Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Okategoriserade

Med full fart mot mars!

Rubriken syftar inte till planeten då utan månaden. Någon gång skall förvisso både raket- och omstarter ske. Nu verkar vara ett tillfälle lika bra som något annat. Cyklingen har varit död. Dags att försiktigt väcka den till liv igen. 


Min stackars övergivna pendlarhärk har stått ensam alltför länge. Jag sneglade på den imorse, aningen orolig för i vilket skick den skulle befinna sig med tanke på att den befunnit sig utanför ytterdörren orörd i ett halvår. Men farhågorna visade sig vara ogrundade då jag pysslade om den innan dess. En smula mer luft i däcken sedan var vi redo, Ehwaz och jag. 


Iväg for jag med håret fladdrande bakut och oj vad det gick. De nypumpade däcken rullade som aldrig förr även om rullgruset knastrade på ett otrevligt vis i kurvorna. Efter ett tag kom jag på att bromsklossarna var nya och att växlarna justerade innan jag övergav min tvåhjuliga vän. 


På något sätt kunde jag inte förstå varför det kändes så enkelt. Det berodde knappast på dagsformen som mest påminner om dödbakt deg. Detsamma gäller figuren så där stod ingen lösning att finna. Men vem är jag att klaga på att det gick lätt. Det till och med överskuggade det faktum att stilla men envetet duggregn hängde i luften. 

Vädret var inte så inspirerande


Men efter att susat fram längs Mörners väg på väg mot jobbet så svängde jag in på Smedjegatan där alla företag befinner sig. Nu gick det inte full lika snabbt längre och flaggorna som finns där gav en förklaring. Den var enkel och stavas m e d v i n d. Normalt blåser det aldrig från östliga riktningar i Växjö. Men nu var det uppenbarligen fallet. Återstår att se hur det går att komma hem. Men en snabb titt ut genom fönstret antyder att vinden kan ha mojnat något. 


Det är dock ett antal timmar på arbetsdagen så det hinner ändra sig igen!

/ J – säger: med ett tramptag i taget skall världen återerövras

Okategoriserade

Att försöka kasta bort sorgen

(Det här är INTE en text om cyklar utan om saknad, jag är inte “cykligare” idag)

Repetetivt. Upprepande, om och om igen. Samma rörelse, samma steg. Gå fram till tavlan, bända ur de tre knivarna och återvända till utgångspunkten och sedan göra om allt igen. Som en låt på repeat. 

På väg hem från Parketten stoppade en handledare mig och sade “jag skulle vilja byta några ord med dig“. Tonen förstod jag inte, hon lät så allvarlig och jag som just önskat alla en glad midsommar och allt det där innan man går på helg. Alla hade varit så glada och uppåt, midsommarlunchen pågick för fullt där inne.

Sedan sade hon kort “E är död“. Jag stängde av, ville inte förstå, tänkte “jag känner ingen E”. I nästa sekund letade min förvirrade hjärna upp en äldre bekant med samma namn. Han kan inte vara borta tänkte jag sedan. Hon upprepade namnet men lade till efternamnet den här gången och förklarade att hon inte ville att jag skulle få nyheten genom tidningen. Då förstod jag fast jag inte ville. Tacksam för att hon tog på sig den tunga rollen att förmedla.   

Allt blev grått

En vän är borta. Han har inte alltid mått så bra och de sista månaderna har vi inte träffats eller hörts av. Sist vi träffades var han hemma hos oss en kväll mitt i veckan och drack te. Vi bjöd in till middag på lördagen efter. Han kom aldrig. Jag försökte ringa honom, inget svar. Sendare messade jag och skrev att jag förstod. Inget svar på det heller. Ytteligare ett par försök att nå honom följde veckan efter utan framgång. Jag åkte även hem till honom. Famlade i minnet efter portkoden som av någon obegriplig anledning fastnat. Men det var ingen som öppnade. Efter tre försök, tror jag det var, nästkommande veckor så gav jag upp för stunden. Sådana perioder har inträffat förut. De går över. Tiden läker sår. Det var vad jag trodde. 

Jag satt en lång stund i bilen efter de tunga orden. Sedan åkte jag hem till andra goda vänner då jag behövde se ett par vänliga ansikten. Sambon var på sin praktikplats och henne kunde jag först tala med senare. Jag ringde även min bror. Han har en förmåga att få mig lugn på något vis. 

Sedan tänkte jag. Gör något normalt. Gör något du skulle gjort om vädret var så vackert som det säkert var. Så det gjorde jag. På väg ut till sommarstugan där jag kastar spelade radion och Bob Marley sjöng Three little Birds mer känd som “Don’t Worry about a thing“. Han gillade musik min vän, var lite av en audiofil. Vi reste till Kalmar och Brunbys HiFi för att kolla på högtalare vid något tillfälle. Ett glatt minne. 

Jag kunde knappt tänka alls. Kände mig tom. Men funderade över tiden. E och jag var jämngamla, han ett år äldre. Vi är väl inte till åren komna? Vad hände? Planer fanns, han skulle ju visa mig hur man spelar golf. Han hade tidigare varit instruktör. Vi skulle ju sitta där med en kopp te i hans fåtöljer och tjata om livet, böcker och allt annat som vi gjorde. Se på Youtube-klipp och äta för mycket glass. Han gillade glass. Hockey, tänkte jag sedan. Vi gick på Lakers-matcher. Jag som inte ens gillar hockey men han fick låna säsongsbiljetter ibland och det var roligt att göra saker ihop. 

Precis innan jag svängde höger in på tomten till stugan mötte jag ett ekipage som på något sätt personifierade tidens gång. En gammal Volvo 140 i en osannolikt ful mintgrön färg som drog en lika gammal Adria husvagn i blått och vitt. En kombination som skar sig men de var troligen från tidigt sjuttiotal precis som vi. Ett snett sorgligt leende drog över mitt anlete. 

Jag vet fortfarande inte vad som hände och konstaterar att det inte är så ofta man möter nya människor i vuxen ålder som det bara klickar med. 

Jag saknar dig vännen!

Okategoriserade

En stilla premiär

Hur känns då en ny cykel eller mer specifikt den här nya cykeln? Utan tvekan fanns förväntningarna där då allt är nytt. Då menar jag verkligen ALLT! Inte bara det faktum att velocipeden rullat av produktionslinjen och sedan via komplicerade turer genom en osäker värld hamnat i Småland hos mig utan även all teknik som inkluderas.

Att cykeln samtidigt är väsensskild från men ändå lik mina första MTBs från tidigt nittiotal på vissa parametrar skall jag reflektera över vid senare tillfälle.

Cube AMS med 26-tums hjul, fullgung, 3×10 drivlina, Reba SL, full XT med 2a gen hydrauliska bromsar samt en aggressiv styrvinkel och lång styrstam

Men teknikutvecklingen har tagit ett par rejäla språng även sedan jag senast köpte terrängcykel. Särskilt som min senaste MTB, en Cube AMS 110 egentligen inte var helt ny då det var en garantiram med äldre prylar på. Bromsar, växlar, drivpaket med mera var original i den mån de inte bytts av slitageskäl men det innebar att tekniken i sig var mer än tio år, kanske uppemot 13 år, gammal även om inte själva geometrin och dämpningen var det. Men tänk heldämpad 26″, Reba SL och andra generationens XT-hydrauliska bromsar och ni förstår vad jag talar om. 

Det första jag gjorde innan jag begav mig ut var förstås att ta en titt på det mest elementära som lufttryck, drivlina och liknande. Jag brukar gå över min cykel innan avfärd men nu kom den nyservad från Rydhs Cykel & Sport så det kändes inte nödvändigt att inspektera alla skruvar. Men sadelstolpen fick sig en knuff uppåt. Nu när jag har en dropper post kan jag tillåta mig att närmast sitta i landsvägsposition när sadeln är på normalhöjd. Vilken lyx det är att ha en sådan sadelstolpe på en hardtail!

Men det var inte möjligheten att slippa hästsparkar i röven som märktes först när jag trampade iväg. Det var bredden på styret! En gång i forntiden kördes på styren kring 56 cm plus bar ends, jo det var på den tiden. Clips hade jag också! Mitt förra styre upplevde jag som brett med sina 64 cm. Det här mäter hela 78 cm! Nu snackar vi styre! Det kräver sin man eller möjligen kvinna för att använda. Nu är jag rätt stor och ramen är en XL så det kan nog faktiskt fungera. Möjligen skall det kortas ned med kanske ett par centimeter. Brett är nog ändå rätt bra! 

Trek X-Caliber 9 2022 innebär bl a på 29″ hardtail, 1×12 drivlina, dropper post, 78 cm brett styre och helt andra vinklar än vad jag var van vid

Sedan formade sig tämligen omgående ett frågetecken vid horisonten som dröjer sig kvar. Jag är osäker på vad jag tycker om utväxlingen. Men jag har cyklat för lite på cykeln för att vara säker. Det här är mitt första möte med 1×12. Det har trots allt körts med tre klingor fram i trettio år från min sida. 

De högre monsterväxlarna som förefaller vara anpassade för lokala alper eller liknande kommer sällan användas där jag bor konstaterade jag snabbt. De matades emellertid i när jag körde genom lite myrmark. Däremot används fartväxlar mer frekvent, särskilt på skogsbilvägar och enklare stigar. Då vill jag inte nyttja de allra minsta dreven på kassetten alltför mycket då jag vet hur hårt det sliter på dem. Färre kugg ger högre slitage och jag lägger mycket tryck bakom pedalerna med alla mina kilon.  

Bättre då att gå upp en storlek på framklingan och flytta slitaget en bit upp på kassetten för att få tillgång till fler tänder som håller längre är min tanke.

Ett par slingor flowig stig i bokskog hanns också med

Även sadeln kändes ovan både att befinna sig i och på om man uttrycker det så. Det var länge sedan jag körde MTB. En tämligen bekväm fåtölj var första intrycket, särskilt som den fjädrar rätt mycket. Min första från Bontrager. Mycket nytt som sagt. 

Jodå, en cykel återfinns någonstans i bilden.

Hur gick själva cyklingen då kan man undra. Jo, tackar som frågar – rätt bra givet omständigheterna. Förutom att jag inte kört MTB på två år och är ringrostig som få och dessutom kraftigt överviktig så får man nog säga att det gick bra. Tekniken smög sig på efterhand och jag hann på de 1,5 timmarna jag var ute hinna med både brötig stig med mycket rötter och sten, slätare bokskogsstigar och lite skogsbilväg och ren asfalt. Mycket mer än så orkar jag inte än. Men kul var det och mersmaken infann sig precis som jag hoppats. 

J – återcyklaren

Cykligare

Nycykelkänslan

Känslan att närma sig, sätta sig på och bara betrakta sin nya kamrat är det inte mycket som slår i cykelvärlden. Jo, att faktiskt använda den naturligtvis! Men på grund av ryggskott är jag inte riktigt där än. Så den karamellen kan jag suga lite till på. Nu tittar jag mest. Sedan är jag extra glad att jag fick tag i den då bristen på cyklar för närvarande är påtaglig till följd av världssituationen.

Men se på den här skönheten även om fotot inte är det bästa. Den bjuder på rätt schyssta linjer trots storleken. Det är en XL! 

Trek X Caliber 9, 2022 års uppgraderade upplaga

Märket framgår tydligt av bilden och för er som har något mindre bra syn kan meddelas att det är en Trek. Modellen heter X Caliber 9. Siffran innebär att det är deras toppmodell i den serien. Därefter får de prefixet “Pro” framför Caliber och det innebär mest att de är utrustade med kolfiberram istället för aluminium.  Lättare cykel med andra ord. Det är nu av tämligen underordnad betydelse för mig för tillfället. Dessutom är den här inte särskilt tung med sin 12,5 kg med tanke på däcksstorlek samt dropper-posten

Texten i snyggt spegelblank. Ja, om man gillar blick förstås

Cykeln innebär dessutom ett återtåg för mig. Ett resa tillbaks till mina MTB-rötter. Som bokstavligen innebar mycket rötter! I begynnelsen var eller snarare kördes det helstelt förstås samt med clips! Ja, jag har kört MTB  länge. Det finns fortfarande ett par XT-top shifters i förrådet. Ni som vet, ni vet. Jag har sett både SPD- och dämpar-revolutionen samt utvecklingen mot större hjul. 

På den tiden var styren strax över 50 cm breda istället för 70-någonting och försedda med bar-ends och standard för däcken var 1,9-2,1 tum och inte 2,4 tum som sitter på den här. Men det är inte mått och vinklar som jag återvänder till för där har eoner av utveckling skett. 

Orsaken till den nyvaknade cykelglädjen!

Det fick mig att komma på temat för en annan blogg. En jämförelse mellan då och nu. För stunden väntar jag emellertid otåligt på att min rygg skall bli bättre så jag kan inviga cykeln. Det är för övrigt min första Trek. Innan har jag nästan* bara kört MTBs med namn på “C” som Crescent, Cannondale och Cube. För övrigt höll det på att bli en Canyon men de går inte att få tag i just nu. 

Den här cykeln i färgen fanns dock tillgänglig hos en lokal cykelhandlare, Rydhs Cykel & Sport i Växjö. 

/ J – cykelkramaren

* I begynnelsen hojjades det på en Diamond Back. Sedan har jag förstås haft racercyklar från Monark, Cycle Gitane, Giant, Crescent, Bianchi och Cannondale också. 

Okategoriserade

När ryggskott känns som nackskott

Motionscykling var det ja. Den aktiviteten kräver att man kan ligga böjd som en märla över en cykel. Det kan jag inte för stunden. Delvis för att det är en mycket volumiös mage ivägen men för stunden mest beroende på att ryggen inte tillåter det. 


Jag skulle “bara” hiva in ett par gasolflaskor i min fars husbil i förrgår. De är inte tunga eller ens särskilt otympliga. Men de skall in i ett litet fack som sitter lågt varpå man måste böja sig i en specifik vinkel och då sade det knak. Eller det sade det inte alls, det enda ljud om kom från mig var ett skrik varpå min kära far förskräckt undrade vad som hände. Sedan en rad kraftuttryck från min sida blandat med “…och jag som precis börjat cykla“. 

“Bara” fick stå inom citationstecken av det enkla skälet att det är de situationerna som ger upphov till ryggskott. Första gången skulle jag bädda en säng! När det skall lyftas tungt och besvärligt är man (läs jag) noggrannare med hur man står och böjer sig varpå inget går sönder. 


Nu hoppas jag på snabb återhämtning. Men jag kan åtminstone glädjas åt att jag inte riskerar en Proseccokork i ögat som Biniam Girmay på Girot, den stackaren. 

/ J – mer avlivad än upplivad

Okategoriserade

Som tåget

Det är svårt att ta en andra cykeltur utan att den första ägt rum. För att inte tala om den tredje! Den blir riktigt komplicerad. Men nu hade en första runda genomförts. Därför var det dags för en andra. 


Iväg kom jag utan allt för mycket mankemang till skillnad från förra gången. Rundan jag kör innebär att man börjar med klättring. Inte uppför berg för det har vi inga men väl en rejäl kulle. En för övrigt klassisk kulle då den tydligen tjänat som målgång för cykel-SM på sextiotalet. 


Tämligen snart föll jag in i min egen cykelbubbla och trampade på. Det i ett försök att inte låtsas om att det blåste tämligen friskt, särskilt i byarna. Till en början gick det bra då vinden puffade mig vänligt i ryggen.

Bäst jag satt där och tänkte på allt och ingenting så hördes en kraftig tågvissla. Dov med lite klang i. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var inbillning. En tanke som farit förbi var nämligen den att jag brukade vara ett cyklande diesellok. Seg och uthållig och bra på slakmotor. Nu var jag mest bra på att tänka på hur det var då. Det här lokets växlar höll på att ta slut. 


Därför var jag säker på att det var en imaginär tuta förutom att den påkallade uppmärksamhet ytterligare en gång. Den här gången högre. Jag sneglade nedåt för att se om jag vinglat ut i vägen och utgjorde en stoppkloss. Nejdå, fortfarande grönt en bit till höger om mig. På ett, tyckte jag tämligen proffsigt vis, tittade jag under armen för att se om något tåg, bil eller båt befann sig bakom mig. Det gjorde det inte heller. Där fanns bara dåtid och en tom väg. 

Ljudet kom nu tillbaks för en tredje gång. Nu var jag något mer alert och listade ut att det var de kraftiga vindstötarna från sydväst som träffade hålet i min tempobåge i exakt den vinkel som krävdes för att förvandla den till en tågvissla. 


Ånglok tänkte jag då. Jag kanske istället är ett ånglok? De har ju inga växlar som kan ta slut. Men å andra sidan utan eld i baken har de ingen kraft och det brann inte i röven idag. 


Cykeln rullade vidare utför med mig ovanpå. Sedan tog den höger och korsade en riktig järnväg, även den utan tåg för att sedan rulla vidare mot vinden. Motsträvigt men istadigt rullade den. Efter en dryg timma var den framme. Cykeln orkar inte mycket mer för stunden. 

/ J – loket som tappade ångan

Okategoriserade

Premiärtur med förhinder

Förr eller senare heter det ju, hellre förr än senare kanske men bättre senare än inte alls! Nu jäklar skulle det ske, cykeldebuten. 

Inte bara för i år utan den första på flera år. Kraftigt inspirerad av att jag för närvarande ser på Eurosports sändningar av Giro d’Italia förstås. Sedan är det en helt separat historia om hur jag under våren försökt skaffa en ny MTB i syfte att omstarta min cykling. Det har inte lyckats än så den berättelsen tar vi en annan gång. 

Till slut befann jag mig där, mitt i cykelverkligheten


Vädret var därtill dugligt igår och jag hade en ledig eftermiddag. Eller ja, någon timme räcker i det här fallet då någon långtur inte var aktuellt. Jag skulle i princip vara nöjd med att ta mig runt kvarteret. 

I vilket fall som helst gav jag mig ut mot cykelboden för att damma av landsvägshojen som hängt där på väggen i par år vid det här laget. Då jag hängde in den var den i gott skick så det borde den vara nu också var min tanke. Det var nu mycket naivt resonerat skulle det visa sig. 

Det här är inget man fixar med en laglapp

Kedjeoljan hade förstås förvandlats till svart tuggummi. Den enda goda det förde med sig var att inget rostat i alla fall. Efter en snabb avtorkning av kedjan och lite luft i däcken sedan skulle jag vara på väg fick jag för mig, men icke. Snarare upptäckte jag att ventilen såg konstig ut. Men va f-n, jag pumpade upp däcket ändå för at se om det fungerade. Det gjorde det nästan. När jag avlägsnade pumpen så flög ventilens skruvdel all världens väg. 

Det var bara att inse att en ny slang krävdes. Dags att öva på den detaljen. Som den jäkla amatör jag blivit fick jag för mig att det skulle gå snabbare utan mekställ. Så jag slet av hjulet och hivade upp cykeln i häcken istället för att den inte skulle stå på marken. Därpå vidtog ett febrilt letande efter reservslang. Problemet är att det finns många dimensioner att tillgå, 26″ och 27,5″ till MTB, 622x32mm till pendelhojarna och så vidare. Hittade dock ingen till racern och fick till slut ta min “nödslang”, den som normalt förvaras hoptejpad med ett par däcksjärn och en kolsyrepatron i cykeltröjans fickor. Sedan var det slut på rätt slang så den fick inte gå sönder. 

Jag vet inte hur det gick till….


Sedan var det dags att sätta på hjulet igen. Vanligtvis är det en tiosekundersaffär. Inte den här gången. Jag betraktade klentroget det metallpussel som kejdan åstadkommit. Den hade inte bara hoppat av från såväl kassett som drev utan även åstadkommit två öglor samt fått underdelen att hamna upptill på något vis. 

Efter ett par minuters svärande gav jag upp. Då var både jag och min tidigare vita cykel svarta till följd av den kletiga kedjan som ännu inte hunnit rengöras. Med hjälp av sambon fick jag bort det värsta kladdet så jag kunde applicera ohemula mängder avfettning på både mig och cykelram. In i boden efter mekstället och efter att ha satt fast cykeln gjorde jag det ända rätta. Gav upp på trasslet, slet isär kedjan med en kedjelåstång och trädde den på rätt plats. En ansenlig mängd avfettning hälldes på en trasa och jag närmade mig hotfullt kedjan och sade högt “du skall inte kladda ner någon igen”. 

Så skall det väl inte se ut?

SÅ, nu kanske jag kunde komma iväg. Nädå, ingen luft i framhjulet. Trodde först att jag fått punka även där men kom på att jag i upprördheten glömt att pumpa framtill. Därefter for jag in i köket efter min vattenflaska som jag förstås glömt. Skulle bara ta en klunk innan start varpå hela munstycket lossnade. Det var då själva fan också! Lätt upprörd fick jag gå och hämta en annan flaska. Sådana finns det som tur var gott om i cykelboden. 

Förberedelserna tog till slut nästan lika lång tid som cykelturen. Men det blev en runda i alla fall. Jag hade glömt att den ovane cyklisten cyklar mycket lite med benen. Istället värkte handlederna, nacken och röven när jag kom hem. 

Det konstaterades att det inte gick fort, att turen var kort, att det går sakta uppför och faktiskt inte heller särskilt fort utför när jag tänker efter. Inte ens poserandet vid cykeln känns vant och bekant längre.

/ J – nästan, men bara nästan uppgiven

Cykligare

Slicks

Slicks är ett begrepp inom däcksvärlden som är applicerbar främst när det gäller fordon som formel 1 bilar och dragracers. Ja och så inom cykling förstås. Blankt och fint skall det vara. Allt för att bättra på rullkoefficienter eller vad det brukar benämnas. Ni vet, förmågan att rulla lätt. Tjocklek på däck har varierat över tid och likaså hur mycket luft som skall de skall förses med. Ett tag gick det mot allt tunnare däck med högre tryck. Nitton millimeter och fjorton bar var det tal om. Idag är trenden åt andra hållet.

Nu är vi tillbaks på den typen av däck jag började cykla på när jag var i tioårsålden och fick överta farsans Monark från början av sjuttiotalet. Då kördes det med 28-32 mm däck. De dög även till aktiviteter som idag kallas “gravel”. Tur det då jag växte upp i slutet av en grusväg. När jag tänkte efter fanns det faktiskt bara två asfaltsvägar i närheten på den tiden.

Idag är jag tillbaks till åtminstone 25mm men lutar åt 28 mm tjocklek för nästa inköp. Trycket har minskats även om jag fortfarande håller mig kring 8 bar eller så. Modern forskning säger att det rullar lättare TROTS att det är mer bekvämt.

Slicks och snö, inte en kombination jag rekommenderar

Däckmönster skall vi förstås inte tala om då det inte är aktuellt. Istället är det själva gummiblandningen som greppar mot underlaget. Det ställdes på sin spets mot slutet av nittiotalet då Mountainbiken fick sin beskärda del av grönskimrande semi-slicks som exempelvis Michelin Wildgripper. Jag körde själv på dem ett tag även om de idag knappt skulle räknas som MTB-däck. Tjockleken var 1,9″ och trycket var högt.

Men gemensamt för alla slicks är att de verkligen är usla på vinterunderlag. Därför körde jag bil idag istället för att pendelcykla. Min gamla Crescent är nämligen för stunden utrustad med 28 mm landsvägsdäck med mycket rund profil, inget mönster och avsedda för högt tryck. Har jag inte det sistnämnda får jag genomslag. Men den formeln är skitdålig för den grova isbark som ligger på stora delar av cykelvägarna i Växjö idag. Särskilt som den är täckt med ett tunt lager nysnö. Det är en extra förrädisk kombination. Så nu får jag göra en bedömning av hur länge jag tror att vintern kommer att vara här nere i södern. Länge nog för att byta däck?

Jag är nog optimist, jag väntar på sommaren eller åtminstone en mild vinter och tidig vår.

/ J – är sommarmänniska

7 januari, 2022 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Återkomsten

Jag är en fysikalisk omöjlighet. Momentum i vila. En oerhörd mängd energi lagrad i samma fysiska kropp som bara väntar på att förvandlas. En stundade metamorfos.

Det är vad jag tänker när jag försöker utnyttja lite av den lägesenergi som min väl tilltagna kroppshydda borde ha tillskansat sig när den transporterats uppför en liten backe på väg till jobbet. Framför mig sträcker sig ett gråsuddigt töcken av nyårslöften och januariväder.

Och det här var på morgonen, innan regnet kom

November rain sjöng Axl Rose en gång och det räckte ända in i hjärtat på min fästmö. Januariregn är inte alls lika poetiskt. Mer likt diskbänksrealism i ett drama av Norén.

För att kunna bryta mot nyårslöften måste de först utlovas. I år har det avgetts några. Ett är att börja motionera. Det har infriats med hittills en promenad per dag. Ett annat är att börja cykla igen. Det infrias härmed. Förvisso bara via ett av cyklingens tre ben. Det jag kallar pendling. De andra består av vardagscykling och det tredje motion/träning.

Jag pressar hårdare på pedalerna. Cykeln svarar med att knaka en smula. Den är lika ovan som jag. Ingen av oss gillar det regn som strilar ned på oss. Men det är i alla fall varmt för årstiden. För varmt har jag förstått av det jag läst och hört. Men det underlättar gråväderspendling och det första steget är taget. Litet men ändå påtaligt. Kanske mot en bättre värld. I alla fall den lilla.

Och förresten, god fortsättning på er!

/ J

3 januari, 2022 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

En vit månad

Rubriken kan te sig något tvetydig. Men icke desto mindre är den synnerligen relevant. Av personliga skäl är de flesta av mina månader vita. Fast den här skulle jag snarare vilja kalla den “svarta månaden” för fy tusan vad mörkt det är. Eller har varit kanske jag skall säga. November var extremt regnig och mörk i trakterna av centrala Småland där jag återfinns för det mesta. Kolsvart vid strax över fyra och dessutom moln och regndis som förstärker det tillståndet.  Inget som lyser upp tillvaron precis. 

Men sen igår, då jäklar bestämde sig någon aktuell vädergud för att här skall vara vinter. Och det blev det, allt på en gång. Hårda vindar upp till 18m/s i byarna och så ramlade det några decimeter fluff från himlen. Visst ljusar det upp men jäklar vad tufft det blir att ta sig fram. Igår kväll skulle jag ta mig hem från centrum i staden där jag bor vilket inkluderar en rejäl uppförsbacke. Jag ramlade tre gånger innan jag gav upp de spåriga och oplogade vägarna. Jag förstod först inte varför det gick mer på tvären än framåt. Bakhjulet spann loss hela tiden och framhjulet på cykeln gled i sidled. Har jag tacklat av så mycket som vintercyklist, jag som brukade motionscykla året om? Inte förrän jag kom hem kom jag min dumfan på att jag har racerslicks på pendlarhojen. 28 mm hårdpumpat blankt och lite nedkylt gummi ger inget vidare fäste i snö kan jag meddela för er som inte vet. 

Idag cyklar jag Mountainbike till jobbet. Bredare däck, lägre tryck, rejält mönster och fjädring som gör att hjulen stannar på marken även vid ojämnheter. Dessutom bredare styre för mer hävstång och lättare växlar samt bättre bromsar. Sen har jag formligen tapetserat min person med reflexer. Nu jäklar skall jag fram! 

/ J – er tomte i (h)jul

2 december, 2021 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 2 62

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.