Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Okategoriserade

En tanke om döden

Ja, det handlar inte mycket om cykling det här inlägget. Men väl om livet och om att det kan vara skört. Det hände i torsdags.

Hastig inbromsning. En vattenflaska som började flyga mot barn på motsatt sida. Jag fångade den i luften och hörde “bra fångat! varpå jag log” Sedan tystnad. En obehagligt lång tystnad.

Blickar med undran i. Vad händer? En stark doft av ozon, som elektricitet samt brända bromsar. Alla undrar, jag med. Något tekniskt fel på tåget? Därefter sprak i intercom-systemet och en uppenbart skakad kvinnoröst säger “det har skett en olycka”. Följt av mer tystnad. Av den typen som går att ta på. Jag tittar ut genom fönstret. 

Där skiner solen mot blå himmel som om inget hänt. Vid sidan av spåret ett djupt dike med brännässlor, blommor och taggiga buskar, bortom det en byggarbetsplats. På andra sidan stängsel. Ingen korsning, inget ställe som djur kan passera, ingen genväg för resenärer. En obehaglig känsla smyger sig på inte bara mig utan hela vagnen.

Sedan ett nytt besked, något mer utförligt “det har skett en olycka, en olycka med en person inblandad“. Inte klartext, det beskedet kom något senare. Tåget jag satt i hade kört på och ihjäl någon. Någon som troligen hoppat från bron som halva tåget passerat. All trafik stannade av. Inga tåg från eller till Malmö och Köpenhamn. 

Även livet stannade upp. I alla fall för mig. Jag tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är. Jag tänkte på den stackars tågföraren som troligen var chockad och jag skänkte tankar till de anhöriga till den avlidne. Under tiden anlände en taxi som släppte av någon. Tack och lov kunde jag inte se främre delen av tåget. Efter en stund var räddningstjänsten på plats förstås men även arbetare från järnvägen. De lyfte av en kompressor och en högtryckstvätt. Det talade sitt eget brutala språk. Någon ambulans kom inte.

Mitt emot oss barn som blev otåliga av den över två timmar långa väntan i en allt varmare vagn. Men deras mor förklarade vad som hänt. Även den yngste, en flicka i 4-årsåldern försökte greppa. “Man kommer inte tillbaka då” sade hon på bred skånska om döden.

Mindre förstående var en idiot som stannade uppe på bron, klev ur sin bil och började fotografera för att sedan köra vidare. Lika dum i huvudet var en dam några platser bort i den fulla vagnen som i telefon högt och ljudligt deklarerade att hon var besviken för att hon nu skulle komma hem senare varpå hon inte skulle hinna handla.

Jag tänkte att mjölkinköp får ge vika för döden.

/ J – skriver av sig

Cykligare

Virtual Reality?

Virtual Reality, det måste vara vad “VR” står för. En upplevelse som de som står bredvid inte förstår. All tid, kraft och energi förbrukas där inne i bubblan. Även jag har varit i den. Hundratals mil cyklas på vår och försommar för att sedan kulminera i juni. Sen….död! 

Tomrummet som uppstår i motionscykelsverige när vätternrundacyklisterna pluggar ur och ingen cyklar längre. Det är när andra slutar jag börjar. I alla fall i år. 

Maj kom och gick och juni verkar göra detsamma. Tiden är obeveklig, inget består. Inget utom hjulen då. De rullar som de alltid gjort. Tyvärr får jag väl säga eftersom de inkluderar däck och om jag cyklat så mycket som önskat skulle framdäcket vara slut och utbytt vid det här laget. 

Som det är nu hålls det ihop av kondomtjockt gummi och stora förhoppningar. Därför packades en extra slang och en liten papperslapp vid gårdagens tur. På lappen en bön till försynen eller fru Fortuna. Det verkarde fungera. 

Jag cyklade också runt en sjö. Min är emellertid väsentligt mindre och jag gjorde det i ensamhet. Eller som det kunnat heta i en barnramsa:

Alla cyklade runt en sjö

utom John

för han cyklade inte med nån!

Runt min sjö kom jag dock vilket ledde till viss förnöjsamhet för stunden. 

/ J – sjörundaren

Cykligare

En sorts baksmälla

En viss tomhet har infunnit sig. En typisk efter Giro känsla med andra ord. Det blir lätt så när man tittar så mycket och intensivt som jag gör. Det är tur att man har TdF att se fram emot!

I övrigt är det inte bara proffsens cykelsäsong som är mitt i och är brinnande het. Eller het och het förresten. Vädret under Girot var bitvis hemskt – kallt, blåsigt och regnigt. Det var faktiskt betydligt bättre på  hemmaplan kan konstateras. Sol och för det mesta jäkligt torrt även om det de sista dagarna har kommit rejält med åskregn över de nejder där jag huserar.

Men lite cykel blir det mellan skurarna och då företrädesvis MTB. Något jag inte har missat är att det banne mig blommar överallt. Alla träd som kan blommar mer än vanligt känns det som. Något som allt ludd som flög omkring för någon vecka sedan påminde om. 

Min benstyrka blommar inte än men någon gång skall jag väl komma dithän också. Idag avslutades i alla fall min behandling i “Ny vikt på sikt” för sommaren. En positiv erfarenhet så här långt. När jag orkar skall jag plita ned några rader om den. 

Nu ut en stund för att rasta apostlahästarna. De är rastlösa. Ta hand om er! 

/ J – mitt i blomsommaren

Cykligare

Det är jägare i farten

Jag trodde inte att det var säsong för så mycket skjutande i skogen häromkring för ögonblicket. Men eftersom jag blev träffad av ett ryggskott för ett litet tag sedan så måste det vara något. 

Jäkla märkligt det där. Hela mitt vuxna liv har jag haft en provkarta på ryggproblem som jag lärt mig bemästra mer eller mindre väl. Med träning och lite tur hade de flesta försvunnit eller krälat tillbaka till de hålor de kom ifrån och låtitm min person vara ifred ett tag.

Men nu på sistone har ryggskott adderat sig till sällskapet. Första gången det hände var för ett litet tag sen då jag böjde mig fram för att rätta till hemmets läsfåtölj. Knak sade det och sen var det jämmer och elände. Andra gången skulle jag göra mig till inför besök av svärföräldrar. Dagen till ära skulle sängen bäddas. Det skulle jag inte gjort! Efter att ha böjt mig framåt för att släta till någon knöl eller så sade det knak i korsryggen igen och sen låg jag där raklång. Förvisso bekvämt men ändå tämligen immobil.

Nu, några veckor senare är det således tredje gången gillt. Lite mer macho förutsättningar den här gången eftersom det åtminste skedde i skogen, på en moutainbike på väg uppför en brant kulle. Som så ofta i skogen väntade en knöl på toppen av kullen. En sådan med mossa på. Dylika är till för att besegras och jag hade inte för avsikt att gå upp sista biten. Men en ohelig alians av ringrostig teknik och för klen core-styrka gjorde att jag “sköt rygg” som en katt för att lårmusklerna skulle få det sista stödet. DET är inte bra för ryggen vilket jag omgående fick erfara. Knak sade det även denna gång. Sen låg jag på mossan i tio minuter och kom inte upp. Den luktade skog och lite varmt, inte helt oangenämt faktiskt.

Nu går jag därför promenader så gott det går. Den osedvanligt käcka sjukgymnasten sade i princip “ta maxdos av en blandning smärtstillande och rör på dig så mycket det går”. En övning á la kobran fast utan lås- och stretchfas fick jag också med mig. Så det är vad jag gör, rehabiliterar – går promenader och kastar mig plötsligt ned på golvet för att imitera en kålmask. Alla andra cyklar. Särkilt i Italien och det ämnar jag kika på senare idag.

/ J – envis

Cykligare

Giro i cirklar

Vi får väl se om det händer någonting idag. Händer vad då undrar vän av ordning? Något spännande i Giro d´Italia förstås. Girot är för stunden så tråkigt att klockorna stannar. Särskilt för sådana som mig som troget följer HELA sändningarna när tillfälle ges. Annars är jag varm anhängare av Girot. Loppet har stadigt stigit i graderna hos mig till att nu ligga nästan i paritet med Touren.

Men banläggaren har i år sett till att det blev inte en utan fyra vilodagar på rad. Ja, inte officiellt då förstås. Först var det en riktig vilodag i måndags som sig bör. Men den kom efter en tempoetapp och på sådana “vilar” sig alla hjälpryttare. Inget konstigt i det. De enda som anstränger sig är de som är aktuella för en totalplacring och så de som vill vinna etappen förstås. Men det blir kanske en tio femton stycken av tvåhundra.

På måndagen följde så en tisdag och en onsdag som sig bör. Almanackan är obeveklig på så vis. De här två dagarna har det körts på den gigantiska Po-slätten. Där är det pannkaksplatt. Så naturen bjuder inte på den sortens utmaningar som återfinns i att färdas uppåt och sedan utför. Men banläggaren har förvärrat det hela genom att till skillnad från hur man vanligen gör i Italien lägga stora delar av sträckningen utanför byarna och småstäderna i det här fallet. Något som annars naturligt ger en mer teknisk körning. Dessutom har större delar än vanligt av den inledande veckan gått på stora vägar även på andra etapper. Någon jag annars förknippar med hemskheter som Tour of California och med hur Vueltan brukade se ut förr i världen. Men i år alltså även på Girot! Synnerligen trist, hoppas innerligt att det inte är en trend. Inga fler besök på “superstrador”

Men så var det cyklisterna. De bjuder banne mig inte till de heller. I alla fall inte på de senaste etapperna! Det går att ta del av officiell statistik från några av dem och den gav vid handen att några hade snittpuls på långt under 100 till och med under 90 på tisdagens etapp. Men va f-n!! Och igår sitter de och dricker ur vattenflaskor och pratar samt vinkar till kameran….NÄR DE DRAR I TÄTEN och det är 12 km kvar på etappen. Det är anmärkningsvärt. Det är märkligt. Det är tråkigt. 

Klungan ökade farten en aning med 10 km kvar. Från strax över fyrtio kilometer i timmen till fyrtiosex när det sen var 7 km kvar till mål. Annars hände inget, verkligen inget. Ingen tävlade, ingen försökte. De färdades bara mot mål som de gjort hela dagen men nu i aningen högre fart.

Det var så illa att Vacchi ironiskt skriker “EN SVÄNG!” för att något skall hända i rutan. När blott fyra kilometer återstår kommer en attack. Den enda vilken snart blir inhämtad, sen spurt. Caleb Ewan vann.

Idag finns en backe. Årets första av en dignitet som proffs bryr sig om. Vi får se om det får någon inverkan på hur Girot utvecklar sig. För det största motståndet och för dramatiken hittills i år har vädret stått. Själva loppet kör i cirklar.

/ J – tv-cyklisten

Okategoriserade

Förberedd!?

Förberedd!?

Jag har beslutat kombinera två av mina största intressen i syfte att överleva. Det efter att tre “nästanincidenter” dök upp på sista landsvägsrundan. “Nästan” såtillvida att om det inte varit för viss rutin, någorlunda reflexer och bra bromsar så hade jag minsann haft annat stoff att skriva om!

Därför ämnar jag se till att jag åtminstone orsakar en punktering på nästa groteska vita Volvo SUV som kör på och kanske över mig.

Även motorhuvuen kan behöva några extra repor om man hamnar där. Det har ju hänt mig förut. Alternativt kan huvudbonaden användas för att stångas med om man behöver umgås med föraren. OM det nu mot förmodan finns en sådan förstås. Får man tro många tidningstexter så är bilar förarlösa. Ni vet det vanliga “bil krockade  med cyklist”. Senast jag läste en sådan var igår.

Nu känner jag mig redo för en sväng i trafiken. 

/ J – armed and dangerous

(VARNING! Texten kan innehålla spår av ironi)

Cykligare

Sagan om flickan som skulle cykla efter mjölk

Det var en gång en flicka som skulle cykla till affären efter mjölk. För ändamålet ämnade hon sadla sin ståtliga svarta springare. En riktig Bad Boy….eh, ett pendlarfullblod från Cannondale. 

Men springaren verkade låghalt och en försynt fråga om att besiktiga besten framfördes till undertecknad som utöver det fick i uppgift att nedteckna historien som den utspelade sig.

Du kan inte kika på mina växlar? De hackar och hoppade över steg när jag var på väg hem från jobbet. 

En okulärbesiktning gav vid handen att den här velocipeden var närmast livsfarlig att framföra. Den hotade att sparka bakut och kasta av sin ryttare vid minsta provokation. 

– Hm, kedjan är nästan av! En av länkarna har gått upp!

– Fan, jäkla tur att den inte släppte i utförsbacken ned från slottet mot Trummenbron!

– Ja eller att den inte släppte när du ställt dig upp på pedalerna efter att ha stannat vid en korsning med trafik. Den går inte att cykla på!

Flickan går ut i cykelstallet för att istället tränsa sin enligt egen utsago något “uppmärksamhetseftersatta” MTB. En lika svart fast något ystrare hingst från Bros som går under namnet Endorphin. 

Fint att man har en cykel till tänkte flickan. 
– Kan du kolla lufttrycket?

Jadå genmälde jag. Ett halvt kilo var vad som fanns kvar konstaterades. Något eftersatt som sagt. Ett par kilo luft senare lämnar riddaren på sin egen vita springare för vidare äventyr norrut. Något troll eller måhända väderkvarn behövde nedkämpas i trakterna av Kronobergs slott.

Flickan hämtar sin börs med silverpenningar och en ränsel att transportera mejeriprodukter i. Redo att svinga sig upp i sadeln för att bege sig men, nähä inte det! Det är något som inte stämmer tänkte hon.

Det fungerar inget vidare med ballerinaskor. Inga kombipedaler så långt ögat når. In i kammaren, inte efter hammaren men väl efter ett par stadiga skor som passar bättre till den här sortens stigbyglar. Bra prinsessa reder sig själv.

Volangblus, persikofärgad kjol och spd-skor. Ja, vad ska en stackars kvinna göra? Hon känner att hon ligger i onåd hos Adamsson och Vacchi som nu kan höras i bakgrunden från dagens sändning av Giro d´Italia. 

Resten är historia som det heter. Hemmet blev till slut flera liter mjölk rikare och “väktarna av stil och smak” underlät att ingripa trots det flagranta regelbrottet.  

/ J – skriftställaren

(den här sagan är en samproduktion mellan eder ödmjuke förmedlare i etern och fröken C Sebelius)

16 maj, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Cykligare

Time Out

PAUS! Skrek kroppen innan den ens börjat röra på sig ordentligt. Här skall tydligen vare sig cyklas eller gymmas. Min rygg hävdar det i alla fall. Jag gjorde det livsfarliga i förrgår. En balansakt på slak lina, en adrenalinstinn aktivitet som gränsar till rent dödsförakt. Jag bäddade sängen! Lika plötsligt som i reklamen hände det, ryggen small till och plötsligt låg jag där tvärs över det mjuka knockad av mig själv. På ett föga macho vis jämrades och kveds det. Fan va ont det gör!

Trodde jag var bättre men i morse när jag skulle upp på cykeln gick det inte att svinga benet över ramen. Tog bilen vilket kändes som ett rejält nederlag. Men visst ja, “bensinupproret”…det är ju den viktigaste frågan i hela universum just nu. Samlar fler deltagare till protest än miljön och barncancer ihop. Hundratusentals sluter upp för att kämpa för sina fri- och rättigheter.

En upprorisk tankelek…spelar bensinpriset någon roll överhuvud taget? Jo, jag vet att det finns undantag. Det får jag alltid höra när jag ifrågasätter varför det körs så mycket bil. I familjen finns till exempel de som bor på landet, inte kan välja kollektivtrafik och har över fem mil enkel väg till jobbet och sannerligen kör inte den senaste modellen av någon SUV. Men vi kan för ett ögonblick bortse från de människorna då en majoritet av Sveriges befolkning bor i tätort numera*. Det är bara i bensindebatten som det framställs som om alla bor i glesbygd, helst i norrlands inland. Om vi istället ser oss omkring så är de flesta biltransporter fortfarande kortresor.

Jag ser dagligen folk som kör omkring i nya Volvobilar* som jag sett i reklam kostar saker som “från 369 900 kronor” och liknande. Ja, då talar vi inte om de ovan nämnda SUVarna. De är förstås dyrare. OM de som kör sådana bilar bara sänkte sig till nivån runt 199 000 istället skulle de få cirka 170 000 kvar till bensin. Det blir en himla massa bensin kan jag säga, oavsett vad den kostar litern. Häng nu inte upp er på siffror, det var en tankelek.

Med det vill jag bara säga att folk i gemen kanske skulle fundera lite över vilken kostnad på deras älskade plåtlådor som är högst. Är det verkligen bensinen som är den största utgiften? Och om svaret är ja, går det möjligen att påverka den kostnaden på något vis?

/ J – ägnar sig åt värksamhet

*Orättvisor och olikheter mellan stad och landsbygd kan t ex justeras via skattepolitik om viljan finns. Frågan om en levande landsbygd är en annan, mycket komplex sådan och handlar mer än om prisnivån på bensin.

** Och andra märken, de får här symbolisera “nya” eller inte allt för gamla bilar.

Okategoriserade

Gör Sverige säkrare

Gör Sverige säkrare är budskapet på ett antal valplakat som föreföll håna mig där jag segade mig den sista biten uppför backen mot Hollstorp igår. 

Anledningen till att jag skriver dessa rader är två händelser inom fem minuter under gårdagens motionstur parat med ytterligare en nu i morse på väg till jobbet. Tre incidenter som kunde slutat mindre lyckligt och alla inom mindre än en timmas cykling!

Jodå, säkrare skall Sverige tydligen bli om man får tro några partier. Då är det mest fler poliser som utlovas även om det är lite mer oklart hur man skall få till dem då de först måste rekryteras och genomgå lagstadgad utbildning för att först efter ett antal år från dagens datum stå på gatan i blått. Så inte lär de dyka upp efter valet i alla fall.  

Men i vilket fall som helst så hjälper de inte mig! Det som skulle göra mig och min tillvaro säkrare är inte fler konstaplar. Det är nämligen inte skjutningar hur hemska de än är som riskerar att drabba mig. Däremot finns ett ständigt närvarande hot mot liv och hälsa som tyvärr är aktuellt varenda dag och dessutom flera gånger per dag. Det är risken att bli nedjagad som fritt villebråd från andra människor iklädda ett och halvt ton plåt.

Imorse när jag jobbpendlade var det en halvblind man som glatt körde in i en rondell från höger trots att jag var mer än två tredjedelar igenom densamma. Jag fick bromsa så hårt att jag fick sladd och hade jag inte varit en så van cyklist hade jag troligen vält. Ljudligt lät jag meddela världen vad jag tyckte om tilltaget!

När jag gav mig ut igår var det under begynnande rusningstid. Av bland annat det skälet valde jag en väg bort från min bostad som går på cykelväg. Men inte ens det hjälpte. Innan cykelturen var fem minuter gammal stack en Volvoförare med påkopplat släp ut nosen på sitt mordvapen i cykelbanan. Detta trots att vägen jag kör på är skyltad huvudled och lämna företrädemarkeringarna på asfalten tydligt är till höger om cykelbanan. Instinktivt fick jag kasta mig åt vänster, ut på vägbanan. Som tur var kom ingen annan bil där just då. Hade jag inte utför den manövern hade han träffat mig i sidan eller så hade jag kört in i flygeln på bilen.

Efter en svordom eller två fick jag in rytmen igen. Vidare uppför backen och mot den nästan bilfria landsväg som hägrade därefter. Men först en incident till. När jag är nästan vid krönet och skall passera en av de sista avfartsvägarna som leder in till bostadsområdena så händer det! En JÄVLA förare av en minibuss kör förbi mig de sista två metrarna innan korsningen och svänger sedan HÖGER framför mig. Jag har precis fått upp farten och väntade mig inte en tackling. Återigen får jag kasta mig åt vänster för att undvika att köra in i sidan på bilen. Jag uppger ett avgrundsvrål av ilska och drämmer handflatan hårt i plåten. Ja, så nära var jag! Tanten bakom ratten blir så jäkla rädd att hon får motorstopp. Jag gestikulerar, hytter med näven och skriker “jävla idiot” så högt jag förmår. Inte så välformulerat det medges. Men den händelsen blev för mycket och jag vill inte dö, inte idag i alla fall.

Jag var inte i rätt sinnestillstånd för att stanna och diskutera saken närmare. Några meter senare passerades en hundägare som blivit vittne till händelsen och han tittade förskräckt på mig. Det trampades vidare i tillvaron muttrandes omväxlande något om ouppmärksamma personer bakom ratten och valplaket som lovar mer än de kan hålla.

Jotack, gör Sverige säkrare. Avskaffa det pris på huvudet vi cyklister tycks ha. 

/ J – ofrivilligt villebråd

3 maj, 2019 | 2 KOMMENTARER!
Okategoriserade

Nyord

Idag ämnar jag dryfta ett fenomen som ni kanske är bekanta med eller inte. Det beror nämligen på vilken kategori av cyklist ni tillhör.

Fenomenet inträffar vanligen i uppförsbacke eller kanske ett svagare motlut men kan även i förekommande fall ske på platten. När det drabbar slår det till hårdare och snabbare än kramp. Det sätter sig inte bara i låren och vaderna utan även i det respiratoriska systemtet och vad värre är – det drabbar psyket! Det hela kan närmast liknas vid en krasch.

Jag talar om “omkördhet”!

Du sitter där i din egen värld. Någon form av kadensverksamhet sker därnere. Benen och fötterna rör sig i sin egen cirkulära verklighet. Till och med lite rundtramp kan ha infunnit sig. Resten av kroppen har fullt upp med att slappna av på rätt ställen och spänna andra. Inte grimasera, ingen spänd nacke, avslappnad i axlarna och inte kuta rygg men ändå ha lagom press från lårmusklerna. Andningen har i bästa fall funnit sin egen lilla rytm som harmonierar med resten.

Då kan tanken att “det går ändå rätt bra det här” infinna sig.

Men plötsligt händer det! Omkördheten sker, du hör ett överdrivet hurtigt “tjingeling” eller ja det kanske de inte säger men det känns så i vilket fall och någon jäkel blåser om dig. De sitter där oförskräckt med händerna ovanpå styret och alper i blick.

Det är då man med ansikte tomt på uttryck betraktar personen som avlägsnar sig från dig med ljudet av surrande väloljad kedjas hastighet. Vips är den sista kraften i benen uttömd och du inser med icke önskvärd tydlighet att det inte alls går bra. Ryggen värker, händerna är domnade och låren längtar bort. Allt du inte ville bli påmind om.

Har du riktig otur minskar vederbörande på farten och väntar in dig med i dina ögon överdriven tydlighet varpå denne någon uppträder socialt och trevligt.

Som tur var slapp jag drabbas av omkördhet på gårdagens tur. Men väl ett antal möten. Men det är en helt annan upplevelse.

/ J – oomcyklad

30 april, 2019 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Annons
1 2 58

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.