Som tåget

Det är svårt att ta en andra cykeltur utan att den första ägt rum. För att inte tala om den tredje! Den blir riktigt komplicerad. Men nu hade en första runda genomförts. Därför var det dags för en andra. 

Iväg kom jag utan allt för mycket mankemang till skillnad från förra gången. Rundan jag kör innebär att man börjar med klättring. Inte uppför berg för det har vi inga men väl en rejäl kulle. En för övrigt klassisk kulle då den tydligen tjänat som målgång för cykel-SM på sextiotalet. 

Tämligen snart föll jag in i min egen cykelbubbla och trampade på. Det i ett försök att inte låtsas om att det blåste tämligen friskt, särskilt i byarna. Till en början gick det bra då vinden puffade mig vänligt i ryggen.

Bäst jag satt där och tänkte på allt och ingenting så hördes en kraftig tågvissla. Dov med lite klang i. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var inbillning. En tanke som farit förbi var nämligen den att jag brukade vara ett cyklande diesellok. Seg och uthållig och bra på slakmotor. Nu var jag mest bra på att tänka på hur det var då. Det här lokets växlar höll på att ta slut. 

Därför var jag säker på att det var en imaginär tuta förutom att den påkallade uppmärksamhet ytterligare en gång. Den här gången högre. Jag sneglade nedåt för att se om jag vinglat ut i vägen och utgjorde en stoppkloss. Nejdå, fortfarande grönt en bit till höger om mig. På ett, tyckte jag tämligen proffsigt vis, tittade jag under armen för att se om något tåg, bil eller båt befann sig bakom mig. Det gjorde det inte heller. Där fanns bara dåtid och en tom väg. 

Ljudet kom nu tillbaks för en tredje gång. Nu var jag något mer alert och listade ut att det var de kraftiga vindstötarna från sydväst som träffade hålet i min tempobåge i exakt den vinkel som krävdes för att förvandla den till en tågvissla. 

Ånglok tänkte jag då. Jag kanske istället är ett ånglok? De har ju inga växlar som kan ta slut. Men å andra sidan utan eld i baken har de ingen kraft och det brann inte i röven idag. 

Cykeln rullade vidare utför med mig ovanpå. Sedan tog den höger och korsade en riktig järnväg, även den utan tåg för att sedan rulla vidare mot vinden. Motsträvigt men istadigt rullade den. Efter en dryg timma var den framme. Cykeln orkar inte mycket mer för stunden. 

/ J – loket som tappade ångan