Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

FUCK miljön!


Vad hände med att cykling skulle vara ett av de miljövänliga alternativen till kortresor och pendling med motorfordon? Det var en fundering som slagit mig den senaste veckan jag pendlat och särskilt idag.

Istället för fler cyklister ser jag nämligen en ökande mängd elcyklister eller vad de nu skall kallas. Strömförande är de i alla fall. Fast egentligen är det ännu värre då det till nymodigheterna kan räknas alla typer av mer eller mindre värdelösa elfordon. Det är eldrivna skate boards, elskotrar, eldrivna sparkcyklar och förstås eldrivna cyklar, både MTBs vilka snarast liknar motorcyklar och vanliga pendlarhojar. De är säkert skitroliga men i en tid när medvetenheten om vad vi gör mot vår planet borde öka så lämnar det en bitter eftersmak. De har en sak gemensamt förutom att de flesta som framför dem är lata.

Snart ett minne blott?


Var det någon som missade det där med alla de där typerna av transportmedel kräver batterier? Batterier skall tillverkas som bekant. Att producera en helt ny och i de flesta fall helt onödig produkt är något som kräver ytterligare resurser.  Dessutom kräver processen dyrbara mineraler från någon misskött gruva i Afrika, högst troligen Kongo. För vi vill ju inte att man gräver efter kobolt eller litium här på hemmaplan. Vilken svensk vill ha en skitig gruva på bakgården? 


Även om resursslöseriet med att tillverka batterierna inte skulle vara ett problem så skall de laddas också. Det kräver ström, i mängder. Det eftersom alla förbaskade elfordon inte fanns för ett antal år sedan. Det är således något som tillkommit till redan befintlig konsumtion och mängden ser inte ut att minska. Till bördan skall förstås tillverkningen av alla elmotorer läggas. De innehåller bland annat koppar som ni vet. 


Sedan var det den lilla detaljen med att den här typen av batterier inte har samma livslängd som din kära cykel eller vad du nu färdas på. OM du verkligen använder din elpryl och laddar den så gott som dagligen kan du förmodligen, likt andra uppladdningsbara batterier, räkna med några års driftstid innan de är slut. Det glömde säkert cykelhandlaren som sålde elcykeln till dig att upplysa om. Därefter måste batterierna bytas ut och återigen är vi tillbaks till nyproduktion, gruvindustri och transporter etc. Det skapar förvisso några nya jobb men är katastrof för allt annat, särskilt för framtida mänskliga livstbetingelser på den här planeten. 


Ja just det, jag höll i brådskan på att glömma att eftersom de är miljöfarliga måste de destrueras på ett säkert sätt också. Något som även det tar resurser i anspråk. Förutsatt att allt går till återvinning då och INGET spill uppstår. Ni vet de där batterierna som i väntan på bättre tider hamnar i skogen, i en källare, ett förvaringskjul, en ladugård eller liknande. Det gäller gamla bilbatterier så varför skulle det vara annorlunda med andra batterier? 


Vid det här laget har säkert några satt i halsen av ren ilska och ropar halvhögt för sig själva  JAG pendlar minsann på min elcykel istället för att ta bilen. Jo, någon gör säkert det, men frågan är hur många? Problemet är att de flesta som skaffat elcykel har inte gjort det för att ställa sin bil. Den stora majoriteten har istället ställt cykeln till förmån för något som är bekvämare. Då räknar jag inte de andra typerna som elskotrar som enbart ersatt en vanlig cykel och inget annat. 


Nej, jag vet sannerligen att det inte gäller alla. Det finns allt från de med funktionsvariationer till superambitiösa åretruntpendlare som tagit tillfället i akt att bli friare, att cykla dit de inte kunnat förut. Men det gäller knappast den stora massan eller alla ungdomar jag ser på elcyklar. Förhoppningsvis har de lånat den av föräldrarna. Sedan var det Epa-traktorer. Där har vi ett riktigt ruttet skämt till. Vem fan kom på idén att göra det så pass enkelt och attraktivt att köra bil i 30 km/h att fenomenet transformerades från ett mer eller mindre nyttigt landsortsalternatv till att bli hippt i städer? JA, vi ökar gruppen motordrivna 15-åringar tycks någon ha tänkt! Bra miljötänk där.  Men det är en annan fråga. 


Men tillräckligt många bytte sin vanliga cykel mot eldrivet för att det gjort den stora satsningen på elcyklar till något av ett skämt. Att från samhällets sida ekonomiskt stötta ren jäkla miljöförstöring med argument för miljön. Cykelbranchen och handlarna gnuggade säkert händerna hela vägen till banken när stöden kom. Nu kan de stackarna för all del behöva det. Det är en hård konkurrensutsatt bransch där marginalerna inte alltid är de högsta. Men argumenten är helt fel. Det skulle varit CYKLAR som skulle subventioneras och säljas med mijöargument. Inte fler elmotorer.


Istället har miljöargumenten i ännu högre utsträckning tagits över av bilindustrin. Köp fler (nya) bilar så blir allt bra. Vilket jävla skämt!


Jag trampar vidare i tillvaron och inser att jag blir omkörd av en eldriven cykel med en ung tjej som tittar ned i sin telefon. Hoppas hon höjer blicken innan nästa rondell där hon färdas i närmare trettio kilometer i timmen med endast en hand på styret tänker jag innan jag svänger höger bort från synen. 

/ J

17 september, 2021 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Smådeppig tanke om morgonen

Solen skiner och jag trampar på till jobbet med till en början ljust sinne. Pedalerna gör som jag vill och går upp och ned i en för att vara morgonpendling sympatisk kadens. Trafiken är tillbaka efter såväl Covid som semestertider kan konstateras. Även om jag inbillar mig att den är något glesare än förut. Men det kan handla om att jag är ute vid en något senare tidpunkt än vanligt eller ett rent önsketänkande. Anledningen att jag tänker på trafik är att min bror skrev ett inlägg på FB som gjorde mig “framtidsdyster“. Ett ord som tyvärr är allt för vanligt i min vokabulär nuförtiden.

Inlägget gick ut på att alla försök att begränsa bilkörande är vansinne och möjligen miljöpartiets fel. Det kan man förstås tycka men jag kan inte låta bli att tro att tiden för massbilism och evigt flygande som vi känner det är förbi. Jag vet att det är en extremt provocerande tanke för många. Men om inte så går vi mot avgrunden med raska steg. Med vi menar jag mänskligheten. Klotet klarar sig alltid och så även kackerlackorna. Ofta görs felet att man säger att “jorden kommer att gå under”. Det kommer den inte alls! Men med de stora djuren inklusive oss människor är det värre bevänt. Vi kräver andra livsbetingelser. 

Finns det plats för fjärilar imorgon?


Jag sitter inte inne med några svar på de stora frågorna och ämnar inte ge mig in på partipolitik. Den känns ändå futtig i sammanhanget. Jag konstaterar bara att all nödvändig information och all kunskap finns tillgänlig för alla och envar som vill ta den till sig.

Problemet är bara det att ingen vill göra avkall på någonting. Politiker vill bli omvalda och människan i gemen vill sköta sitt och vara ifred. Det är fullt naturligt och förståeligt. Föreslås det någonting som bryter hegemonin kommer det snart starka protester och på internet en överväldigande mängd “memes” på temat att om inte “kineserna” eller valfri annan grupp gör någonting så spelar det ändå ingen roll vad jag arma lilla individ gör. Skriver jag exempelvis något om att det vore en god ide att några fler, inte alla nota bene utan några fler, cyklade till jobbet blir jag endera förlöjligad eller så bor alla plötsligt på landet. Demografin i Sverige ändras märkligt nog när man talar om dylika ting.

Det finns ett känt filosofiskt spörsmål som beskriver just den här problematiken som kallas “allmänningens dilemma” eller “Tragedy of the Commons“.   

Det får mig att tro att ingenting kommer att hända alls på den här fronten. Under tiden värmer den allt varmare solen mitt ansikte och försöker skingra molnen som dök upp vid sinneshorisonten.

/ J – plötsligt dysterkvist

10 september, 2021 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Många bäckar små

Många bäckar små är början på ett uttryck som antyder att om man tar något litet men i stort antal så blir det så småningom större. Helheten är större än summan av delarna är kanske ett annat sätt att uttrycka det hela. Hur som haver så hoppas jag att det skall gälla cykling också. Vid den här återstarten har tanken varit att det är viktigare ATT komma ut och upp på cykeln än hur själva turen sedan ser ut. Det har resulterat i många korta turer så här långt. Vi talar om ett par tre mil åt gången, inte mer. Men visst resultat kan skönjas.

Vädergudarna behagar bjuda till de också. Även om åska väntas idag!

Mest består det i att kroppen äntligen börjar förstå att den kan sitta på en cykel igen. Nacken inser att den kan vinklas även bakåt och inte bara framåt ned över en skärm hela tiden. Korsrygg och framförallt mage verkar förstå att de skall hjälpa till att avlasta de stackars händerna så de kan vila så där cyklistlätt på styret utan att bära upp någon nämnvärd kroppsvikt. Och benen. Ja, de stackars benen som i början verkade mest chockade över hela situationen har börjat förstå tjusningen att röra sig upp och ned. Fast den acklimatiseringen skall inte överdrivas. De tycker fortfarande att hela situationen är absurd och att min lekamen gör sig bättre i TV-soffan.

Där kommer den för övrigt att placeras vad det lider. Jäklar vad TdF är spännande att titta på för stunden. Igår trodde jag som många att den extremt långa etappen skulle leda till avvaktande åkning efter det att klungan låtit en liten grupp med för sammandradet obetydliga cyklister smita iväg. Så blev det nu inte som bekant. Istället vild fight om segern, krig om bergspoäng och attacker mellan dem som ligger i täten. Till och med de förväntade slutsegrarna rörde på sig. En mycket rolig etapp! Och idag är det berg som gäller. Kan bli något det med om de nu inte är för trötta.

Sedan återstår att se om det går att åstadkomma, om inte en bäck, så åtminstone en rännil från min sida även idag!

/ J

Cykligare

Cykeln är viktigast!


Allt går igen, livet i cykler även det på cykeln skulle det visa sig! Idag är det midsommar, igen. Imorgon börjar Tour de France som så mången gång förr och än en gång kommer jag att bänka mig som åskådare i min mjukvarma soffa stor nog för att svälja både mig, en halv smörgås i smulor och en försvunnen fällkniv. Väl där längtar jag efter att se vackra vyer över Frankrike, dess slott och natur samt att höra Vacchi och Adamsson diskutera hur många glador och gåsgamar de kan tänkas se. Ja, och så lite cykeltävling förstås. Återstår att se om TdF kan motsvara spänningen som Girot bjöd på. Inspiration blir det hur som haver.  

Inte bara Touren har återkommit utan även lusten att skriva varpå den här bloggen återstartar. Det hänger förstås tämligen intimt ihop med att jag börjat cykla igen lite smått. Det blir liksom mer att skriva om på en cykelblogg då. Det går inte att komma ifrån. 


Jag åskådare. Över oss himmel blå.


Andledningen till att jag började var flerfaldig. En stor portion handlade förstås om mig själv, det handle om att sluta ge upp. Jag är inte där jag var utan måste börja om. Det var bara att inse. 

Sedan fick jag inspiration från min kära C som började planera för cykling före mig faktiskt. Det i sin tur är kopplat till en god vän som är ledare för She Rides och planerade att dra ihop en tjejgrupp till i trakten. Den är inte riktigt igång än men jag fick röven ur soffan och upp i sadeln vilket kanske var en något otippad konsekvens av den satsningen. Därtill passerade jag en parkeringsplats häromdagen där en grupp gamla cykelpolare från måndags- och lördagsturer stod och hängde i social samvaro efter avslutat pass. Några minuters cykelsnack senare var jag mer än redo att kasta mig upp på hojen igen.  Och det gjorde jag faktiskt.

Vädret har varit fantastiskt och även om inga långturer genomförts än har jag hållt i och försökt vara regelbunden istället. Allt enligt tanken att många små rundor som blir av är väsentligt bättre än att riva av en tiomilatur på lördagen för att sen inte cykla mer resten av veckan. Jag har därmed officiellt kommit igång i och med att några veckor hunnit passera.

Livet går i cykler och jag cyklar igen.

Glad midsommar vill jag tillönska alla där ute!


/ J – eder cyklist i etern

Okategoriserade

De renner

Osökt eller faktiskt inte alls osökt kom jag att tänka på “Cyklisten” igår. Handlingen i boken utspelar sig nämligen under en tävling runt Mont Aigoual. 

Tim Krabbés mästerverk, “De renner” eller Cyklisten på svenska

Anledningen till att boken dök upp i tankarna var att den sjätte etappen i årets TdF hade målgång däruppe på den kala vindpinade toppen i Cévennerna. 

Ett för mig mytomspunnet berg. Inte för att jag cyklat upp där själv. Inte för att stigningarna vare sig är de högsta, längsta eller brantaste i världen eller ens i Frankrike. Snarare är berget och dess vägar ett bortglömt småsyskon till Mont Ventoux. 

Men jag brukar läsa boken på vårkanten varje cykelsäsong. Nu har jag inte läst den på två hela år. Då förstår ni själva. Frånvaron av såväl de bekanta boksidorna som cyklingen chockerar. Ett liv utan cykling är tomt.

…men nu har jag hunnit till sidan tre. 

/ J – tidscyklisten

4 september, 2020 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Jag gjorde det!

Du kämpar på!!” Hördes en glad stämma som bröt igenom sorlet och den pulserande musiken på gymmet. Jag sneglade nedåt gymgolvet varifrån rösten hörts och kände igen en gammal cykelkompis. Nä, jag har varit sjuk och försöker starta igen hörde jag mig själv svara. Mest för att det var sant. Inte f-n har det tränats som det borde eller åtminstone som jag ville. Först en lång och utdragen förkylning med vad som därtill hör och därefter ett anfall av akut latmask. Jag har t o m tagit bilen till jobbet istället för att cykla! Då är förfallet inte långt borta. Året började inte bra. 

Illa sliten sadel matchar illa sliten kropp

Men jag fortsatte upp till balkongen där löpband, motionscyklar och cross-trainers befinner sig. Rev av min vanliga uppvärmning inkluderande en kvarts intervaller följt av ett par lätta övningar. Därefter maskiner för att försöka få ordning på krämpor som värkande rygg och nacke. 

Efter ett tag sipprade koffeinet ur varje por. Det är min dopning, ett par rejäla muggar kaffe på förmiddagen. Annars var det tomt i tanken. Något som yttrade sig genom att jag tog slut innan jag blev trött? Vad är logiken i det?

Illamående och yr med rusande puls vacklade jag ut i riktning mot dusch och bastu. 

Mer spännande en så blev det inte. Nästa gång kanske jag till och med vågar ge mig på en spinningcykel. 


/ J – tillbaks igen

8 februari, 2020 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Jodå, det flyter på

Träningen går faktiskt relativt bra. Den som bedrivs i alla fall. Gymverksamheten befinner sig fortfarande på stadiet “återknyt bekantskapen med maskiner och vikter”. Positivt är att kroppen verkar komma ihåg vissa moment i alla fall och avancerar något snabbare än väntat. Från ruin till ruin med en smula kraft.

Målet är att jag skall besöka faciliteterna varannan dag för att flytta  mina vikter från en hög till en annan och sedan tillbaks igen. I stort håller den planen men så har det bara gått ett par veckor än. 

Nyligen har promenader adderats till schemat de dagar jag inte är på gymmet. För att räknas skall de vara över 3 kilometer och raska. För att se till att de verkligen blir av har jag mätt upp ett par rundor i närområdet med viss längd. 

Gårdagens iakttagelse från ett omklädningsrum. OM man nu skall ha s k “tribals” tatuerade på sig skall de i alla fall vara stora och djärva. Inte som den jag såg igår. Den såg ut som den ritats av en full spindel som krupit upp på axeln beväpnad med en penna. En spindel som dessutom var liten och ängslig. Resultatet var en smula komiskt. Stor pojk, liten tatuering. Jag sade inte det till honom. Möjligen hade det orsakat vad som brukar benämnas “dålig stämning”. 

/ J – gymråtta

22 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

“49er”

Hörru, hur går det? Det kan man undra. Ett par dagar har nu förflutit av mitt fyrtionionde år därav rubriken. Svaret är att det faktiskt går enligt plan. För att komma igång så tränas det nu på gym varannan dag. Dit transportcyklas det och därtill avverkas promenader de dagar det inte gymmas. Det innebär lite längre och raskare tempo än att flanera. Det går att uttrycka det som att det tränas för att jag skall orka börja träna.

Det kanske inte verkar så intensivt men ni skall veta att jag den här gången börjar från NOLL. Eller egentligen långt under noll om man skall vara ärlig eftersom förutsättningarna är värre än när förra omstarten gjordes. Det positiva med det är att förbättringar är lätta att notera!

På vägen till gymmet igår såg jag en kvinna med alldeles för långa ben. Endera var det på det viset eller var cykelsadeln på tok för låg. Varför är det så svårt att ställa in sadelhöjder?

/ J – har startat men inte lyft

11 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Den långa flykten

Jag satte ned foten, hårt. Så hårt att den gick igenom det murkna golv mitt träningsliv utgjorde. Därunder fanns en bottenlös källare av oträning.

Nu är det dags att orientera sig ur denna mörka håla värre än de som återfinns i någon skräckfilm. Hotfulla skuggor av dammiga och med spindelväv täckta träningsmaskiner och cyklar hukade i alla skrymslen och vrår. De mumlade olycksbådande bakom ryggen på mig men tystnade när blicken flackade mot dem. Panik, jag måste ut!

Och appropå maskiner, häromdagen gav till och med vågen upp. Från nedervåningen hojtades det glatt “Enligt den här väger jag 145 kg!” Det var tack och lov inte sant för min dam som var den som återfanns uppflugen på glasplattan. Vi bytte plats och vågen visade 8 kg istället! En misstanke infann sig om att det inte heller var helt korrekt varpå jag klev av vågen och upp på den igen. Då sade den “Err” som i “error”. Proceduren upprepades varpå vågen dog, för gott. Död! 

Dags att göra något helt enkelt. Jag har nämligen precis firat bemärkelsedag och därmed bestämt att mitt nya år har börjat. Det började igår den 6 november och fortgår till nästa 5 november. Den tideräkningen kanske inte är helt i fas med allas andras, vare sig det är en gregoriansk, kinesisk eller mayabaserad kalender. Det går inte att vänta till den första januari. Då kan det vara försent känns det som. Nu är jag 48 och väger 128. Det är en viss obehaglig harmoni i de siffrorna. Men de utgör inget bra underlag för cykling. Eller liv för den delen. Särskilt inte ett träningsliv.

Därför blir det nu en annan ordning, nyordning. Men jag får börja försiktigt då startpunkten är obehagligt långt ned i källaren. I det här fallet innebar det en timma och en kvart på gymmet samt 5 km transportcykling under gårdagen.  

Inte mycket men i alla fall en start. Varje stor resa lär börja med ett steg har någon vis fan sagt. Men det är sant antar jag även om jag föredrar ett tramptag. För den som känner för att följa med på min (långa) resa mot bättre mående och fysisk form så kan det göras här.

/ J – letar efter utgångar

PS. Träningen förflöt relativt smärtfritt och har inte renderat så mycket träningsvärk då jag tjuvstartade med några gympass förra veckan. 

7 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Urtikaria

Handlöst föll jag ned i ett djupt cykellöst hål och där förblev jag.

Jag har alltid undrat hur ett liv utan velocipeder känns. Nu vet jag, det känns tomt. Jag rör inte på mig alls för stunden. Det enda som rör sig är siffrorna på vågen. De samlas på hög, en hög som växer sig allt högre. I botten småsiffror och på toppen tronar de stora talen. Som tur var gick vågen och dog häromdagen. Först visade den 8 kg, därefter skrev den “Err”, sen slutade den helt sonika att visa något alls. 

Mitt cykelliv är lika dött som det här trädet. Nu går jag i skogen istället

Orsaken till att cyklarna får vila är medicinsk och stavas urtikaria eller nässelutslag. Därmed har jag fått ett, förvisso indirekt, cykelförbud. Den jäkla reaktionen gör att jag sen en tid bitvis lider av extrem klåda. En klåda som uppstår när huden blir kall eller fuktig. Försök undvika att cykla på hösten utan att vare sig bli kall eller svettig. Det går inte dessvärre. Sen är det själva duschandet efteråt. Det som brukade vara så underbart är nu en ren och skär plåga. 

En specialist kikar på det och skall försöka utröna vad som ligger bakom. Så idag har jag lämnat prover. Återstår att se vad de kan skvallra om. Under tiden har jag fått en medicinkur som faktiskt verkar få det att lätta något. 

Ni får cykla för mig också så lovar jag att återkomma med rapporter från en cykelsadel så snart det går. 

/ J – utan cykel försmäktar jag på denna öde ö

7 oktober, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 2 3 62

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.