Återkomsten

Jag är en fysikalisk omöjlighet. Momentum i vila. En oerhörd mängd energi lagrad i samma fysiska kropp som bara väntar på att förvandlas. En stundade metamorfos.

Det är vad jag tänker när jag försöker utnyttja lite av den lägesenergi som min väl tilltagna kroppshydda borde ha tillskansat sig när den transporterats uppför en liten backe på väg till jobbet. Framför mig sträcker sig ett gråsuddigt töcken av nyårslöften och januariväder.

Och det här var på morgonen, innan regnet kom

November rain sjöng Axl Rose en gång och det räckte ända in i hjärtat på min fästmö. Januariregn är inte alls lika poetiskt. Mer likt diskbänksrealism i ett drama av Norén.

För att kunna bryta mot nyårslöften måste de först utlovas. I år har det avgetts några. Ett är att börja motionera. Det har infriats med hittills en promenad per dag. Ett annat är att börja cykla igen. Det infrias härmed. Förvisso bara via ett av cyklingens tre ben. Det jag kallar pendling. De andra består av vardagscykling och det tredje motion/träning.

Jag pressar hårdare på pedalerna. Cykeln svarar med att knaka en smula. Den är lika ovan som jag. Ingen av oss gillar det regn som strilar ned på oss. Men det är i alla fall varmt för årstiden. För varmt har jag förstått av det jag läst och hört. Men det underlättar gråväderspendling och det första steget är taget. Litet men ändå påtaligt. Kanske mot en bättre värld. I alla fall den lilla.

Och förresten, god fortsättning på er!

/ J