Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Okategoriserade

När ryggskott känns som nackskott

Motionscykling var det ja. Den aktiviteten kräver att man kan ligga böjd som en märla över en cykel. Det kan jag inte för stunden. Delvis för att det är en mycket volumiös mage ivägen men för stunden mest beroende på att ryggen inte tillåter det. 


Jag skulle “bara” hiva in ett par gasolflaskor i min fars husbil i förrgår. De är inte tunga eller ens särskilt otympliga. Men de skall in i ett litet fack som sitter lågt varpå man måste böja sig i en specifik vinkel och då sade det knak. Eller det sade det inte alls, det enda ljud om kom från mig var ett skrik varpå min kära far förskräckt undrade vad som hände. Sedan en rad kraftuttryck från min sida blandat med “…och jag som precis börjat cykla“. 

“Bara” fick stå inom citationstecken av det enkla skälet att det är de situationerna som ger upphov till ryggskott. Första gången skulle jag bädda en säng! När det skall lyftas tungt och besvärligt är man (läs jag) noggrannare med hur man står och böjer sig varpå inget går sönder. 


Nu hoppas jag på snabb återhämtning. Men jag kan åtminstone glädjas åt att jag inte riskerar en Proseccokork i ögat som Biniam Girmay på Girot, den stackaren. 

/ J – mer avlivad än upplivad

Okategoriserade

Som tåget

Det är svårt att ta en andra cykeltur utan att den första ägt rum. För att inte tala om den tredje! Den blir riktigt komplicerad. Men nu hade en första runda genomförts. Därför var det dags för en andra. 


Iväg kom jag utan allt för mycket mankemang till skillnad från förra gången. Rundan jag kör innebär att man börjar med klättring. Inte uppför berg för det har vi inga men väl en rejäl kulle. En för övrigt klassisk kulle då den tydligen tjänat som målgång för cykel-SM på sextiotalet. 


Tämligen snart föll jag in i min egen cykelbubbla och trampade på. Det i ett försök att inte låtsas om att det blåste tämligen friskt, särskilt i byarna. Till en början gick det bra då vinden puffade mig vänligt i ryggen.

Bäst jag satt där och tänkte på allt och ingenting så hördes en kraftig tågvissla. Dov med lite klang i. I mitt stilla sinne tänkte jag att det var inbillning. En tanke som farit förbi var nämligen den att jag brukade vara ett cyklande diesellok. Seg och uthållig och bra på slakmotor. Nu var jag mest bra på att tänka på hur det var då. Det här lokets växlar höll på att ta slut. 


Därför var jag säker på att det var en imaginär tuta förutom att den påkallade uppmärksamhet ytterligare en gång. Den här gången högre. Jag sneglade nedåt för att se om jag vinglat ut i vägen och utgjorde en stoppkloss. Nejdå, fortfarande grönt en bit till höger om mig. På ett, tyckte jag tämligen proffsigt vis, tittade jag under armen för att se om något tåg, bil eller båt befann sig bakom mig. Det gjorde det inte heller. Där fanns bara dåtid och en tom väg. 

Ljudet kom nu tillbaks för en tredje gång. Nu var jag något mer alert och listade ut att det var de kraftiga vindstötarna från sydväst som träffade hålet i min tempobåge i exakt den vinkel som krävdes för att förvandla den till en tågvissla. 


Ånglok tänkte jag då. Jag kanske istället är ett ånglok? De har ju inga växlar som kan ta slut. Men å andra sidan utan eld i baken har de ingen kraft och det brann inte i röven idag. 


Cykeln rullade vidare utför med mig ovanpå. Sedan tog den höger och korsade en riktig järnväg, även den utan tåg för att sedan rulla vidare mot vinden. Motsträvigt men istadigt rullade den. Efter en dryg timma var den framme. Cykeln orkar inte mycket mer för stunden. 

/ J – loket som tappade ångan

Okategoriserade

Premiärtur med förhinder

Förr eller senare heter det ju, hellre förr än senare kanske men bättre senare än inte alls! Nu jäklar skulle det ske, cykeldebuten. 

Inte bara för i år utan den första på flera år. Kraftigt inspirerad av att jag för närvarande ser på Eurosports sändningar av Giro d’Italia förstås. Sedan är det en helt separat historia om hur jag under våren försökt skaffa en ny MTB i syfte att omstarta min cykling. Det har inte lyckats än så den berättelsen tar vi en annan gång. 

Till slut befann jag mig där, mitt i cykelverkligheten


Vädret var därtill dugligt igår och jag hade en ledig eftermiddag. Eller ja, någon timme räcker i det här fallet då någon långtur inte var aktuellt. Jag skulle i princip vara nöjd med att ta mig runt kvarteret. 

I vilket fall som helst gav jag mig ut mot cykelboden för att damma av landsvägshojen som hängt där på väggen i par år vid det här laget. Då jag hängde in den var den i gott skick så det borde den vara nu också var min tanke. Det var nu mycket naivt resonerat skulle det visa sig. 

Det här är inget man fixar med en laglapp

Kedjeoljan hade förstås förvandlats till svart tuggummi. Den enda goda det förde med sig var att inget rostat i alla fall. Efter en snabb avtorkning av kedjan och lite luft i däcken sedan skulle jag vara på väg fick jag för mig, men icke. Snarare upptäckte jag att ventilen såg konstig ut. Men va f-n, jag pumpade upp däcket ändå för at se om det fungerade. Det gjorde det nästan. När jag avlägsnade pumpen så flög ventilens skruvdel all världens väg. 

Det var bara att inse att en ny slang krävdes. Dags att öva på den detaljen. Som den jäkla amatör jag blivit fick jag för mig att det skulle gå snabbare utan mekställ. Så jag slet av hjulet och hivade upp cykeln i häcken istället för att den inte skulle stå på marken. Därpå vidtog ett febrilt letande efter reservslang. Problemet är att det finns många dimensioner att tillgå, 26″ och 27,5″ till MTB, 622x32mm till pendelhojarna och så vidare. Hittade dock ingen till racern och fick till slut ta min “nödslang”, den som normalt förvaras hoptejpad med ett par däcksjärn och en kolsyrepatron i cykeltröjans fickor. Sedan var det slut på rätt slang så den fick inte gå sönder. 

Jag vet inte hur det gick till….


Sedan var det dags att sätta på hjulet igen. Vanligtvis är det en tiosekundersaffär. Inte den här gången. Jag betraktade klentroget det metallpussel som kejdan åstadkommit. Den hade inte bara hoppat av från såväl kassett som drev utan även åstadkommit två öglor samt fått underdelen att hamna upptill på något vis. 

Efter ett par minuters svärande gav jag upp. Då var både jag och min tidigare vita cykel svarta till följd av den kletiga kedjan som ännu inte hunnit rengöras. Med hjälp av sambon fick jag bort det värsta kladdet så jag kunde applicera ohemula mängder avfettning på både mig och cykelram. In i boden efter mekstället och efter att ha satt fast cykeln gjorde jag det ända rätta. Gav upp på trasslet, slet isär kedjan med en kedjelåstång och trädde den på rätt plats. En ansenlig mängd avfettning hälldes på en trasa och jag närmade mig hotfullt kedjan och sade högt “du skall inte kladda ner någon igen”. 

Så skall det väl inte se ut?

SÅ, nu kanske jag kunde komma iväg. Nädå, ingen luft i framhjulet. Trodde först att jag fått punka även där men kom på att jag i upprördheten glömt att pumpa framtill. Därefter for jag in i köket efter min vattenflaska som jag förstås glömt. Skulle bara ta en klunk innan start varpå hela munstycket lossnade. Det var då själva fan också! Lätt upprörd fick jag gå och hämta en annan flaska. Sådana finns det som tur var gott om i cykelboden. 

Förberedelserna tog till slut nästan lika lång tid som cykelturen. Men det blev en runda i alla fall. Jag hade glömt att den ovane cyklisten cyklar mycket lite med benen. Istället värkte handlederna, nacken och röven när jag kom hem. 

Det konstaterades att det inte gick fort, att turen var kort, att det går sakta uppför och faktiskt inte heller särskilt fort utför när jag tänker efter. Inte ens poserandet vid cykeln känns vant och bekant längre.

/ J – nästan, men bara nästan uppgiven

Cykligare

Slicks

Slicks är ett begrepp inom däcksvärlden som är applicerbar främst när det gäller fordon som formel 1 bilar och dragracers. Ja och så inom cykling förstås. Blankt och fint skall det vara. Allt för att bättra på rullkoefficienter eller vad det brukar benämnas. Ni vet, förmågan att rulla lätt. Tjocklek på däck har varierat över tid och likaså hur mycket luft som skall de skall förses med. Ett tag gick det mot allt tunnare däck med högre tryck. Nitton millimeter och fjorton bar var det tal om. Idag är trenden åt andra hållet.

Nu är vi tillbaks på den typen av däck jag började cykla på när jag var i tioårsålden och fick överta farsans Monark från början av sjuttiotalet. Då kördes det med 28-32 mm däck. De dög även till aktiviteter som idag kallas “gravel”. Tur det då jag växte upp i slutet av en grusväg. När jag tänkte efter fanns det faktiskt bara två asfaltsvägar i närheten på den tiden.

Idag är jag tillbaks till åtminstone 25mm men lutar åt 28 mm tjocklek för nästa inköp. Trycket har minskats även om jag fortfarande håller mig kring 8 bar eller så. Modern forskning säger att det rullar lättare TROTS att det är mer bekvämt.

Slicks och snö, inte en kombination jag rekommenderar

Däckmönster skall vi förstås inte tala om då det inte är aktuellt. Istället är det själva gummiblandningen som greppar mot underlaget. Det ställdes på sin spets mot slutet av nittiotalet då Mountainbiken fick sin beskärda del av grönskimrande semi-slicks som exempelvis Michelin Wildgripper. Jag körde själv på dem ett tag även om de idag knappt skulle räknas som MTB-däck. Tjockleken var 1,9″ och trycket var högt.

Men gemensamt för alla slicks är att de verkligen är usla på vinterunderlag. Därför körde jag bil idag istället för att pendelcykla. Min gamla Crescent är nämligen för stunden utrustad med 28 mm landsvägsdäck med mycket rund profil, inget mönster och avsedda för högt tryck. Har jag inte det sistnämnda får jag genomslag. Men den formeln är skitdålig för den grova isbark som ligger på stora delar av cykelvägarna i Växjö idag. Särskilt som den är täckt med ett tunt lager nysnö. Det är en extra förrädisk kombination. Så nu får jag göra en bedömning av hur länge jag tror att vintern kommer att vara här nere i södern. Länge nog för att byta däck?

Jag är nog optimist, jag väntar på sommaren eller åtminstone en mild vinter och tidig vår.

/ J – är sommarmänniska

7 januari, 2022 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Återkomsten

Jag är en fysikalisk omöjlighet. Momentum i vila. En oerhörd mängd energi lagrad i samma fysiska kropp som bara väntar på att förvandlas. En stundade metamorfos.

Det är vad jag tänker när jag försöker utnyttja lite av den lägesenergi som min väl tilltagna kroppshydda borde ha tillskansat sig när den transporterats uppför en liten backe på väg till jobbet. Framför mig sträcker sig ett gråsuddigt töcken av nyårslöften och januariväder.

Och det här var på morgonen, innan regnet kom

November rain sjöng Axl Rose en gång och det räckte ända in i hjärtat på min fästmö. Januariregn är inte alls lika poetiskt. Mer likt diskbänksrealism i ett drama av Norén.

För att kunna bryta mot nyårslöften måste de först utlovas. I år har det avgetts några. Ett är att börja motionera. Det har infriats med hittills en promenad per dag. Ett annat är att börja cykla igen. Det infrias härmed. Förvisso bara via ett av cyklingens tre ben. Det jag kallar pendling. De andra består av vardagscykling och det tredje motion/träning.

Jag pressar hårdare på pedalerna. Cykeln svarar med att knaka en smula. Den är lika ovan som jag. Ingen av oss gillar det regn som strilar ned på oss. Men det är i alla fall varmt för årstiden. För varmt har jag förstått av det jag läst och hört. Men det underlättar gråväderspendling och det första steget är taget. Litet men ändå påtaligt. Kanske mot en bättre värld. I alla fall den lilla.

Och förresten, god fortsättning på er!

/ J

3 januari, 2022 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

En vit månad

Rubriken kan te sig något tvetydig. Men icke desto mindre är den synnerligen relevant. Av personliga skäl är de flesta av mina månader vita. Fast den här skulle jag snarare vilja kalla den “svarta månaden” för fy tusan vad mörkt det är. Eller har varit kanske jag skall säga. November var extremt regnig och mörk i trakterna av centrala Småland där jag återfinns för det mesta. Kolsvart vid strax över fyra och dessutom moln och regndis som förstärker det tillståndet.  Inget som lyser upp tillvaron precis. 

Men sen igår, då jäklar bestämde sig någon aktuell vädergud för att här skall vara vinter. Och det blev det, allt på en gång. Hårda vindar upp till 18m/s i byarna och så ramlade det några decimeter fluff från himlen. Visst ljusar det upp men jäklar vad tufft det blir att ta sig fram. Igår kväll skulle jag ta mig hem från centrum i staden där jag bor vilket inkluderar en rejäl uppförsbacke. Jag ramlade tre gånger innan jag gav upp de spåriga och oplogade vägarna. Jag förstod först inte varför det gick mer på tvären än framåt. Bakhjulet spann loss hela tiden och framhjulet på cykeln gled i sidled. Har jag tacklat av så mycket som vintercyklist, jag som brukade motionscykla året om? Inte förrän jag kom hem kom jag min dumfan på att jag har racerslicks på pendlarhojen. 28 mm hårdpumpat blankt och lite nedkylt gummi ger inget vidare fäste i snö kan jag meddela för er som inte vet. 

Idag cyklar jag Mountainbike till jobbet. Bredare däck, lägre tryck, rejält mönster och fjädring som gör att hjulen stannar på marken även vid ojämnheter. Dessutom bredare styre för mer hävstång och lättare växlar samt bättre bromsar. Sen har jag formligen tapetserat min person med reflexer. Nu jäklar skall jag fram! 

/ J – er tomte i (h)jul

2 december, 2021 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

FUCK miljön!


Vad hände med att cykling skulle vara ett av de miljövänliga alternativen till kortresor och pendling med motorfordon? Det var en fundering som slagit mig den senaste veckan jag pendlat och särskilt idag.

Istället för fler cyklister ser jag nämligen en ökande mängd elcyklister eller vad de nu skall kallas. Strömförande är de i alla fall. Fast egentligen är det ännu värre då det till nymodigheterna kan räknas alla typer av mer eller mindre värdelösa elfordon. Det är eldrivna skate boards, elskotrar, eldrivna sparkcyklar och förstås eldrivna cyklar, både MTBs vilka snarast liknar motorcyklar och vanliga pendlarhojar. De är säkert skitroliga men i en tid när medvetenheten om vad vi gör mot vår planet borde öka så lämnar det en bitter eftersmak. De har en sak gemensamt förutom att de flesta som framför dem är lata.

Snart ett minne blott?


Var det någon som missade det där med alla de där typerna av transportmedel kräver batterier? Batterier skall tillverkas som bekant. Att producera en helt ny och i de flesta fall helt onödig produkt är något som kräver ytterligare resurser.  Dessutom kräver processen dyrbara mineraler från någon misskött gruva i Afrika, högst troligen Kongo. För vi vill ju inte att man gräver efter kobolt eller litium här på hemmaplan. Vilken svensk vill ha en skitig gruva på bakgården? 


Även om resursslöseriet med att tillverka batterierna inte skulle vara ett problem så skall de laddas också. Det kräver ström, i mängder. Det eftersom alla förbaskade elfordon inte fanns för ett antal år sedan. Det är således något som tillkommit till redan befintlig konsumtion och mängden ser inte ut att minska. Till bördan skall förstås tillverkningen av alla elmotorer läggas. De innehåller bland annat koppar som ni vet. 


Sedan var det den lilla detaljen med att den här typen av batterier inte har samma livslängd som din kära cykel eller vad du nu färdas på. OM du verkligen använder din elpryl och laddar den så gott som dagligen kan du förmodligen, likt andra uppladdningsbara batterier, räkna med några års driftstid innan de är slut. Det glömde säkert cykelhandlaren som sålde elcykeln till dig att upplysa om. Därefter måste batterierna bytas ut och återigen är vi tillbaks till nyproduktion, gruvindustri och transporter etc. Det skapar förvisso några nya jobb men är katastrof för allt annat, särskilt för framtida mänskliga livstbetingelser på den här planeten. 


Ja just det, jag höll i brådskan på att glömma att eftersom de är miljöfarliga måste de destrueras på ett säkert sätt också. Något som även det tar resurser i anspråk. Förutsatt att allt går till återvinning då och INGET spill uppstår. Ni vet de där batterierna som i väntan på bättre tider hamnar i skogen, i en källare, ett förvaringskjul, en ladugård eller liknande. Det gäller gamla bilbatterier så varför skulle det vara annorlunda med andra batterier? 


Vid det här laget har säkert några satt i halsen av ren ilska och ropar halvhögt för sig själva  JAG pendlar minsann på min elcykel istället för att ta bilen. Jo, någon gör säkert det, men frågan är hur många? Problemet är att de flesta som skaffat elcykel har inte gjort det för att ställa sin bil. Den stora majoriteten har istället ställt cykeln till förmån för något som är bekvämare. Då räknar jag inte de andra typerna som elskotrar som enbart ersatt en vanlig cykel och inget annat. 


Nej, jag vet sannerligen att det inte gäller alla. Det finns allt från de med funktionsvariationer till superambitiösa åretruntpendlare som tagit tillfället i akt att bli friare, att cykla dit de inte kunnat förut. Men det gäller knappast den stora massan eller alla ungodmar jag ser på elcyklar. Förhoppningsvis har de lånat den av föräldrarna. Sedan var det Epa-traktorer. Där har vi ett riktigt ruttet skämt till. Vem fan kom på idén att göra det så pass enkelt och attraktivt att köra bil i 30 km/h att fenomenet transformerades från ett mer eller mindre nyttigt landsortsalternatv till att bli hippt i städer? JA, vi ökar gruppen motordrivna 15-åringar tycks någon ha tänkt! Bra miljötänk där.  Men det är en annan fråga. 


Men tillräckligt många bytte sin vanliga cykel mot eldrivet för att det gjort den stora satsningen på elcyklar till något av ett skämt. Att från samhällets sida ekonomiskt stötta ren jäkla miljöförstöring med argument för miljön. Cykelbranchen och handlarna gnuggade säkert händerna hela vägen till banken när stöden kom. Nu kan de stackarna för all del behöva det. Det är en hård konkurrensutsatt bransch där marginalerna inte alltid är de högsta. Men argumenten är helt fel. Det skulle varit CYKLAR som skulle subventioneras och säljas med mijöargument. Inte fler elmotorer.


Istället har miljöargumenten i ännu högre utsträckning tagits över av bilindustrin. Köp fler (nya) bilar så blir allt bra. Vilket jävla skämt!


Jag trampar vidare i tillvaron och inser att jag blir omkörd av en eldriven cykel med en ung tjej som tittar ned i sin telefon. Hoppas hon höjer blicken innan nästa rondell där hon färdas i närmare trettio kilometer i timmen med endast en hand på styret tänker jag innan jag svänger höger bort från synen. 

/ J

17 september, 2021 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Smådeppig tanke om morgonen

Solen skiner och jag trampar på till jobbet med till en början ljust sinne. Pedalerna gör som jag vill och går upp och ned i en för att vara morgonpendling sympatisk kadens. Trafiken är tillbaka efter såväl Covid som semestertider kan konstateras. Även om jag inbillar mig att den är något glesare än förut. Men det kan handla om att jag är ute vid en något senare tidpunkt än vanligt eller ett rent önsketänkande. Anledningen att jag tänker på trafik är att min bror skrev ett inlägg på FB som gjorde mig “framtidsdyster“. Ett ord som tyvärr är allt för vanligt i min vokabulär nuförtiden.

Inlägget gick ut på att alla försök att begränsa bilkörande är vansinne och möjligen miljöpartiets fel. Det kan man förstås tycka men jag kan inte låta bli att tro att tiden för massbilism och evigt flygande som vi känner det är förbi. Jag vet att det är en extremt provocerande tanke för många. Men om inte så går vi mot avgrunden med raska steg. Med vi menar jag mänskligheten. Klotet klarar sig alltid och så även kackerlackorna. Ofta görs felet att man säger att “jorden kommer att gå under”. Det kommer den inte alls! Men med de stora djuren inklusive oss människor är det värre bevänt. Vi kräver andra livsbetingelser. 

Finns det plats för fjärilar imorgon?


Jag sitter inte inne med några svar på de stora frågorna och ämnar inte ge mig in på partipolitik. Den känns ändå futtig i sammanhanget. Jag konstaterar bara att all nödvändig information och all kunskap finns tillgänlig för alla och envar som vill ta den till sig.

Problemet är bara det att ingen vill göra avkall på någonting. Politiker vill bli omvalda och människan i gemen vill sköta sitt och vara ifred. Det är fullt naturligt och förståeligt. Föreslås det någonting som bryter hegemonin kommer det snart starka protester och på internet en överväldigande mängd “memes” på temat att om inte “kineserna” eller valfri annan grupp gör någonting så spelar det ändå ingen roll vad jag arma lilla individ gör. Skriver jag exempelvis något om att det vore en god ide att några fler, inte alla nota bene utan några fler, cyklade till jobbet blir jag endera förlöjligad eller så bor alla plötsligt på landet. Demografin i Sverige ändras märkligt nog när man talar om dylika ting.

Det finns ett känt filosofiskt spörsmål som beskriver just den här problematiken som kallas “allmänningens dilemma” eller “Tragedy of the Commons“.   

Det får mig att tro att ingenting kommer att hända alls på den här fronten. Under tiden värmer den allt varmare solen mitt ansikte och försöker skingra molnen som dök upp vid sinneshorisonten.

/ J – plötsligt dysterkvist

10 september, 2021 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Många bäckar små

Många bäckar små är början på ett uttryck som antyder att om man tar något litet men i stort antal så blir det så småningom större. Helheten är större än summan av delarna är kanske ett annat sätt att uttrycka det hela. Hur som haver så hoppas jag att det skall gälla cykling också. Vid den här återstarten har tanken varit att det är viktigare ATT komma ut och upp på cykeln än hur själva turen sedan ser ut. Det har resulterat i många korta turer så här långt. Vi talar om ett par tre mil åt gången, inte mer. Men visst resultat kan skönjas.

Vädergudarna behagar bjuda till de också. Även om åska väntas idag!

Mest består det i att kroppen äntligen börjar förstå att den kan sitta på en cykel igen. Nacken inser att den kan vinklas även bakåt och inte bara framåt ned över en skärm hela tiden. Korsrygg och framförallt mage verkar förstå att de skall hjälpa till att avlasta de stackars händerna så de kan vila så där cyklistlätt på styret utan att bära upp någon nämnvärd kroppsvikt. Och benen. Ja, de stackars benen som i början verkade mest chockade över hela situationen har börjat förstå tjusningen att röra sig upp och ned. Fast den acklimatiseringen skall inte överdrivas. De tycker fortfarande att hela situationen är absurd och att min lekamen gör sig bättre i TV-soffan.

Där kommer den för övrigt att placeras vad det lider. Jäklar vad TdF är spännande att titta på för stunden. Igår trodde jag som många att den extremt långa etappen skulle leda till avvaktande åkning efter det att klungan låtit en liten grupp med för sammandradet obetydliga cyklister smita iväg. Så blev det nu inte som bekant. Istället vild fight om segern, krig om bergspoäng och attacker mellan dem som ligger i täten. Till och med de förväntade slutsegrarna rörde på sig. En mycket rolig etapp! Och idag är det berg som gäller. Kan bli något det med om de nu inte är för trötta.

Sedan återstår att se om det går att åstadkomma, om inte en bäck, så åtminstone en rännil från min sida även idag!

/ J

Cykligare

Cykeln är viktigast!


Allt går igen, livet i cykler även det på cykeln skulle det visa sig! Idag är det midsommar, igen. Imorgon börjar Tour de France som så mången gång förr och än en gång kommer jag att bänka mig som åskådare i min mjukvarma soffa stor nog för att svälja både mig, en halv smörgås i smulor och en försvunnen fällkniv. Väl där längtar jag efter att se vackra vyer över Frankrike, dess slott och natur samt att höra Vacchi och Adamsson diskutera hur många glador och gåsgamar de kan tänkas se. Ja, och så lite cykeltävling förstås. Återstår att se om TdF kan motsvara spänningen som Girot bjöd på. Inspiration blir det hur som haver.  

Inte bara Touren har återkommit utan även lusten att skriva varpå den här bloggen återstartar. Det hänger förstås tämligen intimt ihop med att jag börjat cykla igen lite smått. Det blir liksom mer att skriva om på en cykelblogg då. Det går inte att komma ifrån. 


Jag åskådare. Över oss himmel blå.


Andledningen till att jag började var flerfaldig. En stor portion handlade förstås om mig själv, det handle om att sluta ge upp. Jag är inte där jag var utan måste börja om. Det var bara att inse. 

Sedan fick jag inspiration från min kära C som började planera för cykling före mig faktiskt. Det i sin tur är kopplat till en god vän som är ledare för She Rides och planerade att dra ihop en tjejgrupp till i trakten. Den är inte riktigt igång än men jag fick röven ur soffan och upp i sadeln vilket kanske var en något otippad konsekvens av den satsningen. Därtill passerade jag en parkeringsplats häromdagen där en grupp gamla cykelpolare från måndags- och lördagsturer stod och hängde i social samvaro efter avslutat pass. Några minuters cykelsnack senare var jag mer än redo att kasta mig upp på hojen igen.  Och det gjorde jag faktiskt.

Vädret har varit fantastiskt och även om inga långturer genomförts än har jag hållt i och försökt vara regelbunden istället. Allt enligt tanken att många små rundor som blir av är väsentligt bättre än att riva av en tiomilatur på lördagen för att sen inte cykla mer resten av veckan. Jag har därmed officiellt kommit igång i och med att några veckor hunnit passera.

Livet går i cykler och jag cyklar igen.

Glad midsommar vill jag tillönska alla där ute!


/ J – eder cyklist i etern

Annons
Annons
1 2 61

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.