Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

Många bäckar små

Många bäckar små är början på ett uttryck som antyder att om man tar något litet men i stort antal så blir det så småningom större. Helheten är större än summan av delarna är kanske ett annat sätt att uttrycka det hela. Hur som haver så hoppas jag att det skall gälla cykling också. Vid den här återstarten har tanken varit att det är viktigare ATT komma ut och upp på cykeln än hur själva turen sedan ser ut. Det har resulterat i många korta turer så här långt. Vi talar om ett par tre mil åt gången, inte mer. Men visst resultat kan skönjas.

Vädergudarna behagar bjuda till de också. Även om åska väntas idag!

Mest består det i att kroppen äntligen börjar förstå att den kan sitta på en cykel igen. Nacken inser att den kan vinklas även bakåt och inte bara framåt ned över en skärm hela tiden. Korsrygg och framförallt mage verkar förstå att de skall hjälpa till att avlasta de stackars händerna så de kan vila så där cyklistlätt på styret utan att bära upp någon nämnvärd kroppsvikt. Och benen. Ja, de stackars benen som i början verkade mest chockade över hela situationen har börjat förstå tjusningen att röra sig upp och ned. Fast den acklimatiseringen skall inte överdrivas. De tycker fortfarande att hela situationen är absurd och att min lekamen gör sig bättre i TV-soffan.

Där kommer den för övrigt att placeras vad det lider. Jäklar vad TdF är spännande att titta på för stunden. Igår trodde jag som många att den extremt långa etappen skulle leda till avvaktande åkning efter det att klungan låtit en liten grupp med för sammandradet obetydliga cyklister smita iväg. Så blev det nu inte som bekant. Istället vild fight om segern, krig om bergspoäng och attacker mellan dem som ligger i täten. Till och med de förväntade slutsegrarna rörde på sig. En mycket rolig etapp! Och idag är det berg som gäller. Kan bli något det med om de nu inte är för trötta.

Sedan återstår att se om det går att åstadkomma, om inte en bäck, så åtminstone en rännil från min sida även idag!

/ J

Cykligare

Cykeln är viktigast!


Allt går igen, livet i cykler även det på cykeln skulle det visa sig! Idag är det midsommar, igen. Imorgon börjar Tour de France som så mången gång förr och än en gång kommer jag att bänka mig som åskådare i min mjukvarma soffa stor nog för att svälja både mig, en halv smörgås i smulor och en försvunnen fällkniv. Väl där längtar jag efter att se vackra vyer över Frankrike, dess slott och natur samt att höra Vacchi och Adamsson diskutera hur många glador och gåsgamar de kan tänkas se. Ja, och så lite cykeltävling förstås. Återstår att se om TdF kan motsvara spänningen som Girot bjöd på. Inspiration blir det hur som haver.  

Inte bara Touren har återkommit utan även lusten att skriva varpå den här bloggen återstartar. Det hänger förstås tämligen intimt ihop med att jag börjat cykla igen lite smått. Det blir liksom mer att skriva om på en cykelblogg då. Det går inte att komma ifrån. 


Jag åskådare. Över oss himmel blå.


Andledningen till att jag började var flerfaldig. En stor portion handlade förstås om mig själv, det handle om att sluta ge upp. Jag är inte där jag var utan måste börja om. Det var bara att inse. 

Sedan fick jag inspiration från min kära C som började planera för cykling före mig faktiskt. Det i sin tur är kopplat till en god vän som är ledare för She Rides och planerade att dra ihop en tjejgrupp till i trakten. Den är inte riktigt igång än men jag fick röven ur soffan och upp i sadeln vilket kanske var en något otippad konsekvens av den satsningen. Därtill passerade jag en parkeringsplats häromdagen där en grupp gamla cykelpolare från måndags- och lördagsturer stod och hängde i social samvaro efter avslutat pass. Några minuters cykelsnack senare var jag mer än redo att kasta mig upp på hojen igen.  Och det gjorde jag faktiskt.

Vädret har varit fantastiskt och även om inga långturer genomförts än har jag hållt i och försökt vara regelbunden istället. Allt enligt tanken att många små rundor som blir av är väsentligt bättre än att riva av en tiomilatur på lördagen för att sen inte cykla mer resten av veckan. Jag har därmed officiellt kommit igång i och med att några veckor hunnit passera.

Livet går i cykler och jag cyklar igen.

Glad midsommar vill jag tillönska alla där ute!


/ J – eder cyklist i etern

Okategoriserade

De renner

Osökt eller faktiskt inte alls osökt kom jag att tänka på “Cyklisten” igår. Handlingen i boken utspelar sig nämligen under en tävling runt Mont Aigoual. 

Tim Krabbés mästerverk, “De renner” eller Cyklisten på svenska

Anledningen till att boken dök upp i tankarna var att den sjätte etappen i årets TdF hade målgång däruppe på den kala vindpinade toppen i Cévennerna. 

Ett för mig mytomspunnet berg. Inte för att jag cyklat upp där själv. Inte för att stigningarna vare sig är de högsta, längsta eller brantaste i världen eller ens i Frankrike. Snarare är berget och dess vägar ett bortglömt småsyskon till Mont Ventoux. 

Men jag brukar läsa boken på vårkanten varje cykelsäsong. Nu har jag inte läst den på två hela år. Då förstår ni själva. Frånvaron av såväl de bekanta boksidorna som cyklingen chockerar. Ett liv utan cykling är tomt.

…men nu har jag hunnit till sidan tre. 

/ J – tidscyklisten

4 september, 2020 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Jag gjorde det!

Du kämpar på!!” Hördes en glad stämma som bröt igenom sorlet och den pulserande musiken på gymmet. Jag sneglade nedåt gymgolvet varifrån rösten hörts och kände igen en gammal cykelkompis. Nä, jag har varit sjuk och försöker starta igen hörde jag mig själv svara. Mest för att det var sant. Inte f-n har det tränats som det borde eller åtminstone som jag ville. Först en lång och utdragen förkylning med vad som därtill hör och därefter ett anfall av akut latmask. Jag har t o m tagit bilen till jobbet istället för att cykla! Då är förfallet inte långt borta. Året började inte bra. 

Illa sliten sadel matchar illa sliten kropp

Men jag fortsatte upp till balkongen där löpband, motionscyklar och cross-trainers befinner sig. Rev av min vanliga uppvärmning inkluderande en kvarts intervaller följt av ett par lätta övningar. Därefter maskiner för att försöka få ordning på krämpor som värkande rygg och nacke. 

Efter ett tag sipprade koffeinet ur varje por. Det är min dopning, ett par rejäla muggar kaffe på förmiddagen. Annars var det tomt i tanken. Något som yttrade sig genom att jag tog slut innan jag blev trött? Vad är logiken i det?

Illamående och yr med rusande puls vacklade jag ut i riktning mot dusch och bastu. 

Mer spännande en så blev det inte. Nästa gång kanske jag till och med vågar ge mig på en spinningcykel. 


/ J – tillbaks igen

8 februari, 2020 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Jodå, det flyter på

Träningen går faktiskt relativt bra. Den som bedrivs i alla fall. Gymverksamheten befinner sig fortfarande på stadiet “återknyt bekantskapen med maskiner och vikter”. Positivt är att kroppen verkar komma ihåg vissa moment i alla fall och avancerar något snabbare än väntat. Från ruin till ruin med en smula kraft.

Målet är att jag skall besöka faciliteterna varannan dag för att flytta  mina vikter från en hög till en annan och sedan tillbaks igen. I stort håller den planen men så har det bara gått ett par veckor än. 

Nyligen har promenader adderats till schemat de dagar jag inte är på gymmet. För att räknas skall de vara över 3 kilometer och raska. För att se till att de verkligen blir av har jag mätt upp ett par rundor i närområdet med viss längd. 

Gårdagens iakttagelse från ett omklädningsrum. OM man nu skall ha s k “tribals” tatuerade på sig skall de i alla fall vara stora och djärva. Inte som den jag såg igår. Den såg ut som den ritats av en full spindel som krupit upp på axeln beväpnad med en penna. En spindel som dessutom var liten och ängslig. Resultatet var en smula komiskt. Stor pojk, liten tatuering. Jag sade inte det till honom. Möjligen hade det orsakat vad som brukar benämnas “dålig stämning”. 

/ J – gymråtta

22 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

“49er”

Hörru, hur går det? Det kan man undra. Ett par dagar har nu förflutit av mitt fyrtionionde år därav rubriken. Svaret är att det faktiskt går enligt plan. För att komma igång så tränas det nu på gym varannan dag. Dit transportcyklas det och därtill avverkas promenader de dagar det inte gymmas. Det innebär lite längre och raskare tempo än att flanera. Det går att uttrycka det som att det tränas för att jag skall orka börja träna.

Det kanske inte verkar så intensivt men ni skall veta att jag den här gången börjar från NOLL. Eller egentligen långt under noll om man skall vara ärlig eftersom förutsättningarna är värre än när förra omstarten gjordes. Det positiva med det är att förbättringar är lätta att notera!

På vägen till gymmet igår såg jag en kvinna med alldeles för långa ben. Endera var det på det viset eller var cykelsadeln på tok för låg. Varför är det så svårt att ställa in sadelhöjder?

/ J – har startat men inte lyft

11 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Den långa flykten

Jag satte ned foten, hårt. Så hårt att den gick igenom det murkna golv mitt träningsliv utgjorde. Därunder fanns en bottenlös källare av oträning.

Nu är det dags att orientera sig ur denna mörka håla värre än de som återfinns i någon skräckfilm. Hotfulla skuggor av dammiga och med spindelväv täckta träningsmaskiner och cyklar hukade i alla skrymslen och vrår. De mumlade olycksbådande bakom ryggen på mig men tystnade när blicken flackade mot dem. Panik, jag måste ut!

Och appropå maskiner, häromdagen gav till och med vågen upp. Från nedervåningen hojtades det glatt “Enligt den här väger jag 145 kg!” Det var tack och lov inte sant för min dam som var den som återfanns uppflugen på glasplattan. Vi bytte plats och vågen visade 8 kg istället! En misstanke infann sig om att det inte heller var helt korrekt varpå jag klev av vågen och upp på den igen. Då sade den “Err” som i “error”. Proceduren upprepades varpå vågen dog, för gott. Död! 

Dags att göra något helt enkelt. Jag har nämligen precis firat bemärkelsedag och därmed bestämt att mitt nya år har börjat. Det började igår den 6 november och fortgår till nästa 5 november. Den tideräkningen kanske inte är helt i fas med allas andras, vare sig det är en gregoriansk, kinesisk eller mayabaserad kalender. Det går inte att vänta till den första januari. Då kan det vara försent känns det som. Nu är jag 48 och väger 128. Det är en viss obehaglig harmoni i de siffrorna. Men de utgör inget bra underlag för cykling. Eller liv för den delen. Särskilt inte ett träningsliv.

Därför blir det nu en annan ordning, nyordning. Men jag får börja försiktigt då startpunkten är obehagligt långt ned i källaren. I det här fallet innebar det en timma och en kvart på gymmet samt 5 km transportcykling under gårdagen.  

Inte mycket men i alla fall en start. Varje stor resa lär börja med ett steg har någon vis fan sagt. Men det är sant antar jag även om jag föredrar ett tramptag. För den som känner för att följa med på min (långa) resa mot bättre mående och fysisk form så kan det göras här.

/ J – letar efter utgångar

PS. Träningen förflöt relativt smärtfritt och har inte renderat så mycket träningsvärk då jag tjuvstartade med några gympass förra veckan. 

7 november, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Urtikaria

Handlöst föll jag ned i ett djupt cykellöst hål och där förblev jag.

Jag har alltid undrat hur ett liv utan velocipeder känns. Nu vet jag, det känns tomt. Jag rör inte på mig alls för stunden. Det enda som rör sig är siffrorna på vågen. De samlas på hög, en hög som växer sig allt högre. I botten småsiffror och på toppen tronar de stora talen. Som tur var gick vågen och dog häromdagen. Först visade den 8 kg, därefter skrev den “Err”, sen slutade den helt sonika att visa något alls. 

Mitt cykelliv är lika dött som det här trädet. Nu går jag i skogen istället

Orsaken till att cyklarna får vila är medicinsk och stavas urtikaria eller nässelutslag. Därmed har jag fått ett, förvisso indirekt, cykelförbud. Den jäkla reaktionen gör att jag sen en tid bitvis lider av extrem klåda. En klåda som uppstår när huden blir kall eller fuktig. Försök undvika att cykla på hösten utan att vare sig bli kall eller svettig. Det går inte dessvärre. Sen är det själva duschandet efteråt. Det som brukade vara så underbart är nu en ren och skär plåga. 

En specialist kikar på det och skall försöka utröna vad som ligger bakom. Så idag har jag lämnat prover. Återstår att se vad de kan skvallra om. Under tiden har jag fått en medicinkur som faktiskt verkar få det att lätta något. 

Ni får cykla för mig också så lovar jag att återkomma med rapporter från en cykelsadel så snart det går. 

/ J – utan cykel försmäktar jag på denna öde ö

7 oktober, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Kära dagbok

Veckorna kom och veckorna gick. Vueltan tog slut och nu är det i mitten av september. Det är sådant som sker, sådant som händer.

Sålunda skaldade han på grötrimsmått. 

Men cykling är det mycket lite av måste tillstås. Allt är beroende av ett tillstånd jag sökt hjälp för, EXTREM klåda. Den kan komma närsomhelst men särskilt när huden är kall och den situationen förvärras markant om jag är en smula svettig och blir sval på huden . Ni vet som det nästan alltid blir när man cyklar, särskilt på hösten. Fartvind och ansträngning tenderar att resultera i det om det inte är trettio grader varmt. 

Undrar om jag lider av sandalfot? Optimistcyklistens variant av skyttegravsfot.

Att ta sig till jobbet en måndag morgon är därför ett äventyr. Först duschen som trots varmt vatten till slut ändå övergår i kall hud vilket ger…..klåååååda. Sen skall det cyklas till jobbet. Lagom fort för att inte bli svettig. Men det måste ändå gå fort nog för att följa trafikrytmen förstås. Men inte så fort att fartvinden kyler för mycket. Fast ändå såpass att den motverkar solen som strålar just idag. Svettig fick jag inte bli. Det i sin tur måste balanseras mot att det för dagen råder stark motvind. 

Sade jag att det är ett äventyr att cykla? Här sitter jag nu med mediumklåda. Den hoppar runt på ett sätt som påminner om en knottsvärm. Sticker till här och var för att sedan förflytta sig. 

/ J – itching for ride

16 september, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

I kamp med tiden

“Wir vollen allen sterben”

Tempokörning på cykel, den ädla konsten att lida. En konstart som dessutom kan utövas i ensamhet. Den är tillika demokratisk, på så vis att såväl proffs som amatör, god och mindre bra cyklist kan uppleva samma känsla. Ingen utestängs från smärtan.

På något vis låter det bättre på engelska, “Time trial”. Fritt översatt blir det dömd av tiden vilket ger en bild som passar min sinnesstämning. Fast bäst låter det på franska “Contre la montre“. I kamp mot klockan. Jag kan kanske inte cykla ifrån tiden men väl dess representant.

Den är av mer stationär karaktär. Åtminstone om jag tar den av armen och kastar den i diket. Som det är nu sitter den där och påtalar med digital exakthet och viss orange uppnosighet att den kommer före mig.

I vilket fall är det hela dömt att misslyckas. Totalt meningslöst. I kamp mot tiden förlorar du alltid. Tiden vinner, om och om igen.

/ J – tidvill

23 augusti, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 2 60

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.