Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Cykligare
Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
Cykligare

Lycka och dödsolycka

Det har varit för många incidenter på sistone och till slut mer än så. I min närhet hände det att min dam nästan blev påkörd av en bil i början av veckan. På hennes arbetsplats råder byggkaos och i samband med det körs det på ställen som inte annars är avsedda för biltrafik. Det medför också att de hantverkare som framför sina fordon där borde ta mer hänsyn. Det gör uppenbarligen inte alla. I för hög fart dök det från vänster upp en vit skåpbil varpå fröken C tvingades kasta sig åt höger och körde omkull så det rök om det. Pannan som tur var mot gräs och inte asfalt men skrapade knän och en hand, förstörda kläder, repade solglasögon och krossat telefonglas blev resultatet, det och chocken. Det var en skakad dam som ringde mig och berättade om vad som hänt.

Bilen då? Nä, den stannade inte vilket endera betyder att föraren struntade i att kolla hur det gick. Han kunde ju rimligtvis inte veta hur illa det gått så då är det smitning det handlar om. Men det vill jag inte tro om människor och då återstår alternativet att han var så stressad att han inte ens såg att han orsakat en olycka. Det är nästan lika illa ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Lyckan var att det inte gick värre.

Den aktuella cirkulationsplatsen fotograferad på vägen till jobbet imorse

Det gjorde det emellertid för en dam som dog på min pendlarväg för någon dag sedan. Vägen heter Mörners väg och är en av Växjös genomfartsvägar och på den färdas jag runt tre kilometer i varje riktning dagligen. På den biten passerar jag sex cirkulationsplatser. Det speciella med dem är att de har en trafiklösning som innebär att cyklister används som farthinder genom att ledas in i trafiken. Detta är inget misstag utan en planerad om än misslyckad lösning.

För mig personligen är det inga större problem då jag är en mycket erfaren cyklist och är relativt skicklig på att framföra mitt fordon samt van vid trafik. Trots det har jag blivit påkörd två gånger de sista tio åren. Nu vet jag inte exakt hur den olyckan gick till men damen det gällde hamnade under en lastbil och avled tragiskt nog av de skador hon ådrog sig.

Vad jag misstänker är att den ökända döda vinkeln spelat in. Något som jag funderat kring inte minst som några goda vänner blev klämda i sin bil på samma vis på en av stadens ringleder för några veckor sedan då en lastbil skulle byta fil. De var dock skyddade av mycket plåt.

Problemet är att lastbilar för att komma runt de här mindre rondellerna på Mörners väg behöver hålla ut rätt mycket varpå de drar åt höger. Är man då cyklist och befinner sig i närheten blir det snabbt obehagligt.

Det enda råd jag kan ge till alla medtrafikanter, särskilt de på cykel är att inte komma upp jämsides med bussar och lastbilar i onödan. Sen återstår tyvärr den omvända situationen att de kan smyga upp vid sidan av cyklisten. I värsta fall är det läge att kliva av cykeln och kasta sig upp på trottoaren. Men det hinner man kanske inte heller. Men några andra råd kan jag inte ge.

Go’ vänner, var rädda om er i trafiken!!

 

/ J – uppmärksam

 

*Extra nervös blev eftermiddagen för min syster som jobbar på sjukhuset där offret kom in. Innan hon visste att det var en äldre kvinna det handlade om blev hon orolig då jag ofta färdas den vägen vid den tidpunkten. För att lägga sten på börda svarade jag inte på telefon eller mess beroende på att jag befann mig på gymmet när hon skulle kontrollera att allt var väl. Men det kunde ju inte min kära syster veta.

21 september, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Wheelsucker CK

Häromdagen hände det! Utan att jag hade en aning om det deltog jag i ett tävlingslopp på cykel. Tydligen hade jag hjälpryttarens roll.

Det vackra morgonvädret formligen vräkte ned den här torsdagsmorgonen där jag färdades i godan ro med riktning mot arbetet. Framför mig en herre på cykel och vi båda på kollisionskurs ett par  tre skolungdomar på fel sida vägen. Just här finns cykelvägar på båda sidor. För att inte behöva mötas tre i bredd körde jag om cyklisten framför mig då min fart var något högre och allt som behövdes var ett par tramptag till.

Strax därefter hajade jag till. Den varma höstsolen befann sig till vänster om mig och kastade rejäla skuggor och de avslöjade att jag hade två huvuden! En kort ögonblick förvånade det mig men jag kanske är så smart tänkte jag omtöcknad av morgontrötthet. Men så avslöjades även att jag färdades på en tandemcykel och det däremot var jag helt säker på att jag inte ägde någon. Jag hade fått en skugga till.

Mannen hade lagt sig dikt an som man säger till sjöss. Det sluttar nedåt så jag ökade farten då det kunde vara en tillfällighet. Nej då, trots fart över de trettio hade jag fortfarande dubbelhuvud. Strax därefter ett kort motlut följt av en korsning. Trafiken var på min sida och cirkulationsplatsen som följs av en nedförsbacke och ytterligare en rondell flöt fint. Så även för mitt påhäng. Jag låtsades inte om att jag sett vederbörande men planerade att jäklas.

Här syntes skuggan, ja inte just här då utan bakom cykeln. Då den var på vägen och inte här vid cykelstället…ja ni förstår!

Något senare väntar nämligen en liten uppförsbacke och i den tryckte jag på rejält. Satt ner men lät  låren jobba och farten klättra till 32. Sen började det bli tungt. Inte f-n hjälpte det! Fast jag hörde ett aggressivt rasslande från växlar och såg att mitt andra skuggjag ställde sig upp. Även rondellen som återfinns på krönet gick smidigt. Ut på raksträckan och tillika medlutet som följer. Jag fann mig plötsligt med händerna på mina långa barends vilket närmast ger en tempoliknande sittställning. Farten ökade, 32, 33, 34, 35 och över trettisju gick det till slut ned mot nästa korsning. Men skuggor skakar man inte av sig så lätt.

Därefter lägre fart efter broms för några bilar och jag svängde vänster in på Smedjegatan. Igeln valde att fortsätta rakt fram. Tur var väl det för jag började bli varm. Civila kläder är inte gjorda för hetsjakt om morgonen. Men det gick fort till arbetsplatsen i alla fall.

Av detta kan man lära att man inte kan skaka av sig sin skugga.

/ J – hjälprytttare delux

 

* Det finns regler och det finns oskrivna regler. En är att inte agera kapten för ett proffsteam på morgonpendlingar. Det är inte ett helt trafiksäkert förfarande heller om alla inblandade inte är med på det. Det kan hända att den som ligger först vill eller behöver bromsa. 

17 september, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Giuoco pianissimo

Om man förlagt formen, till exempel i skogen undras om den kan hittas om man kör runt där och letar tillräckligt länge?

Det var frågan jag ställde mig igår. Det var evigheter sen jag cyklade ordentligt och minst två evigheter sedan jag gjorde det i skogen. Lusten fanns där, tiden tillät det och vädret var förlåtande. Inte mycket att tveka på. Ut stack jag.

Tanken var att ta det lugnt, så lugnt som d3 i Italiensk öppning i schack även kallad giuoco pianissimo. Ordet var “pianissimo“. Det var cykelglädjen som skulle återupptäckas inte mjölksyran.

Höll den planen genom att välja en synnerligen lättcyklad slinga och tanken var att köra den runt runt till jag tröttnade. Det inträffade efter blott tre varv. Då började jag fundera på vart jag skulle bege mig sedan. Det skulle jag inte ha gjort. Den som funderar är ouppmärksam.

Orsak och verkan

Fånvurpan var ett faktum. I låg fart, utan tekniska hinder eller ens upp- eller nedförslut heller för den delen. Framhjulet fastnade i något som det plägar göra med för mycket vikt på och jag störtdök. Rakt på något hårt med knät, en sten. Farten var inte hög men lägger man närmare 120 kg bakom fallet blir det ändå en del momentum.

Sen blev det inget mer cyklande. Det blödde till en början friskt och jag lät det droppa med böjt ben. Ville inte ha för mycket blod i skorna. Sen insåg jag att jag inte visste hur djupt det var och cyklade hem.

Idag går det knappt stödja på den ömmande kroppsdelen. Ofrivillig vila, hade tänkt mig lite gym idag men det får anstå. Skit också.

/ J – olycksfågel

6 september, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

En cyklist bakom ratten, del 5

Fredag igen. En fredag som började en smula dramatiskt. För ovanlighets skulle körde jag bil till jobbet då jag skjutsade min dam till arbetet. På väg dit tyckte jag det var lite halt i regnet efter det att framdäcken släppt när jag skulle förbi en stillastående buss. Vi kan säga så här – det berodde inte på mängden hästkrafter under huven eller en tung gasfot i det här fallet.

Att det faktiskt var halt blev bekräftat lite senare då jag bevittnade vad som skulle kunnat vara en cykelolycka. Fast nu var det en (motor)cykelolycka eller en skoter för att vara mer exakt. Föraren råkade ut för det som händer när man kommer in i en cirkulationsplats för fort med cykel. Båda hjulen släppte samtidigt varpå den olycklige föraren stöp handlöst i backen så gnistorna yrde och plastdelarna flög.

Det bör påpekas att vederbörande verkligen inte körde särskilt fort. Som tur var gjorde inte bilen som kom från höger eller jag det heller så vi hann stanna med god marginal. På frågan om det gick bra fick vi svaret “Ja” även om jag misstänker att han var lite chockad. Men inte mer än att han fick igång fordonet och kunde fortsätta färden.

Såphal asfalt

Så här i efterhand undrar jag om de små hjulen möjligtvis spelade roll i sammanhanget. Rimligtvis borde inte däcken släppt så aggressivt som de gjorde. Eller så var det kombinationen långvarig torka och mycket regn som spelade in. Det har förvisso kommit nederbörd den sista tiden här i stan men inte i de här mängderna.

Men nog körde jag lite extra uppmärksamt den sista biten och jag lär nog göra det även på vägen hem. Det är skönt att kunna stanna om det händer något oväntat kan konstateras. Marginaler är bra att ha.

Ta väl hand om er, även i trafiken!

/ J – den tillfällige bilisten

31 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Fruktcykling

Jag cyklade mot och in i äppeltider på ljud av körsbär. 

Det låter poetiskt men verkligheten är mer prosaisk. Körsbärsträden har fällt sin skörd över cykelbanan där jag färdas och de klibbiga kärnorna smattrar mot insidan av stänkskärmarna. Samtidigt kommer en fruktdoft av äpplen och överfaller näsan och skvallrar om att andra tider är på väg. 

Kärnväg

Det blir rena fruktstunden det här då favoritfödan under otaliga utflykter på och vid sidan av vägen är bananer. Det var därför desto roligare att höra under förra årets TdF att herrar Vacchi och Adamsson förklarade “bananens återkomst” i klungan. Här på landet är vi omoderna och de har aldrig försvunnit. Gul och glad sticker den upp där ur fickan på cykeltröjan. 

Av någon anledning slog aldrig hel vattenmelon igenom som cyklistföda trots gott kolhydratinnehåll och törstsläckande egenskaper. 

/ J – fruktarian

13 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Dagens bild – Cykel å kaffe

Är det fler därute som instinktivt känner att kaffe och cykling hör ihop? Förutom koffeinets insats på den uppiggande fronten så är det en mental grej för mig. Först en kopp, gärna espresso och därefter upp på velocipeden. Det gäller dock bara landsvägscykling. Behovet känns inte alls lika trängande när det skall cyklas mountainbike. Märkligt, det förhållandet tål nog att funderas kring. 

Bike ‘n’ Espresso


Inflytandet från cyklarna kan nog uteslutas. Inga av dem är italienare undantaget finpendlaren som är en Bianchi försedd med campaprylar. Den skulle kunna påverka utifrån cykelboden där den vanligtvis huserar. Men landsvägsnötaren är en Cannondale och amerikanskt kaffe vet ni alla vad det innebär. Skogshojen är tysk så den är lite stadigare och tarvar oftare en kall Bayersk efteråt.

Nej, svaret låter vänta på sig. Någon som har några förslag?


/ J – koffeinentusiast

2 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Cykligare

Baksmälla

I eftermiddag misstänker jag att baksmällan kommer. Jag märker att den börjar krypa på redan nu. Inte den efter alkohol eftersom bubblet som dracks igår var synnerligen alkoholfritt. Men däremot har TdF – Touren, rundan med stort R slutat för den här gången. Vad skall man nu göra på eftermiddagen?

Vann gjorde en britt, dock “fel” britt. Det var ju meningen att Froome ännu en gång skulle triumfera i gult på Champs Élysées. Men så kom en hjälpryttare och snuvade honom på kalaset. Historien upprepar sig för Sky. Nu är Geraint Thomas för alltid inskriven i historieböckerna. Det om något visar att Sky-stallet har för mycket pengar men det är ämnet för en annan blogg.

Årets runda runt Frankrike blev bättre än på länge i mitt tycke. Förvisso bytte inte någon av tröjorna plats efter etapp elva och går man enbart efter det hände inte mycket. Som tur var gestaltade det sig inte så. Attackerna var många och kom från alla håll och kanter. Alla som hade med slutstriden om den gula tröjan att göra krigade på och attackerade minst ett par gånger var. Sen att det till slut ändå inte gick att rubba giganterna är en annan sak. Men det var inte på grund av bristande entusiasm eller försök i alla fall.

Åt den gröna tröjan gick inte att göra mycket däremot. Peter Sagan är och förblir ett unikum och en av de bästa cyklisterna genom tiderna! Kampen där handlade mer om att ta sig till mål de sista etapperna trots bitvis stora smärtor efter en vådlig vurpa. För Sagan alltså, de andra låg hundratals poäng efter vid det laget.

Vurporna ja, de var som vanligt många och några ödesdigra. Fråga bara Richie Port som istället för att vara en podiekandidat snabbt vurpade bort sig. Det ödet delades av många och några av omkullkörningarna var vanskligare än andra. Vi var några som höll efter andan när Philippe Gilbert försvann över en stenkant och ut över ett stup i direktsändning. Ingen visste då exakt hur högt det var. Extra otäckt var det eftersom det bara var kilometer från platsen där Fabio Casartelli dog 1995. Det visade sig senare att Gilbert brutit knät. Det hindrade honom dock inte från att slutföra etappen. Men det och ett par krascher till borde väl föra upp diskussionen om lämpligheten att sitta på ramen och trampa utför?

TV-Tour, hit skulle de på fredagen!

För egen del har Touren i år bitvis varit en helvetisk kamp men av annat slag. Jag har varit kattvakt!! Vad har det med soffcykling att göra undrar vän av ordning? Jo ser ni, vännerna jag bott hos har ett mycket litet TV-rum med ett fönster som inte går att öppna. Lägg därtill att Växjö som vanligtvis återfinns i botten av alla soltabeller i riket har slagit till med både sol- och värmerekord. I princip över 30 grader hela förra veckan och det toppades med 33,5 grader i onsdags. Jävligast var det emellertid i fredags med den spännande och tillika avslutande bergsetappen i Pyrenéerna som tvingade mig att befinna mig instängd i det lilla kyffet i fem timmar! Jag och katten flämtade ikapp. Hon ville inte lämna min sida det lilla djuret. Vi låg på kylklampar för att stå ut.

Tomheten är stor och kampen mot abstinensen börjar omgående. Förresten det skulle visst bli runt 31 grader idag och ett par dagar den här veckan också om man får tro SMHI.

/ J – abstinensbekämpare

Cykligare

Katten som återvände

Härförleden skrev jag om mitt stukade självförtroende på kattvaktsfronten. Det blev en lång och i mitt tycke onödigt orolig väntan på den försvunna skyddslingen. En dag gick och därefter ytterligare en som följdes av flera. Jag letade i grannskapet och varje gång jag lämnade huset endera per velociped eller automobil så tog jag en vända runt kvarteret för att spana. Jag förberedde också inlägg på diverse aktuella FaceBook-grupper för att få hjälp i letandet. De närmsta grannarna hade förstås också tillfrågats om huruvida de sett en ovanligt gipsad katt smita förbi. Ingen positiv respons på den frågan. Så sökandet var fruktlöst så långt.

Återvändaren

Sen var jag tvungen att åka iväg. En konsert på Ullevi hägrade, Guns n’ Roses. Föreställningen gick av stapeln på lördagen, övernattning till söndag och sen tillbaks igen.

Det kändes inte helt rätt att åka iväg och övernatta utan att ha hittat den försvunna Sigrid måste tillstås. Men goda råd var inte bara dyra utan utom räckhåll. Kattluckan var enkelriktad, mat upphälld, vatten påfyllt och lillkatten rejält överkelad. Så i övrigt var det mesta redo. Ja, biljetterna och flickvännen var också inräknade så det var nog allt.

Efter en fantastiskt bra helg återvände jag och vågade väl inte hoppas på några större mirakel. Men se på tusan! Där var hon. Hopkrupen i sin jäkla bokhylla dit hon flyr när styvsyrran blir för bråkig. Jag blev nästan euforisk. Grävde fram katten bakom böcker om Rom och andra världskriget. Hon gömmer sig gärna i historiesektionen! Efter lite tvångskelande erbjöds sejfilé vilket föll henne på läppen. Så pass att hon lade sig att vila på mattan istället för i litteraturen. Men spinner gör katten fortfarande inte – surSigrid!

Den kvällen var hon inne. Det verkar ta på krafterna att vara på rymmen. Dagen efter kravlade hon ut igen utan att jag hann förse henne med halsbandet med magneten som styr kattluckan. Men nu är jag i alla fall inte orolig längre. Är hon frisk nog att hoppa över två meter plank är nog benet ok att träna lite för övrigt också!

/ J – kattvakt med återupprättad stolthet

Cykligare

Parmenides cykel

Igår regnade det. Idag lyser flitens lampa ikapp med solen och torkar fukten ur pannan. Det är fullt upp, tankar ska tänkas, idéer ska slipas, ord ska smidas…

…till besynnerligt vackra ihåligheter som sen ska stå på parad. 

Men jag sitter i en mental kö. Har kört fast. Cykeln däremot styr sin egen kosa. Idag mountainbike till jobbet. Jag tänker:

“Var dag, vardag, vardagscykling?”

Pendling kan man inte kalla det. Även om det de facto är det. Från kattvaktarstugan till arbetet är det någon dryg kilometer – kanske  två, det beror på!

Kanske orosmolnen vid horisonten heller aldrig kommer fram?

Det fysiska avståndet må vara kort men jag sitter på Parmenides cykel så sträckan synes mig oändlig. Först är det två kilometer som blir en. Trampar på i godan ro i morgonsolen. Halva avståndet kvar, femhundra meter att avverka. Sen borde jag vara framme. Växlar och de grova däcken ändrar ton mot underlaget. Nu återstår bara tvåhundrafemtio meter, sen hundratjugofem. Svänger höger i sista korsningen. Spurtar halva vägen till sextiotvåmeterssträcket och den halva som följer därefter tar jag det lugnt. Snart framme tänker jag ett par halvor senare. Bara drygt femton meter återstår. Sen under åtta som magiskt blir fyra, två och till slut EN. För att vara mer exakt återstår: 0,9765625 meter till målet.

Men fram kom jag aldrig.

Kanske jag inte kom dit jag ämnade men kanske dig jag behövs för att parafrasera Dirk Gently.

/ J – evighetscyklisten

Cykligare

Kattväntan

Har man inte tonåriga döttrar så får man improvisera tycks jag ha tänkt när jag erbjöd mig att vara kattvakt åt goda vänner under tiden de är på semester. Tanken att det skulle vara några problem med de här två damerna slog mig aldrig då djuren är mig bekanta och jag haft katter runt mig hela mitt liv.

Just de här katterna behövde lite extra sällskap efter som den lilla, som fått namnet Klara, är relativt nykommen till familjen. Således behöver hon fortfarande skolas in. Hon är för övrigt full av energi och sjövild. Inte många inventarier, blommor, kuddar, dukar och skor går säkra. En sund kattunge med andra ord. Hon är också av uppfattningen att sover, det gör man i en hög tillsammans. Även efter att man råkat åka i golvet när bonushusse vänt sig i sömnen.

Den något äldre är faktiskt inte lastgammal hon heller men är för tillfället gipsad efter ett dubbelt benbrott därbak och behöver därför även hon mer tillsyn än vanligt.

Eller man kan tro det. Igår tröttnade hon och rymde. Jag satt i godan ro på uteplatsen och läste lämpligt nog sista numret av Cycling Plus då jag hörde ett vildsint krafsande. Tittade upp och runt innergården där jag satt och det sista jag såg försvinna över planket i andra änden var en kattrumpa. Först trodde jag det var lillkatten, men hon tittade upp från sidan av stolen och kommenterade händelsen med högt “mjau“. Ja det kan man säga tänkte jag och for upp.

Imponerande att kravla sig över ett plank på över två meter med ett bakben i gips! Det måste försvåra ansatsen något. Försökte få upp den bastanta dörren men när jag väl lyckats med det så var alla spår av päls med ben försvunna.

Kvarvarande skyddsling…

På ett plan är jag inte orolig. Egentligen är hon utekatt och har kattlucka. Nu satt på “enkelriktat” för lillans skull. Men gipset gör att hon borde vara inne ett tag. Den snustorra sommaren gör att man i alla fall inte behöver oroa sig för att det skall bli förstört av fukt.

Lite mer orolig är jag för att hon inte skall VILJA återvända. Kombinationen av brutet ben och gips, värme, instängd, ny katt i huset och försvunnen husse och matte kanske blev för mycket.

Senare idag fortgår sökandet. Sejfilé är nog betet som är aktuellt.

/ J – f d kattvakt?

1 2 55