Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons

April, april

Det är då själva f-n att jag aldrig lär mig! Jag gillar och klarar inte kyla på cykel men vet med mig att jag kan köra nästan oavsett hur varmt det än är bara jag får dricka. Det är ett för mig etablerat faktum som inte behöver bevisas om och om igen. Det bör tilläggas att hit räknas inte vinterkyla med riktiga kalla grader som jag klarar dugligt.

Men den fuktiga sorten gör att jag som cyklist avskyr aprilväder. Inte tycker illa om, utan

AVSKYR!

“April, april din dumma sill jag kan…” luras vart som helst av vårsol. Något som bara är att beklaga. Jag borde som sagt lärt mig vid det här laget att bara för att solen skiner när man beger sig ut är det inte varmt. En temperatur som pendlar mellan noll och en grad med blandad nederbörd är inte min uppfattning om behagligt cykelväder.

Det egentliga problemet uppstår först när de yttre förhållandena kombineras med svett och fartvind. Allt över en timma blir då obehagligt. Jag var beväpnad för turen, däri låg inte problemet. Påbyltad med vinterbyxor, extra vindväst utanpå fler lager än vanligt, mössa under hjälm, skoöverdrag i neopren samt vinterhandskar.

Tyvärr tillhör jag de som svettas mycket när jag rör på mig. Det gör mig snabbt dyngsur inifrån oavsett hur många tekniska lager jag försett mig med. Mer än en gång har jag överbevisat allt skitsnack om ventilerande kläder och material. I dylika stunder brukar jag med ett snett leende erinra mig en diskussion jag hade med en säljare från Craft uppe i tältet i Motala inför en Vätternrunda. Han framhöll hur förträffligt de nya produkterna ventilerade och höll upp en ny tröja i fyra olika material som mer påminde om raffinerade underkläder från en åttiotals Ellos-katalog än ett cykelplagg. De är säkert perfekta i Italien, Frankrike eller Spanien en solig sommardag.

Abstrakt
Abstrakt

Turen följde dessvärre det vanliga mönstret. Den första biten var riktigt skön, närmast uppfriskande och humöret gott. Det kan ha bidragit att vinden var snett i ryggen förstås. Rundan var den nya sträckningen av Måndagsturen. En cykelvän som deltagit i premiären dagen innan påpekade på Facebook att den var ok men gruvligt kall! Av någon förunderlig anledning kände jag mig nödd och tvungen att ta reda på om det var med sanningen överensstämmande.

Efter en timma var glansen borta. Solen sken, vinden bet och det var mycket riktigt svinkallt. Och jag var blöt inifrån. Allt som vanligt alltså. Vände jag hemåt i den i sammanhanget något symboliska korsningen i Väghult? Svaret kan ni nog gissa er till.

Framförallt händerna var blöta och även fötterna började dra åt samma håll. Om huvudet var jag varm men blöt så mössan under hjälmen åkte av.

Strax efter började misären. Jag började bli generellt nedkyld i den snåla blåsten från norr, fuktig var jag som sagt och dessutom började jag få vätskebrist. Man bör dricka när man svettas men det är lätt att glömma det när det är kallt. En flaska varmt vatten hade jag med mig och den hade jag hittills inte rört. En fjärdedel av den var för övrigt kvar när jag till slut kom hem. Det är på tok för lite för en cykeltid på runt två timmar och trekvart.

Energi saknades då jag lite slarvigt cyklade på helt tom mage. Ingen mat tidigare under dagen och nu var det eftermiddag. Över de öppna fälten in mot Ingelstad insåg jag att mannen med hammaren lurade bak nästa krök. Farten dalade när jag försökte hushålla med den lilla kraft som fanns. En smart person hade nu tagit den genaste vägen hemåt. Jag är inte smart.

Vad som än som sägs: ENSAM ÄR INTE STARK 

i alla fall inte när man cyklar på öppna fält med nordanvind i ansiktet.

Fy fan vad kallt det började bli. Hastigheten störtdök från att ha varit relativt god trots omständigheterna. Detta gjorde mig den vänliga kvinnorösten från min telefonapp mig medveten om. Nu gjorde det bara ont och jag längtade hem. Konstaterade krasst att det inte går att växla med små fippliga reglage med händer som inte lyder och har förvandlats till obrukbara köttklumpar. Det gjorde det dessutom oerhört svårt att ta sig sista biten genom stan på ett säkert sätt. Särskilt när var tvungen att stanna för rött två gånger. Sen skall vi inte tala om att försöka få av sig cykelskor med snabbspännen i form av vred. Jag kunde inte komma in i en varm dusch på ytterligare elva minuter för att jag inte fick av mig skorna.

Till slut blev det en runda som resulterade i den runda siffran 80 kilometer varav 76 var själva banan. Fruktansvärt tunga kilometer. Mycket längre än vad sträckan antyder. Alla som kört uppför vet också att det är skillnad på en kilometer och en kilometer.

Kallare än det ser ut
Mellan sol och snö

Återigen erkänner jag – JA, jag är solskenscyklist och beslutar härmed att jag kommer att cykla efter SMHI och inga längre rundor än strax över timmen så länge temperaturen är på fel sida tio grader.

Det är inte roligt att cykla under de förhållandena helt enkelt. Inte mer än någon enstaka gång för att utmana sig själv. Men jag är inte direkt proffs så jag måste inte ge mig ut oavsett väder. Det finns alternativa träningsformer för mig. Jag vet vad mina kläder och min ork räcker till i kyla och det kan summeras: Ingenting.

Någon från klubben önskade på Facebooksidan respons på hur den nya sträckningen upplevdes. Ett sådant omdöme kan jag inte ge. Jag hade utöver allt annat glömt glasögonen hemma vilket gjorde att de små nålvassa isbitarna som ramlade ned från himlen med jämna mellanrum gjorde att ögonen fortfarande smärtar. Så hela turen endera kisade jag hårt eller stirrade ner i asfalten strax framför framhjulet.

Mina intryck består därför av grov asfalt, lite mindre grov asfalt, dålig oljegrusbeläggning och lite slät asfalt. Lite begynnande grönt skymtades i ögonvrån så sträckningen är nog OK.

/ J – efterklok

John Wikström
Bloggen som lämnar spår såväl i skogen som på vägen och möjligen i själen. Jag är en entusiastisk cykelmotionär med smak för det mesta inom cykel. Humlan som inte kan cykla men gör det ändå. Huvudsakligen trampas stig och nöts asfalt i Småland. Detta kryddas med motionslopp med jämna mellanrum samt någon enstaka tävling. Även pendlings- och transportcykling bedrivs frekvent och det händer också att jag engagerar mig i trafikfrågor. Sen bjuds understundom på texter om övrig träning samt funderingar kring livet, universum och allting. Välkommen!

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.