Kära dagbok
Veckorna kom och veckorna gick. Vueltan tog slut och nu är det i mitten av september. Det är sådant som sker, sådant som händer.
Sålunda skaldade han på grötrimsmått.
Men cykling är det mycket lite av måste tillstås. Allt är beroende av ett tillstånd jag sökt hjälp för, EXTREM klåda. Den kan komma närsomhelst men särskilt när huden är kall och den situationen förvärras markant om jag är en smula svettig och blir sval på huden . Ni vet som det nästan alltid blir när man cyklar, särskilt på hösten. Fartvind och ansträngning tenderar att resultera i det om det inte är trettio grader varmt.
Undrar om jag lider av sandalfot? Optimistcyklistens variant av skyttegravsfot.
Att ta sig till jobbet en måndag morgon är därför ett äventyr. Först duschen som trots varmt vatten till slut ändå övergår i kall hud vilket ger…..klåååååda. Sen skall det cyklas till jobbet. Lagom fort för att inte bli svettig. Men det måste ändå gå fort nog för att följa trafikrytmen förstås. Men inte så fort att fartvinden kyler för mycket. Fast ändå såpass att den motverkar solen som strålar just idag. Svettig fick jag inte bli. Det i sin tur måste balanseras mot att det för dagen råder stark motvind.
Sade jag att det är ett äventyr att cykla? Här sitter jag nu med mediumklåda. Den hoppar runt på ett sätt som påminner om en knottsvärm. Sticker till här och var för att sedan förflytta sig.
/ J – itching for ride
