Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Okategoriserade

Jag gjorde det!

Du kämpar på!!” Hördes en glad stämma som bröt igenom sorlet och den pulserande musiken på gymmet. Jag sneglade nedåt gymgolvet varifrån rösten hörts och kände igen en gammal cykelkompis. Nä, jag har varit sjuk och försöker starta igen hörde jag mig själv svara. Mest för att det var sant. Inte f-n har det tränats som det borde eller åtminstone som jag ville. Först en lång och utdragen förkylning med vad som därtill hör och därefter ett anfall av akut latmask. Jag har t o m tagit bilen till jobbet istället för att cykla! Då är förfallet inte långt borta. Året började inte bra. 

Illa sliten sadel matchar illa sliten kropp

Men jag fortsatte upp till balkongen där löpband, motionscyklar och cross-trainers befinner sig. Rev av min vanliga uppvärmning inkluderande en kvarts intervaller följt av ett par lätta övningar. Därefter maskiner för att försöka få ordning på krämpor som värkande rygg och nacke. 

Efter ett tag sipprade koffeinet ur varje por. Det är min dopning, ett par rejäla muggar kaffe på förmiddagen. Annars var det tomt i tanken. Något som yttrade sig genom att jag tog slut innan jag blev trött? Vad är logiken i det?

Illamående och yr med rusande puls vacklade jag ut i riktning mot dusch och bastu. 

Mer spännande en så blev det inte. Nästa gång kanske jag till och med vågar ge mig på en spinningcykel. 


/ J – tillbaks igen

8 februari, 2020 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

En hjulhälsning

Nu har den här igen då, julen. För de flesta en efterlängtad högtid, av många fruktad och i några fall avskydd. Många känslor väcks och för egen del är jag ambivalent. Visst är det en orgie i tindrande barnagöon, god mat och familje- och släkttid. Det är den positiva sidan av det hela. Baksidan är överdriven kommers, prestationsångest, stress och ett jäkla hetsande. Om den sidan kan sägas mycket men det ämnar jag inte göra nu. 

Jag konstaterar bara att högtiderna lurpassar runt hörnet och att jag ser fram emot att träffa familjen. 

Sen kunde jag inte låta bli att återanvända en gammal bild. Det är lika dålig upplösning på den som ordvitsen den berättar. 

Men hur ni än vänder er står hjulen för dörren!

/ J – också en jäkla tomte

23 december, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Jodå, det flyter på

Träningen går faktiskt relativt bra. Den som bedrivs i alla fall. Gymverksamheten befinner sig fortfarande på stadiet “återknyt bekantskapen med maskiner och vikter”. Positivt är att kroppen verkar komma ihåg vissa moment i alla fall och avancerar något snabbare än väntat. Från ruin till ruin med en smula kraft.

Målet är att jag skall besöka faciliteterna varannan dag för att flytta  mina vikter från en hög till en annan och sedan tillbaks igen. I stort håller den planen men så har det bara gått ett par veckor än. 

Nyligen har promenader adderats till schemat de dagar jag inte är på gymmet. För att räknas skall de vara över 3 kilometer och raska. För att se till att de verkligen blir av har jag mätt upp ett par rundor i närområdet med viss längd. 

Gårdagens iakttagelse från ett omklädningsrum. OM man nu skall ha s k “tribals” tatuerade på sig skall de i alla fall vara stora och djärva. Inte som den jag såg igår. Den såg ut som den ritats av en full spindel som krupit upp på axeln beväpnad med en penna. En spindel som dessutom var liten och ängslig. Resultatet var en smula komiskt. Stor pojk, liten tatuering. Jag sade inte det till honom. Möjligen hade det orsakat vad som brukar benämnas “dålig stämning”. 

/ J – gymråtta

22 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

“49er”

Hörru, hur går det? Det kan man undra. Ett par dagar har nu förflutit av mitt fyrtionionde år därav rubriken. Svaret är att det faktiskt går enligt plan. För att komma igång så tränas det nu på gym varannan dag. Dit transportcyklas det och därtill avverkas promenader de dagar det inte gymmas. Det innebär lite längre och raskare tempo än att flanera. Det går att uttrycka det som att det tränas för att jag skall orka börja träna.

Det kanske inte verkar så intensivt men ni skall veta att jag den här gången börjar från NOLL. Eller egentligen långt under noll om man skall vara ärlig eftersom förutsättningarna är värre än när förra omstarten gjordes. Det positiva med det är att förbättringar är lätta att notera!

På vägen till gymmet igår såg jag en kvinna med alldeles för långa ben. Endera var det på det viset eller var cykelsadeln på tok för låg. Varför är det så svårt att ställa in sadelhöjder?

/ J – har startat men inte lyft

11 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Den långa flykten

Jag satte ned foten, hårt. Så hårt att den gick igenom det murkna golv mitt träningsliv utgjorde. Därunder fanns en bottenlös källare av oträning.

Nu är det dags att orientera sig ur denna mörka håla värre än de som återfinns i någon skräckfilm. Hotfulla skuggor av dammiga och med spindelväv täckta träningsmaskiner och cyklar hukade i alla skrymslen och vrår. De mumlade olycksbådande bakom ryggen på mig men tystnade när blicken flackade mot dem. Panik, jag måste ut!

Och appropå maskiner, häromdagen gav till och med vågen upp. Från nedervåningen hojtades det glatt “Enligt den här väger jag 145 kg!” Det var tack och lov inte sant för min dam som var den som återfanns uppflugen på glasplattan. Vi bytte plats och vågen visade 8 kg istället! En misstanke infann sig om att det inte heller var helt korrekt varpå jag klev av vågen och upp på den igen. Då sade den “Err” som i “error”. Proceduren upprepades varpå vågen dog, för gott. Död! 

Dags att göra något helt enkelt. Jag har nämligen precis firat bemärkelsedag och därmed bestämt att mitt nya år har börjat. Det började igår den 6 november och fortgår till nästa 5 november. Den tideräkningen kanske inte är helt i fas med allas andras, vare sig det är en gregoriansk, kinesisk eller mayabaserad kalender. Det går inte att vänta till den första januari. Då kan det vara försent känns det som. Nu är jag 48 och väger 128. Det är en viss obehaglig harmoni i de siffrorna. Men de utgör inget bra underlag för cykling. Eller liv för den delen. Särskilt inte ett träningsliv.

Därför blir det nu en annan ordning, nyordning. Men jag får börja försiktigt då startpunkten är obehagligt långt ned i källaren. I det här fallet innebar det en timma och en kvart på gymmet samt 5 km transportcykling under gårdagen.  

Inte mycket men i alla fall en start. Varje stor resa lär börja med ett steg har någon vis fan sagt. Men det är sant antar jag även om jag föredrar ett tramptag. För den som känner för att följa med på min (långa) resa mot bättre mående och fysisk form så kan det göras här.

/ J – letar efter utgångar

PS. Träningen förflöt relativt smärtfritt och har inte renderat så mycket träningsvärk då jag tjuvstartade med några gympass förra veckan. 

7 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Urtikaria

Handlöst föll jag ned i ett djupt cykellöst hål och där förblev jag.

Jag har alltid undrat hur ett liv utan velocipeder känns. Nu vet jag, det känns tomt. Jag rör inte på mig alls för stunden. Det enda som rör sig är siffrorna på vågen. De samlas på hög, en hög som växer sig allt högre. I botten småsiffror och på toppen tronar de stora talen. Som tur var gick vågen och dog häromdagen. Först visade den 8 kg, därefter skrev den “Err”, sen slutade den helt sonika att visa något alls. 

Mitt cykelliv är lika dött som det här trädet. Nu går jag i skogen istället

Orsaken till att cyklarna får vila är medicinsk och stavas urtikaria eller nässelutslag. Därmed har jag fått ett, förvisso indirekt, cykelförbud. Den jäkla reaktionen gör att jag sen en tid bitvis lider av extrem klåda. En klåda som uppstår när huden blir kall eller fuktig. Försök undvika att cykla på hösten utan att vare sig bli kall eller svettig. Det går inte dessvärre. Sen är det själva duschandet efteråt. Det som brukade vara så underbart är nu en ren och skär plåga. 

En specialist kikar på det och skall försöka utröna vad som ligger bakom. Så idag har jag lämnat prover. Återstår att se vad de kan skvallra om. Under tiden har jag fått en medicinkur som faktiskt verkar få det att lätta något. 

Ni får cykla för mig också så lovar jag att återkomma med rapporter från en cykelsadel så snart det går. 

/ J – utan cykel försmäktar jag på denna öde ö

7 oktober, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Kära dagbok

Veckorna kom och veckorna gick. Vueltan tog slut och nu är det i mitten av september. Det är sådant som sker, sådant som händer.

Sålunda skaldade han på grötrimsmått. 

Men cykling är det mycket lite av måste tillstås. Allt är beroende av ett tillstånd jag sökt hjälp för, EXTREM klåda. Den kan komma närsomhelst men särskilt när huden är kall och den situationen förvärras markant om jag är en smula svettig och blir sval på huden . Ni vet som det nästan alltid blir när man cyklar, särskilt på hösten. Fartvind och ansträngning tenderar att resultera i det om det inte är trettio grader varmt. 

Undrar om jag lider av sandalfot? Optimistcyklistens variant av skyttegravsfot.

Att ta sig till jobbet en måndag morgon är därför ett äventyr. Först duschen som trots varmt vatten till slut ändå övergår i kall hud vilket ger…..klåååååda. Sen skall det cyklas till jobbet. Lagom fort för att inte bli svettig. Men det måste ändå gå fort nog för att följa trafikrytmen förstås. Men inte så fort att fartvinden kyler för mycket. Fast ändå såpass att den motverkar solen som strålar just idag. Svettig fick jag inte bli. Det i sin tur måste balanseras mot att det för dagen råder stark motvind. 

Sade jag att det är ett äventyr att cykla? Här sitter jag nu med mediumklåda. Den hoppar runt på ett sätt som påminner om en knottsvärm. Sticker till här och var för att sedan förflytta sig. 

/ J – itching for ride

16 september, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

I kamp med tiden

“Wir vollen allen sterben”

Tempokörning på cykel, den ädla konsten att lida. En konstart som dessutom kan utövas i ensamhet. Den är tillika demokratisk, på så vis att såväl proffs som amatör, god och mindre bra cyklist kan uppleva samma känsla. Ingen utestängs från smärtan.

På något vis låter det bättre på engelska, “Time trial”. Fritt översatt blir det dömd av tiden vilket ger en bild som passar min sinnesstämning. Fast bäst låter det på franska “Contre la montre“. I kamp mot klockan. Jag kan kanske inte cykla ifrån tiden men väl dess representant.

Den är av mer stationär karaktär. Åtminstone om jag tar den av armen och kastar den i diket. Som det är nu sitter den där och påtalar med digital exakthet och viss orange uppnosighet att den kommer före mig.

I vilket fall är det hela dömt att misslyckas. Totalt meningslöst. I kamp mot tiden förlorar du alltid. Tiden vinner, om och om igen.

/ J – tidvill

23 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

En typisk anekdot

Den här episoden som kunde ha sorterats under kategorin “en cyklist bakom ratten” är lånad från min andra blogg. Den med mer oskyra intressen. Hur som haver hände det här dagen innan MTB-turen jag skrev om sist.

Det man inte har i huvudet

…får man ha i gasfoten eller vad det kan tänkas heta. 

Jag har varit på semester. Förutom vardagsrutinerna lämnades även huvudet hemma vad det verkade. 

Den här lilla episoden är ett typiskt bevis på det. Om du granskar bilden noga så kan en detalj upptäckas som inte skall vara där. Visst, knivar brukar inte återfinnas i strålkastarhusen på gamla lastbilar men det är något annat också. 

Till saken hör att strax innan bilden är tagen beslutade min kamera för att inte vilja vara med längre. Eller mer exakt så var det motorn i objektivet som gav upp. Därför blev bildkvaliteten inte den önskade under resten av resan då det som återstod var mobilkameran. Men det innebar även att jag fick bära omkring på den i handen mest hela tiden. 

Den liksom det glasögonfodral som återfinns till vänster i bild. I det ligger tyvärr mina glasögon. De båda sakerna är svåra att hålla i handen samtidigt som man fotograferar knivar vilket ställde till det. 

Resultatet blev därför att jag glatt åkte ifrån platsen där bilden är tagen, Kutens Bensin vilket är ett fantastiskt kult-ställe på Fårö, utan fodralet.

Detta upptäcktes inte förrän färjan över till Gotland hade passerats och någon annan i sällskapet blev sugen på något att dricka varpå den lokala Ica-butiken skulle besökas. Då kom jag på att jag inte såg särskilt väl. De solglasögon som satt på det tomma huvudet är nämligen inte slipade. 

Efter att rannsakat dåligt minne kom jag på att om glasögonfodralet fanns någonstans så borde det vara där jag stannat för att fota efter att ha avnjutit min pannkaka på Crêperie Tati som vi varit på tidigare.

Vi delade på oss. Resten av sällskapet fortsatte hemåt, jag fick sällskap av min bonus-son och i väntan på färjan tillbaks till Fårö började jag systematiskt granska bilderna i telefonen då jag hade en gnagande misstanke om att det som faktiskt syns här var en möjlighet. Men, eftersom jag inte hade några glasögon på mig såg jag inte det här förrän långt senare. 

Ni som varit på nämnda ö vet att köerna dit kan vara hemska. I det här fallet var de det, fast åt andra hållet då många turister skulle av ön för kvällen. Men jag hade några mil att köra åt fel håll varpå merparten av dem hann försvinna till dess att vi återvände. 

Historien slutade lyckligt då fodralet med tillhörande glasögon låg exakt där de lämnats. Tämligen väl kamoflerade mot bakgrunden för övrigt. Det kostade bara ett par timmar extra i res- och väntetid. Samt nöjet att få åka gul trafikverksfärja fyra gånger i rad på kort tid och förbehållet att familjen kommer att reta mig för det här i evighet. 

/ J – bättre glasögonlös än rådlös

PS. Kniven, ja den glömdes minsann inte. För den som inte vet är det en Spyderco Kapara. 

19 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Gotlandscykling deluxe

Det var ett tag sedan jag var på “ön”. Alldeles för länge sedan insåg jag när jag väl kom dit. Anledningen till besöket var främst att hälsa på goda vänner men allt som finns att se och uppleva lockar även det förstås. Inte minst cykling även om jag visste att det inte skulle bli så mycket tid för det den här gången. Men någon liten runda fanns i åtanke. 

Nu skadar det inte att en av vännerna är multisportare med simining, löpning och även MTB på programmet. Det är aldrig fel att ha en ciceron som känner till de lokala stigarna och kan visa smultronställen. 

För dagen slog latmasken till och vi tog bilen den lilla transportsträckan ned till havet. Just havet är aldrig särskilt långt borta på Gotland men i det här fallet rörde det sig om någon halvmil på asfalt. Turen togs i trakterna av Lummelunda. 

Det var första gången jag cyklade mountainbike i den här delen av världen. Första gången en cykel fick följa med gällde cykelsemester med packning. Andra gången var det landsvägscykeln som rastades. Sedan gammalt visste jag därför att det inte finns några backar på ön. Med ETT markant undantag. Från havet upp till platån. Just det var något som min värd var angelägen att visa. Inte bara att det finns backar utan att de kan vara branta också. På landsväg gick det nämligen inte att överbevisa mig när det begav sig. 

Därför började vi klättringen direkt från parkeringen. Ingen uppvärmning eller anmarsch utan pang på. Det kändes kan jag säga. Min form är väsentligt sämre än när jag var här för fyra år sedan och kroppen är både äldre och avsevärt tyngre. Därtill var det flera månader sedan jag cyklade MTB. På sistone har det varit Gravel Bike och LVG som varit aktuellt för min del. 

Men efter ett tag började de stackars benen inse att de skulle trampa även om sitttställningen kändes något ovan. Stigen övergick i grusväg och jag noterade att den var vit. Kalksten är inte det vanligaste underlaget hemmavid. Doften var även den annorlunda. Mer tall och framför allt mer hav och tång än hemmavid. 

Efter att ha färdats norrut ett tag svängde vi vänster, ned mot det blå via en rejäl utförskörning. Här var det inte läge att upplysa min vän om att mina bromsar inte alltid är att lita på där jag låg bakom honom. Min bakbroms kräver att jag pumpar några gånger innan den tar som den skall. 

Sen vidtog äventyret. Inte så teknisk stig men en del rötter och sten. Lite påminnande om smålandsskog. Äventyret bestod i att stigen bitvis lutade utåt och att det där vidtog en rejäl brant följt av ett stup. Den innehöll också ett par av de där klintbestigningarna. Rejält branta backar med en lutning på närmare tjugo procent upplyste min klocka om. Det var bara att bita i. Det var med nöd och näppe att jag kom upp men det gick. Belöningen bestod i en vidunderlig utsikt med havet till höger. Vi stannade och pustade ut vid en utsiktspunkt. Jag fick reda på att den här stigen ingår i sträckningen av ett Ultralopp för löpare som sträcker sig mellan Fårösund och Visby. Det går av stapeln senare i höst. 

Under resans gång noterade min värd att det var väldigt gott om spindelväv över stigen så här på morgonkvisten. Det var då inget jag märkt. Jag funderade på om det möjligen berodde på att jag legat bakom honom och därmed sluppit att få allt klet i ansiktet?

Väl tillbaka till bilen var jag bra svettig trots att solen gömt sig en smula den här lördagsmorgonen. Turen hade gett allt det jag hoppats på – trevligt sällskap, vacker utsikt och inte minst mersmak. Hit måste jag igen!

/ J – blivande ö-bo?

16 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 2 60

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.