Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

En typisk anekdot

Den här episoden som kunde ha sorterats under kategorin “en cyklist bakom ratten” är lånad från min andra blogg. Den med mer oskyra intressen. Hur som haver hände det här dagen innan MTB-turen jag skrev om sist.

Det man inte har i huvudet

…får man ha i gasfoten eller vad det kan tänkas heta. 

Jag har varit på semester. Förutom vardagsrutinerna lämnades även huvudet hemma vad det verkade. 

Den här lilla episoden är ett typiskt bevis på det. Om du granskar bilden noga så kan en detalj upptäckas som inte skall vara där. Visst, knivar brukar inte återfinnas i strålkastarhusen på gamla lastbilar men det är något annat också. 

Till saken hör att strax innan bilden är tagen beslutade min kamera för att inte vilja vara med längre. Eller mer exakt så var det motorn i objektivet som gav upp. Därför blev bildkvaliteten inte den önskade under resten av resan då det som återstod var mobilkameran. Men det innebar även att jag fick bära omkring på den i handen mest hela tiden. 

Den liksom det glasögonfodral som återfinns till vänster i bild. I det ligger tyvärr mina glasögon. De båda sakerna är svåra att hålla i handen samtidigt som man fotograferar knivar vilket ställde till det. 

Resultatet blev därför att jag glatt åkte ifrån platsen där bilden är tagen, Kutens Bensin vilket är ett fantastiskt kult-ställe på Fårö, utan fodralet.

Detta upptäcktes inte förrän färjan över till Gotland hade passerats och någon annan i sällskapet blev sugen på något att dricka varpå den lokala Ica-butiken skulle besökas. Då kom jag på att jag inte såg särskilt väl. De solglasögon som satt på det tomma huvudet är nämligen inte slipade. 

Efter att rannsakat dåligt minne kom jag på att om glasögonfodralet fanns någonstans så borde det vara där jag stannat för att fota efter att ha avnjutit min pannkaka på Crêperie Tati som vi varit på tidigare.

Vi delade på oss. Resten av sällskapet fortsatte hemåt, jag fick sällskap av min bonus-son och i väntan på färjan tillbaks till Fårö började jag systematiskt granska bilderna i telefonen då jag hade en gnagande misstanke om att det som faktiskt syns här var en möjlighet. Men, eftersom jag inte hade några glasögon på mig såg jag inte det här förrän långt senare. 

Ni som varit på nämnda ö vet att köerna dit kan vara hemska. I det här fallet var de det, fast åt andra hållet då många turister skulle av ön för kvällen. Men jag hade några mil att köra åt fel håll varpå merparten av dem hann försvinna till dess att vi återvände. 

Historien slutade lyckligt då fodralet med tillhörande glasögon låg exakt där de lämnats. Tämligen väl kamoflerade mot bakgrunden för övrigt. Det kostade bara ett par timmar extra i res- och väntetid. Samt nöjet att få åka gul trafikverksfärja fyra gånger i rad på kort tid och förbehållet att familjen kommer att reta mig för det här i evighet. 

/ J – bättre glasögonlös än rådlös

PS. Kniven, ja den glömdes minsann inte. För den som inte vet är det en Spyderco Kapara. 

19 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Gotlandscykling deluxe

Det var ett tag sedan jag var på “ön”. Alldeles för länge sedan insåg jag när jag väl kom dit. Anledningen till besöket var främst att hälsa på goda vänner men allt som finns att se och uppleva lockar även det förstås. Inte minst cykling även om jag visste att det inte skulle bli så mycket tid för det den här gången. Men någon liten runda fanns i åtanke. 

Nu skadar det inte att en av vännerna är multisportare med simining, löpning och även MTB på programmet. Det är aldrig fel att ha en ciceron som känner till de lokala stigarna och kan visa smultronställen. 

För dagen slog latmasken till och vi tog bilen den lilla transportsträckan ned till havet. Just havet är aldrig särskilt långt borta på Gotland men i det här fallet rörde det sig om någon halvmil på asfalt. Turen togs i trakterna av Lummelunda. 

Det var första gången jag cyklade mountainbike i den här delen av världen. Första gången en cykel fick följa med gällde cykelsemester med packning. Andra gången var det landsvägscykeln som rastades. Sedan gammalt visste jag därför att det inte finns några backar på ön. Med ETT markant undantag. Från havet upp till platån. Just det var något som min värd var angelägen att visa. Inte bara att det finns backar utan att de kan vara branta också. På landsväg gick det nämligen inte att överbevisa mig när det begav sig. 

Därför började vi klättringen direkt från parkeringen. Ingen uppvärmning eller anmarsch utan pang på. Det kändes kan jag säga. Min form är väsentligt sämre än när jag var här för fyra år sedan och kroppen är både äldre och avsevärt tyngre. Därtill var det flera månader sedan jag cyklade MTB. På sistone har det varit Gravel Bike och LVG som varit aktuellt för min del. 

Men efter ett tag började de stackars benen inse att de skulle trampa även om sitttställningen kändes något ovan. Stigen övergick i grusväg och jag noterade att den var vit. Kalksten är inte det vanligaste underlaget hemmavid. Doften var även den annorlunda. Mer tall och framför allt mer hav och tång än hemmavid. 

Efter att ha färdats norrut ett tag svängde vi vänster, ned mot det blå via en rejäl utförskörning. Här var det inte läge att upplysa min vän om att mina bromsar inte alltid är att lita på där jag låg bakom honom. Min bakbroms kräver att jag pumpar några gånger innan den tar som den skall. 

Sen vidtog äventyret. Inte så teknisk stig men en del rötter och sten. Lite påminnande om smålandsskog. Äventyret bestod i att stigen bitvis lutade utåt och att det där vidtog en rejäl brant följt av ett stup. Den innehöll också ett par av de där klintbestigningarna. Rejält branta backar med en lutning på närmare tjugo procent upplyste min klocka om. Det var bara att bita i. Det var med nöd och näppe att jag kom upp men det gick. Belöningen bestod i en vidunderlig utsikt med havet till höger. Vi stannade och pustade ut vid en utsiktspunkt. Jag fick reda på att den här stigen ingår i sträckningen av ett Ultralopp för löpare som sträcker sig mellan Fårösund och Visby. Det går av stapeln senare i höst. 

Under resans gång noterade min värd att det var väldigt gott om spindelväv över stigen så här på morgonkvisten. Det var då inget jag märkt. Jag funderade på om det möjligen berodde på att jag legat bakom honom och därmed sluppit att få allt klet i ansiktet?

Väl tillbaka till bilen var jag bra svettig trots att solen gömt sig en smula den här lördagsmorgonen. Turen hade gett allt det jag hoppats på – trevligt sällskap, vacker utsikt och inte minst mersmak. Hit måste jag igen!

/ J – blivande ö-bo?

16 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Inte nya alls!

Obsoleta! De är vad de är mina bromsar. Visst de går att använda till att minska farten med men tydligen inget annat. Fast, man har väl dem inte till så mycket mer vid närmare eftertanke?? Jo, man kan behöva serva dem också och då blir det knepigare visade det sig härförleden. Men den här gamla hojen lär inte få några nya bromsanordningar hur som haver. Jag ämnar köra slut på de här.

Bromsarna är förresten en av de tidigare generationerna av Shimanos XT skivbromsar. När jag tänker efter är gaffeln helt omodern den också. En gamma Reba SL! Utgåvan i vitt är om inte unik så mycket ovanlig då den för att matcha färgen på Cubes limited edition av AMS med full XT. Reban är dock inte lika antikfin som den i kolfiber handbyggda Pace RC36 som ligger ute i cykelboden och skräpar. Reban dämpar väl någorlunda och trots total frånvaro av service så uppträder den någorlunda städat. God byggkvalitet det måste tillstås.

/ J – rena bromsklossen

15 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Släntrianism

Jag har justerat bromsar idag eftersom de skrek. Skrivbromsarna låg emot skivan och därför har det gått lite tungt varpå relativt få digitala spår lämnats i cyberrymden. Idag är frigången någon bättre och därför skall skall vi tala om ord eller snarare ett begrepp. 

Släntrianism är ett annat ord för förhållandet mellan cyklist och backar*. Mer precist de backar du tar på ren rutin. 

Du känner till typen. De bara finns där. Backar som inte bryr sig mycket om världen och världen är lika ointresserad tillbaks. De utgör sannerligen inte stoff för kommande legender. De utgör inte några stigningar uppför Tourmalet, Alpe d’Huez, Mont Ventoux eller ens någon belgisk Muur. Faktum är att de inte ens är någon Tarrabacke eller Klevaliden. Vi kan istället kalla dem vardagsbackar. Den typen av backar som pucklar till en tisdag eftermiddag i augusti till exempel. 

Utmärkande för dem är att de av olika skäl måste passeras om och om igen. Kanske på väg till eller från en favoritrunda, under den eller till och med till och från hemmet eller arbetet. Slipper dem gör du emellertid inte. Hur de känns beror på din relation till dem. De är mer psykiska än fysiska. 

Vardagsbackar är inte enkelriktade, de sträcker sig såväl uppåt som nedåt. Men framförallt leder de mot framtiden. På vägen upp eller ned brukar tiden slå följe. Tiden har visat sig vara en entusiastisk cyklist, allestädes närvarande. När ni umgåtts ett tag är du delvis en annan person. 

Så skänk din vardagsslänt en tanke, den hjälper till att forma både dig och ditt cykeljag!

/ J – funderar 

*Om det inte är det så borde det vara det! 

6 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Sista natten med gänget

Det har nu gått en dryg vecka sedan avslutningen på TdF. Ett avsked som alltid är lika traumatiskt för oss TV-cykelnördar. Lite som OS-avslutningar. Man känner sig tom efteråt. Som tröstpris finns förstås Vueltan. Men för mig är den lite av just det, ett tröstpris. Inte en höjdpunkt i cykel-kalendern som Girot eller Touren.  

Nu råder istället cykeltomhet. Det fylls ut med lite riktigt trampande. Av den typen jag utför själv. Men nu åter på egen cykel.

Det var även dags att återlämna min lånecykel från Växjö Mtb. En Head Picton II Gravel Bike. Samt en styck Brompton från Jarrys specialcyklar som min dam lånat. Båda ingår i Växjö kommuns projekt med ett rätt avancerat cykelbibliotek. Mer om det senare.

Vädret ser ut att arta sig och eftersom jag för tillfället är något av en solskenscyklist får det vara med och påverka. Återstår att se om själva turen blir en solskenshistoria eller ej. 

/ J – återskapad solskenscyklist

5 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Lär känna din stad och din cykel

– kvartersträning

Det är  märkligt men till och med Tour de France kan tjäna som inspiration för en motionär. Detta trots att jag för närvarande vare sig kör i berg eller i klungor. Efter att ha sett en etapp så rusade jag ut i cykelboden, greppade en cykel och kastade mig upp i sadeln. Inga förberedelser, inga cykelkläder, bara helt vanlig jäkla cykelglädje. Eller sådan aktivitet som man tydligen ägnade sig åt som barn men som numera dött ut – “spontanidrott”. Ni vet när man var tio år, uttråkad, inte tillräckligt många för att få ihop fotbollslag men körde straffläggning istället. Då kan tilläggas att jag inte ens spelade fotboll. 

I det här fallet spontancykling. Gata upp och gata ned for jag. Trafiken en sommarkväll i ett semestertomt Växjö gör att det inte är direkt trångt i villakvarteren. Sådana här rundor ger gott om möjligheter att öva på igångdrag då det krävs efter i princip varje kurva. Men efter ett tag vill man undvika det och då övas allt mer kurvtagningsteknik istället för att bibehålla så mycket fart som möjligt. 

Just farten blir inte så fantastiskt hög dels beroende på alla svängar men även för att däcken på lånecykeln faktiskt rullar rätt tungt och att frånvaron av cykelskor gör att det inte går att accelerera särskilt kvickt. Teva-sandaler må vara det bästa jag vet som skodon men ultimata cykelskor är de inte. 

Vad dylika turer också ger är förutom god kontroll och kännedom om cykeln även ökat kunnande om omgivningarna. Något jag alltid finner uppfriskande.

En gräns på cykligheten sattes i och med att jag var så spontan att inte heller vatten togs med på färden.

/ J – cykligare

Cykligare

Nämen, en tidsmaskin!

Vid senare tillfälle skall jag förklara vad jag gör på en knallgrön Head-cykel eftersom jag inte äger någon sådan. Men kära läsare ni kan vara lugna och sova gott om natten. Undertecknad har inte stulit aktuell veclociped från intet ont anade medmänniska.  

Det jag konstaterar är att om man är omodern länge nog så blir man plötsligt modern igen. Åtminstone för ett kort ögonblick. Det verkar gälla kläder och tydligen även cyklar!

Nu är det alltså inne igen! Det här är en så kallad “Gravel Bike“. Mycket modern på alla sätt och vis med skivbromsar, endast en framklinga, grova däck, brett styre av mustaschtyp och så vidare. 

Men synen var ack så bekant! Ni förstår, när jag var barn så körde jag ofta en blå Monark som jag först fick låna och sedermera fick av min far. Det var för sin tid en mycket fin cykel med Huret-nav och växlar från Simplex. Det var också väldigt väldigt lik den här. Stålramen gav komfort, de 10 växlarna var inte långt ifrån den här cykelns elva-delade kassett då båda har lätt utväxling. Styret var brett för att vara till en 12-åring så även det känns igen. Sen var det de grova däcken! Monarken hade den då inte alls ovanliga dimensionen 650B eller som det heter på modern “Mtbiska” 27,5 tum. Däcksdimensionnen var standard 25 eller 28 millimeter men jag körde inte sällan 32 mm. Det vill säga rätt nära vad som sitter på den här moderna inkarnationen. 

Skillnaden är att den här ramen är apstyv, något jag kanske inte helt uppskattar och att det förflutit 35-år vilket har gjort även mig något stel. Nu skall jag bara leta upp några grusvägar igen. Inte många av den typen finns kvar här runtomkring och de sitter inte ihop längre.

/ J – återblickaren

PS. Nu återstår bara att se när 26″ heldämpade MTBs blir moderna igen. Hm….aldrig skulle jag tro. 

Cykligare

Tröjor, tröjor, tröjor

– etapp 3

Peter Sagan bara lånade den gröna tröjan inför gårdagens etapp. Nu bär han den av egen kraft. Allt är som det skall. Sagan i grönt och loppet är nu på fransk mark efter den belgiska diasporan. Touren har därmed startat på riktigt!

Tröjan tog han efter att ha gjort precis som planerat. Han tog poäng både vid spurtpriset och genom en femteplats i mål varpå saken var klar. 

Den prickiga tröjan togs lika effektivt över av belgaren Tim Wellens.  Han var  med i den ursprungliga utbrytningen om fem cyklister. Med knappt fem mil kvar tyckte han dock att utbrytarkollegorna var väl svaga och körde helt sonika ifrån dem. Frågan är hur det gått om han inte punkterat vid sista bergspriset? Där hann nämligen den blivande segraren ikapp honom. Julian Alaphillipe attackerade och gjorde en imponerande solo-raid de 16 kilometrarna till mål. 

Det innebär att för första gången på mycket länge kör en fransman i gult! Bara en sådan sak. Det ser jag som mycket positivt, inte minst för intresset för Touren i Frankrike. 

Innan allt detta utspelade sig var jag dock genuint imponerad av maskinen Tony Martin. Måhända är han inte lika effektiv som i sin krafts dagar men jäklar vad han är åkstark. Förvisso var det medvind men han låg och drog klungan själv i 6 mil i farter kring 47 km/h innan han fick hjälp av fler lag. 

Sen var den en sak som slog mig under etappen. Heter ALLA kyrkor i området Église St-Martin – någonting? Det finns uppenbarligen 101 stycken (vad det verkar). 

/ J – kyrkräknaren

Cykligare

Mitt eget tempo

Igår kördes det lagtempo i TdF. Inte riktigt lika spännande som en linjeetapp, särskilt inte som jag håller med herrar Vachhi och Adamsson att det är något som producenter av cykel-TV inte behärskar ett dugg. Men ser på det gör jag och lite drama blir det alltid. Någon av favoriterna halkar efter mer än förväntat eller som igår, fler lag är jämnare än vanligt. 

Själv valde jag mitt eget tempo. Inspirerad av tv-sändningen tittade jag med jämna mellanrum ut genom fönstret mot himlen där strålande sol varvades med kraftiga skurar hela dagen. Efter att ha spanat på min väderapp på telefonen konstaterades att vädret skulle bli bättre framåt kvällen. Enligt appen tilltagande vindar som skulle leda till uppsprucket molntäcke och strålande sol. Lite misstänksam var jag då den överhuvudtaget inte nämnde något om regn under dagen vilket inte var med sanningen överensstämmande.

Men ut kom jag. Jag har en improviserad temporunda som mäter tämligen exakt en mil. Den är inte särskilt väl lämpad för att slå rekord på då den passerar trafikerade vägar och inkluderar cykelvägar och ett flertal nittiograderskurvor. Men med sin långa slakmota och närhet till hemmet passar den ändå för blandad träning. Tanken för dagen var att köra ett varv som uppvärmning, ett i fullfart –  vad det nu blir följt av ett avvärmningsvarv. Jodå, nog blev jag avvärmd alltid!

Redan inledningsvis blev jag misstänksam. Strålande sol i ryggen men kolsvarta moln vid horistonten. Först en ensam regnbåge över Sandsbro men ju närmare Toftasjön jag kom så blev det två och sedan nästan tre. Hela himlen var färg mot svart bakgrund. Den talade till mig och sade: VÄND OM!

Jag är dock enveten och tjurskallig som få så det gjorde jag nu inte. Ut på andra varvet for jag. Fortfarande sol, fortfarande vindar, fortfarande usel form. Stel i rygg och ben var jag och det ämnade inte ge med sig. Himlen var fortfarande svart. I början på tredje varvet kom så regnet. Himlen öppnade sig och tre minuter senare var jag genomblöt. Fortfarande varm dock. Det gick över även det och regnkylan letade sig tämligen in i kroppen. 

Lite konfunderad var jag. Visst brukar SMHI vara mindre träffsäkra ibland men skillnaden mellan strålande sol och ösregn? Blöt som en dränkt katt och nedkyld tog det en god stund i duschen att tina upp. Det enda som var bra med den turen var att jag faktiskt kom ut. Allt enligt devisen att den bästa träningen är den som blir av.  

Förklaringen till väderförbistringen kom förresten imorse. När jag skulle ta en titt upptäckte jag att appen var inställd på förra veckans geografiska hemvist, Båstad! Där var det säkert soligt igår efter en frisk kvällsbris. Det brukar vara så vid havet! 

/ J – meteorologen 

Cykligare

Tour de France 2019

– etapp 1

Så har det äntligen börjat! Det underbara spektaklet har dragit igång för 106:e gången. Den stora tv-cykelfesten!

Ja, TV var väl inte med helt från början men det går inte att komma ifrån att det mediet har gjort mycket för loppets utveckling. Åtminstone för alla oss som inte kan vara på plats. För mig är det återkommande högtidsstunder med Vacchi och Adamsson och den proffsiga produktionen från Eurosport. Varvat med cykeldramatiken får man dessutom vackra vyer, byar, historia och arkitektur sig till livs också. Jag sitter nästan konstant och Googlar på kyrkor, slott och historia när loppet befinner sig i mer stillsamma faser. 

I år får vi njuta lite Belgisk cykelkultur i inledningen. Det vill säga full fart från början! Personligen är jag mycket förtjust i att de drog igång med en riktig linjeetapp och ingen liten mesig prolog. Etappen hade bestämda drag av en endagsklassiker och det satte spår i utvecklingen av loppet. Inga berg skulle passeras men väl någon belgisk “Muur” och de skojar man inte bort. 

Det passade vissa cyklister som handen i handsken. En av dem var förstås belgaren Van Avermaet som strategiskt gick med i den tidiga utbrytning som bildades för att på så sätt få möjlighet att attackera i Geraardsbergen. Det lyckades och därför kör han nu i den prickiga bergatröjan. Därefter återvände han till sina utbrytarkollegors förtret till klungan efter uträttat värv. Vilken ära för en belgare att få ikläda sig den kollektionen på hemmamark!

Lika effektiv var den tjurusning som Bora Hansgrohe iscensatte under ett två kilometer långt pavé-avsnitt. I farter runt de 55 splittrade de klungan för ett tag och framförallt dödade de effektivt utbrytningen. Det gav Peter Sagan den chans han behövde för att ta spurtpriset och därmed säkra att han får köra i den gröna poängtröjan. En tröja han mer eller mindre prenumererar på i TdF. 

Det var heller ingen tvekan om att det är Tour de France som dragit igång. Jag är förvisso mycket stor anhängare av Girot också och vill därför inte jämföra de två storheterna. Men Touren är Touren och det märks. Den har en viss nerv som inga andra cykeltävlingar kommer i närheten av. Vad det bland annat ger är fler vurpor än alla andra etapplopp. Så även den här dagen även om det dröjde. Så länge att Vacchi kommenterade detta faktum. En stund senare small det varpå en av förhandsfavoriterna Fuglesang var i backen. Strax efter kraschen var det svårt att avgöra hur hårt den tagit då Astanacyklisten inte fick upp farten direkt och blödde från ansiktet. Något senare var han emellertid ikapp klungan med hjälp av teamet. 

Även slutet av etappen blev stökig med ytterligare någon vurpa som sänkte Groenewegen, en av favoriterna till etappsegern. Som vanligt var Peter Sagan med och kämpade om segern. Hans förmåga att ligga rätt i en klunga och navigera sig framåt mellan konkurrenterna är legendarisk. Den kuperade bansträckningen och tekniska avslutningen parat med en målraka som sluttade uppför passade honom väl. Trots detta fick han se sig snuvad på segern av en för de flesta mycket otippad vinnare i holländske Teunissen. Den forne cyclocrossåkaren vann med någon decimeter och får därmed köra i gult. 

Nu återstår att se om lagtempot om någon timma kommer att ställa till det för någon av favoriterna.

/ J – rapporterar från TV-soffan

Annons
Annons
1 2 59

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.