Cykligare
Svenska Cycling Plus
Cykligare

Svenska mästerskapen på landsväg 2019

– ett mästerskap sett från sidan, del 1

I helgen som var gick svenska mästerskapen i landsvägscykling av stapeln. Förutom av cykelentusiaster över hela landet har det har nog inte missats av någon bosatt i centrala Båstad eftersom det var där tävlingarna ägde rum. Dessutom var det för andra året i rad som de branta sidorna på åsen var platsen för drabbningen mellan sveriges mest namnkunniga inom linjecykling. 

Som genom en slump råkade jag hälsa på mina kära svärföräldrar just den här varma sommarhelgen i de sista klämtande dagarna av juni. Det kan väl medges att det inte var alltigenom slumpartat eftersom de råkar vara från och bosatta på orten. Men det kan sägas till mitt försvar att de var mer än införstådda med konceptet besök/havsbad/cykelskådande. De hade till och med föreslagit det! Den här gången hade jag emellertid inte med någon egen cykel. Därtill är formen allt för svag och tiden för knapp. Under helgen fick apostlahästarna tjäna som fortskaffningsmedel. 

Fredag

Vi anlände redan på fredagen så det fanns mycket att ta del av. Inte minst då det var flera andra aktiviteter i staden som lockade den här helgen. Utöver Båstad Bike Week vilket inkluderade SM fanns allt från Kammarmusikfestival via Paddel-tävling till Marathon. Sen är det som bekant en badort och välbefolkat under sommaren även utan särskilda evenemang.

Första målet för min insats som cykelpublik var ”Masters” vilket inkluderar herrar och damer i åldersklasser 30 och uppåt. Från början visste jag bara om att jag hejade på en person men det visade sig vara fler bekanta som återfanns på startlinjen och inte minst tillkom några efterhand. Mer om det vid annat tillfälle. 

Min klubb, Lammhultcyklisterna från Växjö var representerade genom Anders Johansson i H70 och Henrik Blomdahl i H55. Dessutom visade sig att hemstaden även var representerad genom Klaes Jahnsén från Wexio Velo som ställde upp i H30. Anders och Klaes fick lön för mödan genom att ta 1:a respektive 3:e plats i sina klasser. Båda kämpainsatserna imponerade grymt på mig. Att vinna är aldrig enkelt även om deltagarantalet i vissa klasser inte är så stort. Efter sållning återstår oftast bara de bästa och dessutom skall banan besegras i det här specifika fallet. Sen kan tilläggas att för Klaes del vet jag att det är cykling mot klockan som är specialiteten och att kommande tempo-SM i Jönköping kanske därför lockar mer. I den grenen brukar han för övrigt köra i Elit med goda resultat.

H70 hade att ta sig an banan 4 varv och H30 inte mindre än 7 varv. För kommande elit gällde för damer 8 varv och herrarna inte mindre än 12 varv för att skrapa ihop de nödvändiga kilometrarna på den relativt korta banan.

Banan

Om banan kan sägas en hel del. Bland annat att med min erfarenhet av hur Hallandsåsen ser ut finns betydligt bättre sätt att lägga en bana för ett mer varierat men måhända mindre utslagsgivande cykellopp. Den kunskapen finns naturligtvis även i arrangerade CK Bure men jag hörde vid sidan om att de inte fått tillstånd från myndigheterna att lägga banan fullt ut som de önskat. Resultetat blev samma sträckning som förra året vilket konkret innebär en oerhört utmanande slinga. Det skrämde bort ett antal tilltänkta deltagare och jag hörde obekräftade siffror om ca 150 färre anmälda i år jämfört med förra året.   

Varvet är relativt kort med en längd strax över 15 km vilket adderar till svårigheten genom att de utmaningar som finns skall klaras av många gånger. Ur publiksynpunkt är det emellertid utmärkt. Lätt att följa och man får se cyklisterna många gånger.

Starten inkluderar kullersten och ett par fina stadsgator inne i Båstad. Det är inte pavé det handlar om men lite skak i styret blir det allt. Den svaga utförslöpan längs Agardhsgatan avslutas dessutom med en nittiograders högersväng vilket drar ned farten där. Den följs sedan direkt av ett påtagligt motlut som efter en liten bit övergår i den fruktade Tarrabacken. Efter två års SM här så är det namnet nu troligen lika bekant och fruktat i cykelkretsar som Klevaliden i Huskvarna. Själva har jag besegrat Tarrabacken på både landsvägscykel med standardutväxling samt Mtb. Jag föredrar mountainbiken kan jag säga.

Den främsta utmaningen som banan står för är förstås höjdmetrarna med närmare 210 meter per varv fördelat på i princip bara två backar där en utmärker sig extra mycket. Tarrabacken är som sagt inget man skojar bort eftersom den på brantaste stället mäter runt 18% i lutning om man inte väljer innerkurvan vid ”Buena Vista” för då passeras 20%. Strax därefter följer en del som dessutom är närmast spikrak så att man riktigt kan se hur jäkligt det partiet är. Bra för åskådarna  som kan följa deltagarna under lång tid men mindre sympatiskt för cyklisterna. Om du inte är bergsspecialist förstås. Även i andra delar av backen talar vi om en bra bit över tio procent. Den matchar vilken ”Muur” i Belgien som helst förutom att underlaget är bättre.

När höjdmetrarna väl är avklarade så väntar en stunds körning upp på själva åsen. Där öppnar landskapet upp sig med fantastiska vyer vilket förutom att vara vackert låter vinden komma åt ordentligt.

I år kunde nämligen vädret läggas till som svårighet. För det första var det jäkligt varmt med temperaturer kring trettio-strecket. Att det sen dessutom är lä i själva Tarrabacken adderar sten till börda. Luften dallrade i högsommarvärmen. I övrigt blåste det bitvis rätt friskt. Eftersom vindarna i de här trakterna nästan alltid kommer från samma håll innebar det motvind samt till och med lite kantvindskörning uppe på åsen. Det vill säga de partier på banan som annars kunde varit lugnare blev nu riktigt hårda även de. Det innebar också att det blev svårt att förvalta individuella ryck i backen. De som lyckats ställa av motståndarna fick tackla vinden själv varpå de blev lätt byte för mindre grupper. Det blev särskilt tydligt under damernas elitlopp.

För att sedan ”förstöra” nöjet med utförskörning inkluderar banan ett par riktigt tvära svängar i Västra Karup och inte minst efter den branta och tekniska utförslöpan ned mot Norrvikens trädgårdar i vilken de flesta av höjdmetrarna betalas tillbaka. Vi talar om väsentligt mer än nittio grader i kurvorna vilket gör att det inte går att utnyttja farten utan istället måste det accelereras efter att de klarats av.

Därefter full fart in mot Båstad igen för ett nytt varv och en ny backe.

Det ultimata beviset för hur hård bansträckningen ihop med vädret faktiskt var är att endast nio av nittio i herrelitklassen slutförde loppet!

För några i Masters blev det onödigt dramatiskt redan i starten. Precis när ”veteranerna” skulle iväg inträffade en punktering i startfållan. En hög knall hördes och alla spanade nervöst ned mot sina däck. Efter att arrangörerna avvaktat med starten någon minut och ett framhjul letats fram till olycksfågeln var det problemet löst. Då small det igen. Nummer två hade mer otur då det i det här fallet inte var framhjulet som var aktuellt utan bak. Där huserade en maffig 36-klinga på kassetten för att tackla backen med stort B. Utan den utväxlingen inget lopp så herrn det gällde valde därför att inte starta. En chansning med slitet däck som inte gick hem.

Efter att ha bevittnat starten begav jag mig längs banan mot en bra publikplats i Tarrabacken.

Första delen av banan avverkades med masterstart i alla klasser. Därefter fri fart. Tämligen snart var det ett antal cylister som utmärkte sig i respektive klass. Den bitvis gemensamma starten gjorde det dock en smula svårare att skilja dem åt men det för det goda med sig att klungstorleken ökar. Särskilt Cecilia Hansens framfart i D30 var imponerande. Men sen är hon också världsmästare vilket syntes på trycket i pedalerna uppför backen där jag stod. Vilket flyt, vilken kraft! Även klubbkompis Anders imponerade med elegans uppför branten.

På samma plats som jag stod ett par experter som förutom att vara rutinerade cyklister själva hade anhöriga som tävlade. Herrarna hade betydligt bättre både koll på både loppets utveckling och deltagarna än mig. Det gav bättre insyn i tävlingen och inte minst de tävlandes bakgrund. Något som berikade min dag, fantastiskt kul må jag säga! 

Själva målgången missade jag emellertid då social samvaro med familjen lockade allt för mycket. Ibland får man prioritera i livet. En härlig middag hade jag att se fram emot och vila samt prisutdelning väntade cyklisterna.

/ J – åskådaren

PS. Lördagen och söndagen ämnar jag kommentera lite senare!

John Wikström
Bloggen som lämnar spår såväl i skogen som på vägen och möjligen i själen. Jag är en entusiastisk cykelmotionär med smak för det mesta inom cykel. Humlan som inte kan cykla men gör det ändå. Huvudsakligen trampas stig och nöts asfalt i Småland. Detta kryddas med motionslopp med jämna mellanrum samt någon enstaka tävling. Även pendlings- och transportcykling bedrivs frekvent och det händer också att jag engagerar mig i trafikfrågor. Sen bjuds understundom på texter om övrig träning samt funderingar kring livet, universum och allting. Välkommen!

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.