick apostlahästarna tjäna som fortskaffningsmedel. 

Fredag

Vi anlände redan på fredagen så det fanns mycket att ta del av. Inte minst då det var flera andra aktiviteter i staden som lockade den här helgen. Utöver Båstad Bike Week vilket inkluderade SM fanns allt från Kammarmusikfestival via Paddel-tävling till Marathon. Sen är det som bekant en badort och välbefolkat under sommaren även utan särskilda evenemang.

Första målet för min insats som cykelpublik var “Masters” vilket inkluderar herrar och damer i åldersklasser 30 och uppåt. Från början visste jag bara om att jag hejade på en person men det visade sig vara fler bekanta som återfanns på startlinjen och inte minst tillkom några efterhand. Mer om det vid annat tillfälle. 

Min klubb, Lammhultcyklisterna från Växjö var representerade genom Anders Johansson i H70 och Henrik Blomdahl i H55. Dessutom visade sig att hemstaden även var representerad genom Klaes Jahnsén från Wexio Velo som ställde upp i H30. Anders och Klaes fick lön för mödan genom att ta 1:a respektive 3:e plats i sina klasser. Båda kämpainsatserna imponerade grymt på mig. Att vinna är aldrig enkelt även om deltagarantalet i vissa klasser inte är så stort. Efter sållning återstår oftast bara de bästa och dessutom skall banan besegras i det här specifika fallet. Sen kan tilläggas att för Klaes del vet jag att det är cykling mot klockan som är specialiteten och att kommande tempo-SM i Jönköping kanske därför lockar mer. I den grenen brukar han för övrigt köra i Elit med goda resultat.

H70 hade att ta sig an banan 4 varv och H30 inte mindre än 7 varv. För kommande elit gällde för damer 8 varv och herrarna inte mindre än 12 varv för att skrapa ihop de nödvändiga kilometrarna på den relativt korta banan.

Banan

Om banan kan sägas en hel del. Bland annat att med min erfarenhet av hur Hallandsåsen ser ut finns betydligt bättre sätt att lägga en bana för ett mer varierat men måhända mindre utslagsgivande cykellopp. Den kunskapen finns naturligtvis även i arrangerade CK Bure men jag hörde vid sidan om att de inte fått tillstånd från myndigheterna att lägga banan fullt ut som de önskat. Resultetat blev samma sträckning som förra året vilket konkret innebär en oerhört utmanande slinga. Det skrämde bort ett antal tilltänkta deltagare och jag hörde obekräftade siffror om ca 150 färre anmälda i år jämfört med förra året.   

Varvet är relativt kort med en längd strax över 15 km vilket adderar till svårigheten genom att de utmaningar som finns skall klaras av många gånger. Ur publiksynpunkt är det emellertid utmärkt. Lätt att följa och man får se cyklisterna många gånger.

Starten inkluderar kullersten och ett par fina stadsgator inne i Båstad. Det är inte pavé det handlar om men lite skak i styret blir det allt. Den svaga utförslöpan längs Agardhsgatan avslutas dessutom med en nittiograders högersväng vilket drar ned farten där. Den följs sedan direkt av ett påtagligt motlut som efter en liten bit övergår i den fruktade Tarrabacken. Efter två års SM här så är det namnet nu troligen lika bekant och fruktat i cykelkretsar som Klevaliden i Huskvarna. Själva har jag besegrat Tarrabacken på både landsvägscykel med standardutväxling samt Mtb. Jag föredrar mountainbiken kan jag säga.

Den främsta utmaningen som banan står för är förstås höjdmetrarna med närmare 210 meter per varv fördelat på i princip bara två backar där en utmärker sig extra mycket. Tarrabacken är som sagt inget man skojar bort eftersom den på brantaste stället mäter runt 18% i lutning om man inte väljer innerkurvan vid “Buena Vista” för då passeras 20%. Strax därefter följer en del som dessutom är närmast spikrak så att man riktigt kan se hur jäkligt det partiet är. Bra för åskådarna  som kan följa deltagarna under lång tid men mindre sympatiskt för cyklisterna. Om du inte är bergsspecialist förstås. Även i andra delar av backen talar vi om en bra bit över tio procent. Den matchar vilken “Muur” i Belgien som helst förutom att underlaget är bättre.

När höjdmetrarna väl är avklarade så väntar en stunds körning upp på själva åsen. Där öppnar landskapet upp sig med fantastiska vyer vilket förutom att vara vackert låter vinden komma åt ordentligt.

I år kunde nämligen vädret läggas till som svårighet. För det första var det jäkligt varmt med temperaturer kring trettio-strecket. Att det sen dessutom är lä i själva Tarrabacken adderar sten till börda. Luften dallrade i högsommarvärmen. I övrigt blåste det bitvis rätt friskt. Eftersom vindarna i de här trakterna nästan alltid kommer från samma håll innebar det motvind samt till och med lite kantvindskörning uppe på åsen. Det vill säga de partier på banan som annars kunde varit lugnare blev nu riktigt hårda även de. Det innebar också att det blev svårt att förvalta individuella ryck i backen. De som lyckats ställa av motståndarna fick tackla vinden själv varpå de blev lätt byte för mindre grupper. Det blev särskilt tydligt under damernas elitlopp.

För att sedan “förstöra” nöjet med utförskörning inkluderar banan ett par riktigt tvära svängar i Västra Karup och inte minst efter den branta och tekniska utförslöpan ned mot Norrvikens trädgårdar i vilken de flesta av höjdmetrarna betalas tillbaka. Vi talar om väsentligt mer än nittio grader i kurvorna vilket gör att det inte går att utnyttja farten utan istället måste det accelereras efter att de klarats av.

Därefter full fart in mot Båstad igen för ett nytt varv och en ny backe.

Det ultimata beviset för hur hård bansträckningen ihop med vädret faktiskt var är att endast nio av nittio i herrelitklassen slutförde loppet!

För några i Masters blev det onödigt dramatiskt redan i starten. Precis när “veteranerna” skulle iväg inträffade en punktering i startfållan. En hög knall hördes och alla spanade nervöst ned mot sina däck. Efter att arrangörerna avvaktat med starten någon minut och ett framhjul letats fram till olycksfågeln var det problemet löst. Då small det igen. Nummer två hade mer otur då det i det här fallet inte var framhjulet som var aktuellt utan bak. Där huserade en maffig 36-klinga på kassetten för att tackla backen med stort B. Utan den utväxlingen inget lopp så herrn det gällde valde därför att inte starta. En chansning med slitet däck som inte gick hem.

Efter att ha bevittnat starten begav jag mig längs banan mot en bra publikplats i Tarrabacken.

Första delen av banan avverkades med masterstart i alla klasser. Därefter fri fart. Tämligen snart var det ett antal cylister som utmärkte sig i respektive klass. Den bitvis gemensamma starten gjorde det dock en smula svårare att skilja dem åt men det för det goda med sig att klungstorleken ökar. Särskilt Cecilia Hansens framfart i D30 var imponerande. Men sen är hon också världsmästare vilket syntes på trycket i pedalerna uppför backen där jag stod. Vilket flyt, vilken kraft! Även klubbkompis Anders imponerade med elegans uppför branten.

På samma plats som jag stod ett par experter som förutom att vara rutinerade cyklister själva hade anhöriga som tävlade. Herrarna hade betydligt bättre både koll på både loppets utveckling och deltagarna än mig. Det gav bättre insyn i tävlingen och inte minst de tävlandes bakgrund. Något som berikade min dag, fantastiskt kul må jag säga! 

Själva målgången missade jag emellertid då social samvaro med familjen lockade allt för mycket. Ibland får man prioritera i livet. En härlig middag hade jag att se fram emot och vila samt prisutdelning väntade cyklisterna.

/ J – åskådaren

PS. Lördagen och söndagen ämnar jag kommentera lite senare!

Cykligare

En tanke om döden

Ja, det handlar inte mycket om cykling det här inlägget. Men väl om livet och om att det kan vara skört. Det hände i torsdags.

Hastig inbromsning. En vattenflaska som började flyga mot barn på motsatt sida. Jag fångade den i luften och hörde “bra fångat! varpå jag log” Sedan tystnad. En obehagligt lång tystnad.

Blickar med undran i. Vad händer? En stark doft av ozon, som elektricitet samt brända bromsar. Alla undrar, jag med. Något tekniskt fel på tåget? Därefter sprak i intercom-systemet och en uppenbart skakad kvinnoröst säger “det har skett en olycka”. Följt av mer tystnad. Av den typen som går att ta på. Jag tittar ut genom fönstret. 

Där skiner solen mot blå himmel som om inget hänt. Vid sidan av spåret ett djupt dike med brännässlor, blommor och taggiga buskar, bortom det en byggarbetsplats. På andra sidan stängsel. Ingen korsning, inget ställe som djur kan passera, ingen genväg för resenärer. En obehaglig känsla smyger sig på inte bara mig utan hela vagnen.

Sedan ett nytt besked, något mer utförligt “det har skett en olycka, en olycka med en person inblandad“. Inte klartext, det beskedet kom något senare. Tåget jag satt i hade kört på och ihjäl någon. Någon som troligen hoppat från bron som halva tåget passerat. All trafik stannade av. Inga tåg från eller till Malmö och Köpenhamn. 

Även livet stannade upp. I alla fall för mig. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är. Jag tänkte på den stackars tågföraren som troligen var chockad och jag skänkte tankar till de anhöriga till den avlidne. Under tiden anlände en taxi som släppte av någon. Tack och lov kunde jag inte se främre delen av tåget. Efter en stund var räddningstjänsten på plats förstås men även arbetare från järnvägen. De lyfte av en kompressor och en högtryckstvätt. Det talade sitt eget brutala språk. Någon ambulans kom inte.

Mitt emot oss barn som blev otåliga av den över två timmar långa väntan i en allt varmare vagn. Men deras mor förklarade vad som hänt. Även den yngste, en flicka i 4-årsåldern försökte greppa. “Man kommer inte tillbaka då” sade hon på bred skånska om döden.

Mindre förstående var en idiot som stannade uppe på bron, klev ur sin bil och började fotografera för att sedan köra vidare. Lika dum i huvudet var en dam några platser bort i den fulla vagnen som i telefon högt och ljudligt deklarerade att hon var besviken för att hon nu skulle komma hem senare varpå hon inte skulle hinna handla.

Jag tänkte att mjölkinköp får ge vika för döden.

/ J – skriver av sig

Cykligare

Virtual Reality?

Virtual Reality, det måste vara vad “VR” står för. En upplevelse som de som står bredvid inte förstår. All tid, kraft och energi förbrukas där inne i bubblan. Även jag har varit i den. Hundratals mil cyklas på vår och försommar för att sedan kulminera i juni. Sen….död! 

Tomrummet som uppstår i motionscykelsverige när vätternrundacyklisterna pluggar ur och ingen cyklar längre. Det är när andra slutar jag börjar. I alla fall i år. 

Maj kom och gick och juni verkar göra detsamma. Tiden är obeveklig, inget består. Inget utom hjulen då. De rullar som de alltid gjort. Tyvärr får jag väl säga eftersom de inkluderar däck och om jag cyklat så mycket som önskat skulle framdäcket vara slut och utbytt vid det här laget. 

Som det är nu hålls det ihop av kondomtjockt gummi och stora förhoppningar. Därför packades en extra slang och en liten papperslapp vid gårdagens tur. På lappen en bön till försynen eller fru Fortuna. Det verkarde fungera. 

Jag cyklade också runt en sjö. Min är emellertid väsentligt mindre och jag gjorde det i ensamhet. Eller som det kunnat heta i en barnramsa:

Alla cyklade runt en sjö

utom John

för han cyklade inte med nån!

Runt min sjö kom jag dock vilket ledde till viss förnöjsamhet för stunden. 

/ J – sjörundaren

Cykligare

En sorts baksmälla

En viss tomhet har infunnit sig. En typisk efter Giro känsla med andra ord. Det blir lätt så när man tittar så mycket och intensivt som jag gör. Det är tur att man har TdF att se fram emot!

I övrigt är det inte bara proffsens cykelsäsong som är mitt i och är brinnande het. Eller het och het förresten. Vädret under Girot var bitvis hemskt – kallt, blåsigt och regnigt. Det var faktiskt betydligt bättre på  hemmaplan kan konstateras. Sol och för det mesta jäkligt torrt även om det de sista dagarna har kommit rejält med åskregn över de nejder där jag huserar.

Men lite cykel blir det mellan skurarna och då företrädesvis MTB. Något jag inte har missat är att det banne mig blommar överallt. Alla träd som kan blommar mer än vanligt känns det som. Något som allt ludd som flög omkring för någon vecka sedan påminde om. 

Min benstyrka blommar inte än men någon gång skall jag väl komma dithän också. Idag avslutades i alla fall min behandling i “Ny vikt på sikt” för sommaren. En positiv erfarenhet så här långt. När jag orkar skall jag plita ned några rader om den. 

Nu ut en stund för att rasta apostlahästarna. De är rastlösa. Ta hand om er! 

/ J – mitt i blomsommaren

Cykligare

Det är jägare i farten

Jag trodde inte att det var säsong för så mycket skjutande i skogen häromkring för ögonblicket. Men eftersom jag blev träffad av ett ryggskott för ett litet tag sedan så måste det vara något. 

Jäkla märkligt det där. Hela mitt vuxna liv har jag haft en provkarta på ryggproblem som jag lärt mig bemästra mer eller mindre väl. Med träning och lite tur hade de flesta försvunnit eller krälat tillbaka till de hålor de kom ifrån och låtitm min person vara ifred ett tag.

Men nu på sistone har ryggskott adderat sig till sällskapet. Första gången det hände var för ett litet tag sen då jag böjde mig fram för att rätta till hemmets läsfåtölj. Knak sade det och sen var det jämmer och elände. Andra gången skulle jag göra mig till inför besök av svärföräldrar. Dagen till ära skulle sängen bäddas. Det skulle jag inte gjort! Efter att ha böjt mig framåt för att släta till någon knöl eller så sade det knak i korsryggen igen och sen låg jag där raklång. Förvisso bekvämt men ändå tämligen immobil.

Nu, några veckor senare är det således tredje gången gillt. Lite mer macho förutsättningar den här gången eftersom det åtminste skedde i skogen, på en moutainbike på väg uppför en brant kulle. Som så ofta i skogen väntade en knöl på toppen av kullen. En sådan med mossa på. Dylika är till för att besegras och jag hade inte för avsikt att gå upp sista biten. Men en ohelig alians av ringrostig teknik och för klen core-styrka gjorde att jag “sköt rygg” som en katt för att lårmusklerna skulle få det sista stödet. DET är inte bra för ryggen vilket jag omgående fick erfara. Knak sade det även denna gång. Sen låg jag på mossan i tio minuter och kom inte upp. Den luktade skog och lite varmt, inte helt oangenämt faktiskt.

Nu går jag därför promenader så gott det går. Den osedvanligt käcka sjukgymnasten sade i princip “ta maxdos av en blandning smärtstillande och rör på dig så mycket det går”. En övning á la kobran fast utan lås- och stretchfas fick jag också med mig. Så det är vad jag gör, rehabiliterar – går promenader och kastar mig plötsligt ned på golvet för att imitera en kålmask. Alla andra cyklar. Särkilt i Italien och det ämnar jag kika på senare idag.

/ J – envis

Cykligare

Giro i cirklar

Vi får väl se om det händer någonting idag. Händer vad då undrar vän av ordning? Något spännande i Giro d´Italia förstås. Girot är för stunden så tråkigt att klockorna stannar. Särskilt för sådana som mig som troget följer HELA sändningarna när tillfälle ges. Annars är jag varm anhängare av Girot. Loppet har stadigt stigit i graderna hos mig till att nu ligga nästan i paritet med Touren.

Men banläggaren har i år sett till att det blev inte en utan fyra vilodagar på rad. Ja, inte officiellt då förstås. Först var det en riktig vilodag i måndags som sig bör. Men den kom efter en tempoetapp och på sådana “vilar” sig alla hjälpryttare. Inget konstigt i det. De enda som anstränger sig är de som är aktuella för en totalplacring och så de som vill vinna etappen förstås. Men det blir kanske en tio femton stycken av tvåhundra.

På måndagen följde så en tisdag och en onsdag som sig bör. Almanackan är obeveklig på så vis. De här två dagarna har det körts på den gigantiska Po-slätten. Där är det pannkaksplatt. Så naturen bjuder inte på den sortens utmaningar som återfinns i att färdas uppåt och sedan utför. Men banläggaren har förvärrat det hela genom att till skillnad från hur man vanligen gör i Italien lägga stora delar av sträckningen utanför byarna och småstäderna i det här fallet. Något som annars naturligt ger en mer teknisk körning. Dessutom har större delar än vanligt av den inledande veckan gått på stora vägar även på andra etapper. Någon jag annars förknippar med hemskheter som Tour of California och med hur Vueltan brukade se ut förr i världen. Men i år alltså även på Girot! Synnerligen trist, hoppas innerligt att det inte är en trend. Inga fler besök på “superstrador”

Men så var det cyklisterna. De bjuder banne mig inte till de heller. I alla fall inte på de senaste etapperna! Det går att ta del av officiell statistik från några av dem och den gav vid handen att några hade snittpuls på långt under 100 till och med under 90 på tisdagens etapp. Men va f-n!! Och igår sitter de och dricker ur vattenflaskor och pratar samt vinkar till kameran….NÄR DE DRAR I TÄTEN och det är 12 km kvar på etappen. Det är anmärkningsvärt. Det är märkligt. Det är tråkigt. 

Klungan ökade farten en aning med 10 km kvar. Från strax över fyrtio kilometer i timmen till fyrtiosex när det sen var 7 km kvar till mål. Annars hände inget, verkligen inget. Ingen tävlade, ingen försökte. De färdades bara mot mål som de gjort hela dagen men nu i aningen högre fart.

Det var så illa att Vacchi ironiskt skriker “EN SVÄNG!” för att något skall hända i rutan. När blott fyra kilometer återstår kommer en attack. Den enda vilken snart blir inhämtad, sen spurt. Caleb Ewan vann.

Idag finns en backe. Årets första av en dignitet som proffs bryr sig om. Vi får se om det får någon inverkan på hur Girot utvecklar sig. För det största motståndet och för dramatiken hittills i år har vädret stått. Själva loppet kör i cirklar.

/ J – tv-cyklisten

Cykligare

Förberedd!?

Förberedd!?

Jag har beslutat kombinera två av mina största intressen i syfte att överleva. Det efter att tre “nästanincidenter” dök upp på sista landsvägsrundan. “Nästan” såtillvida att om det inte varit för viss rutin, någorlunda reflexer och bra bromsar så hade jag minsann haft annat stoff att skriva om!

Därför ämnar jag se till att jag åtminstone orsakar en punktering på nästa groteska vita Volvo SUV som kör på och kanske över mig.

Även motorhuvuen kan behöva några extra repor om man hamnar där. Det har ju hänt mig förut. Alternativt kan huvudbonaden användas för att stångas med om man behöver umgås med föraren. OM det nu mot förmodan finns en sådan förstås. Får man tro många tidningstexter så är bilar förarlösa. Ni vet det vanliga “bil krockade  med cyklist”. Senast jag läste en sådan var igår.

Nu känner jag mig redo för en sväng i trafiken. 

/ J – armed and dangerous

(VARNING! Texten kan innehålla spår av ironi)

Cykligare

Sagan om flickan som skulle cykla efter mjölk

Det var en gång en flicka som skulle cykla till affären efter mjölk. För ändamålet ämnade hon sadla sin ståtliga svarta springare. En riktig Bad Boy….eh, ett pendlarfullblod från Cannondale. 

Men springaren verkade låghalt och en försynt fråga om att besiktiga besten framfördes till undertecknad som utöver det fick i uppgift att nedteckna historien som den utspelade sig.

Du kan inte kika på mina växlar? De hackar och hoppade över steg när jag var på väg hem från jobbet. 

En okulärbesiktning gav vid handen att den här velocipeden var närmast livsfarlig att framföra. Den hotade att sparka bakut och kasta av sin ryttare vid minsta provokation. 

– Hm, kedjan är nästan av! En av länkarna har gått upp!

– Fan, jäkla tur att den inte släppte i utförsbacken ned från slottet mot Trummenbron!

– Ja eller att den inte släppte när du ställt dig upp på pedalerna efter att ha stannat vid en korsning med trafik. Den går inte att cykla på!

Flickan går ut i cykelstallet för att istället tränsa sin enligt egen utsago något “uppmärksamhetseftersatta” MTB. En lika svart fast något ystrare hingst från Bros som går under namnet Endorphin. 

Fint att man har en cykel till tänkte flickan. 
– Kan du kolla lufttrycket?

Jadå genmälde jag. Ett halvt kilo var vad som fanns kvar konstaterades. Något eftersatt som sagt. Ett par kilo luft senare lämnar riddaren på sin egen vita springare för vidare äventyr norrut. Något troll eller måhända väderkvarn behövde nedkämpas i trakterna av Kronobergs slott.

Flickan hämtar sin börs med silverpenningar och en ränsel att transportera mejeriprodukter i. Redo att svinga sig upp i sadeln för att bege sig men, nähä inte det! Det är något som inte stämmer tänkte hon.

Det fungerar inget vidare med ballerinaskor. Inga kombipedaler så långt ögat når. In i kammaren, inte efter hammaren men väl efter ett par stadiga skor som passar bättre till den här sortens stigbyglar. Bra prinsessa reder sig själv.

Volangblus, persikofärgad kjol och spd-skor. Ja, vad ska en stackars kvinna göra? Hon känner att hon ligger i onåd hos Adamsson och Vacchi som nu kan höras i bakgrunden från dagens sändning av Giro d´Italia. 

Resten är historia som det heter. Hemmet blev till slut flera liter mjölk rikare och “väktarna av stil och smak” underlät att ingripa trots det flagranta regelbrottet.  

/ J – skriftställaren

(den här sagan är en samproduktion mellan eder ödmjuke förmedlare i etern och fröken C Sebelius)

16 maj, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Cykligare

Time Out

PAUS! Skrek kroppen innan den ens börjat röra på sig ordentligt. Här skall tydligen vare sig cyklas eller gymmas. Min rygg hävdar det i alla fall. Jag gjorde det livsfarliga i förrgår. En balansakt på slak lina, en adrenalinstinn aktivitet som gränsar till rent dödsförakt. Jag bäddade sängen! Lika plötsligt som i reklamen hände det, ryggen small till och plötsligt låg jag där tvärs över det mjuka knockad av mig själv. På ett föga macho vis jämrades och kveds det. Fan va ont det gör!

Trodde jag var bättre men i morse när jag skulle upp på cykeln gick det inte att svinga benet över ramen. Tog bilen vilket kändes som ett rejält nederlag. Men visst ja, “bensinupproret”…det är ju den viktigaste frågan i hela universum just nu. Samlar fler deltagare till protest än miljön och barncancer ihop. Hundratusentals sluter upp för att kämpa för sina fri- och rättigheter.

En upprorisk tankelek…spelar bensinpriset någon roll överhuvud taget? Jo, jag vet att det finns undantag. Det får jag alltid höra när jag ifrågasätter varför det körs så mycket bil. I familjen finns till exempel de som bor på landet, inte kan välja kollektivtrafik och har över fem mil enkel väg till jobbet och sannerligen kör inte den senaste modellen av någon SUV. Men vi kan för ett ögonblick bortse från de människorna då en majoritet av Sveriges befolkning bor i tätort numera*. Det är bara i bensindebatten som det framställs som om alla bor i glesbygd, helst i norrlands inland. Om vi istället ser oss omkring så är de flesta biltransporter fortfarande kortresor.

Jag ser dagligen folk som kör omkring i nya Volvobilar* som jag sett i reklam kostar saker som “från 369 900 kronor” och liknande. Ja, då talar vi inte om de ovan nämnda SUVarna. De är förstås dyrare. OM de som kör sådana bilar bara sänkte sig till nivån runt 199 000 istället skulle de få cirka 170 000 kvar till bensin. Det blir en himla massa bensin kan jag säga, oavsett vad den kostar litern. Häng nu inte upp er på siffror, det var en tankelek.

Med det vill jag bara säga att folk i gemen kanske skulle fundera lite över vilken kostnad på deras älskade plåtlådor som är högst. Är det verkligen bensinen som är den största utgiften? Och om svaret är ja, går det möjligen att påverka den kostnaden på något vis?

/ J – ägnar sig åt värksamhet

*Orättvisor och olikheter mellan stad och landsbygd kan t ex justeras via skattepolitik om viljan finns. Frågan om en levande landsbygd är en annan, mycket komplex sådan och handlar mer än om prisnivån på bensin.

** Och andra märken, de får här symbolisera “nya” eller inte allt för gamla bilar.

Annons
Annons
1 2 3 59