Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

BLOGGMENY
Annons
Annons

Navigare necesse est!

Bort från teven och TdF och in i trädens dunkla skugga. Dags att återbesöka goda vänner som enligt säkra uppgifter skulle befinna sig norrut i en stuga i skogen. Eller närmare bestämt en gammal skola så mer ett hus kanske. Det fanns mål och mening med dagen.

Solen sken och jag hade en ledig tisdagseftermiddag. Lusten att “äventyrscykla” kom över mig som den brukade göra förr i världen. Det vill säga jag ville verkligen inte ta raka vägen från A till B utan i det här fallet gärna passera C och kanske besöka D först. Särskilt inte som den genaste vägen skulle innebära asfaltstrampande och jag i det här fallet ville cykla mountainbike. Den har inte rastats överdrivet mycket i år.

Stadsnära, till och med inne i staden
Stadsnära, till och med inne i staden

Grovcykel blev det i vilket fall och något ambivalent kunde jag först inte bestämma vilket håll runt Helgasjön som skulle tas. Både östra och västra sidan är gångbara i det här fallet men inte rakt över sjön. Swimrun i all ära men det skulle bli för mycket med en cykel på ryggen. Redan efter ett par hundra meter letade jag upp en stadsnära stig. Eller snarare mitt i stan parallellt med ringlederna runt den. Nästan fyrtio minuter senare hade jag fortfarande inte lämnat stadsgränsen och hade hunnit avverka asfalt, cykelväg på grus, grusväg, skogsbilväg och senast endurospår. Insikten att jag trots allt var tvungen att välja en något rakare sträckning mot målet som trots allt låg en tre fyra mil bort även fågelvägen drabbade mig. Tiden var fri men inte bara min.

Väg med Mohawkfrissa. Det vill säga lagom stor
Väg med Mohawkfrissa. Det vill säga lagom stor

Vägen var dock målet och den fick därför gärna vara så Mohawkfriserad som möjligt, en stadig strimma gräs i mitten. Första delmålet blev att följa min gamla alternativrutt längs med riksväg trettio till Ör. Den går nästan på vägen men strax bredvid. Väl där drog jag åt Makrillabackarna. Jo, byn heter så – Makrilla. Där blev det ofrivillig oljegrusvägskörning eftersom vägen numera är belagd. Det var den inte när jag körde där sist. Strax efter kompenserades det med att jag körde över såväl ängar, genom högt gräs och brännässlor som i utkanten av en havreåker.

Jag som alltid betraktat XT som en pålitlig komponentgrupp. Nu började den plötsligt låta lite
Jag som alltid betraktat XT som en pålitlig komponentgrupp. Nu började den plötsligt låta lite

Det visade sig vara ett återkommande problem vid senare navigering. Jag har bott i trakterna dit turen ämnades men det var upptäckte jag för länge sedan. Naturen förändras rätt mycket på de år som förlöpt. Vägar byter uppenbarligen karaktär, träd växer och andra försvinner, kalhyggen tillkommer och andra återgår till grönska. Tiden har sin gång helt enkelt.

Som för att bekräfta det kom jag till ett vägskäl vid en gård. Minnet sade mig att någonstans där i trakterna skulle finnas en genväg. Eller ja, en skogsväg i alla fall. Osäker blev jag och där kom en dam gående och undrade om jag ville ha hjälp då jag troligen trots cykelglasögon utstrålade en viss tvehågsenhet. Vi språkades vid och det visade sig att jag varit inne i hennes hus för många år sedan. Ett par cykelturer med en av hennes söner hade det blivit. Tyvärr fick jag ett datum på händelsen. Hon mindes tiden väl för huset var då nyrenoverat och inflyttat. Det var 1991!

Attans, det förklarade varför jag inte kände igen mig överallt. Tjugosex jäkla år! Det rubbade också min syn något på när jag började cykla Mtb. Det hade jag redan gjort något år på den tiden och jag har tidigare fått för mig att jag inte började förrän på nittiotalet. Men tydligen var det tidigare än så.

Häst eller tjur på andra sidan? Alltid lika spännande. En grindpassage - var är Emil när man behöver honom?
Häst eller tjur på andra sidan? Alltid lika spännande. En grindpassage – var är Emil när man behöver honom?

Men turligt nog visste hon vilken väg jag skulle ta eftersom det var hennes mark. In bakom lagården och bort över ängen. Efter att nogsamt undvikit att släppa ut korna och grilla mig på elstängslet som höll dem gisslan trampade jag vidare. Tyvärr för mig var det en backig liten väg som delade sig flera gånger. Den som såg mest använd ut visade sig efter en kraftig nedförsbacke vara en återvändsgränd. Där återfanns en vändplan, sumpmark och avsaknad av stigig fortsättning. Ett vanligt slut på dylika vägar. Bara att vända och kämpa sig tillbaks uppför. Det är så man får extra träning. Tröttheten låg på lur bakom nästa fel-lut. Jag tyckte att mannen med hammaren kunde skymtas där inne mellan granstammarna!

Ut ur skogsvägslabyrinten hittade jag till slut och på vägen fanns några riktigt vackra partier med relativt gammal skog, mossbeklädd och trolsk.

Jotack, jag har noterat det
Jotack, jag har noterat det

Problemet var att när jag kom ut körde jag lite åt fel håll måste jag medge. En kombination av trötthet och glömska påhejat av en smula klantighet. Det upptäcktes och efter några kilometer vände jag. Dessvärre måste även tillstås att det kördes vänster och inte höger i en typisk “körahögerkorsning” varpå jag hamnade snett igen. När jag väl nådde en grusväg som slutade i markerna tillhörande en av Södra skogsägarnas visningsgårdar visste jag vart jag befann mig. På FEL ställe. Bara att trampa på. Men den som syndar i navigationshänseende får betala. Navigare necesse est!

En mountainbikecyklists version av Dantes inferno
En mountainbikecyklists version av Dantes inferno

I det här fallet innebär straffet att trampa jordens tråkigaste väg. En halvmil eller så på en väg utan utsikt, endast snårskog, med tråkiga backar, bred och oljig. HU! Här vill ingen köra mountainbike det kan jag lova. Det enda positiva jag kan säga är att den i det här fallet ledde mig rätt.

Väl i hamn väntade vän med barn, föräldrar och en glad hund. Sämre mottagande kan man få och dessutom skulle vi åka och bada. Helt raka vägen till Fällorna som det heter blev det nu inte eftersom sträckan dit mätte 68 km vilken det näppeligen är på kartan mätt med linjal.

Sen skulle jag ju hem också. Det pirrade lite i benen på ett lätt obehagligt sätt och de började efter sjöbesöket kännas en smula stumma. Inte ens glada barn kunde förjaga den känslan. Det bådade inte gott. På vägen hade endast inmundigats en banan och energidepåerna började sina. God vän insåg detta och tryckte i mig ett par smörgåsar. Tur det för utan den fysiska förtäringen och den extra energi som det glada återseendet gett hade jag inte kommit hem.

Återfärden blev därför mer rakt på än vid sidan om. Det vill säga grusväg, oljegrus och de sista tre milen ren asfalt. Det började nämligen skymma och jag trampade hem i egna tankar ikapp med solnedgången. Huvudet var rätt upptaget med att hålla tempo och försöka få olydiga ben att röra sig.

Stadig blick en bit framför framhjulet för att vila nacken. Vid det här laget var tröttheten min utbrytarkollega och parhäst och kändes tyvärr starkare än jag. Den spurten kunde inte vinnas. Bättre att lugna sig. Det gick därför mycket stillsamt uppför. Letandes efter den kraft som fordom var och lyssnandes till de grova däckens sång mot asfalten. Olika mönster hummar i olika tonarter som ändras beroende på fart, “the fat tire song”.

Jag cyklade in i solnedgången
Jag cyklade in i solnedgången

Längst i år på en mountainbike. Det slutade med över fem och en halv timma och 119 km. Det märktes att kroppen inte var helt van vid sittställningen. Kramptendenser vid hemkomsten redan i duschen. Sen återgick jag till TV-soffan och TdF igen.

/ J – tar till höger vid granen

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

John Wikström
Bloggen som lämnar spår såväl i skogen som på vägen och möjligen i själen. Jag är en entusiastisk cykelmotionär med smak för det mesta inom cykel. Humlan som inte kan cykla men gör det ändå. Huvudsakligen trampas stig och nöts asfalt i Småland. Detta kryddas med motionslopp med jämna mellanrum samt någon enstaka tävling. Även pendlings- och transportcykling bedrivs frekvent och det händer också att jag engagerar mig i trafikfrågor. Sen bjuds understundom på texter om övrig träning samt funderingar kring livet, universum och allting. Välkommen!

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.