Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

BLOGGMENY
Annons
Annons

Kattväntan

Har man inte tonåriga döttrar så får man improvisera tycks jag ha tänkt när jag erbjöd mig att vara kattvakt åt goda vänner under tiden de är på semester. Tanken att det skulle vara några problem med de här två damerna slog mig aldrig då djuren är mig bekanta och jag haft katter runt mig hela mitt liv.

Just de här katterna behövde lite extra sällskap efter som den lilla, som fått namnet Klara, är relativt nykommen till familjen. Således behöver hon fortfarande skolas in. Hon är för övrigt full av energi och sjövild. Inte många inventarier, blommor, kuddar, dukar och skor går säkra. En sund kattunge med andra ord. Hon är också av uppfattningen att sover, det gör man i en hög tillsammans. Även efter att man råkat åka i golvet när bonushusse vänt sig i sömnen.

Den något äldre är faktiskt inte lastgammal hon heller men är för tillfället gipsad efter ett dubbelt benbrott därbak och behöver därför även hon mer tillsyn än vanligt.

Eller man kan tro det. Igår tröttnade hon och rymde. Jag satt i godan ro på uteplatsen och läste lämpligt nog sista numret av Cycling Plus då jag hörde ett vildsint krafsande. Tittade upp och runt innergården där jag satt och det sista jag såg försvinna över planket i andra änden var en kattrumpa. Först trodde jag det var lillkatten, men hon tittade upp från sidan av stolen och kommenterade händelsen med högt “mjau“. Ja det kan man säga tänkte jag och for upp.

Imponerande att kravla sig över ett plank på över två meter med ett bakben i gips! Det måste försvåra ansatsen något. Försökte få upp den bastanta dörren men när jag väl lyckats med det så var alla spår av päls med ben försvunna.

Kvarvarande skyddsling…

På ett plan är jag inte orolig. Egentligen är hon utekatt och har kattlucka. Nu satt på “enkelriktat” för lillans skull. Men gipset gör att hon borde vara inne ett tag. Den snustorra sommaren gör att man i alla fall inte behöver oroa sig för att det skall bli förstört av fukt.

Lite mer orolig är jag för att hon inte skall VILJA återvända. Kombinationen av brutet ben och gips, värme, instängd, ny katt i huset och försvunnen husse och matte kanske blev för mycket.

Senare idag fortgår sökandet. Sejfilé är nog betet som är aktuellt.

/ J – f d kattvakt?

Dagens bild – Inte så snabbkoppling

Tricon 1450 heter den här numera utgångna modellen från DT Swiss. En par hjul jag är synnerligen nöjd med för övrigt. De är inte bara snygga, de är lätta, rullar extremt bra och håller för mig! Den sista egenskapen är av större intresse för mig än den absoluta vikten och vilka material som ingår. Jag vet inte hur många snygga hjul jag tittat på bara för att senare se att de är viktbegränsade till 90 kilo vilket är en vanlig gräns. Det väger jag inte ens i toppform varpå alla de modellerna har fått utgå när jag varit i hjulköpartagen. Det kan väl ändå inte bara vara jag av alla motionärer som är kraftigare byggd än Nairo Quintana?

Nu har jag haft de här hjulen i tre år och de fungerar felfritt. Eller nästan felfritt skall jag väl säga, de skickades på service en gång efter att en limmad detalj lossnat. Det är trots allt handbyggda hjul det handlar om. Det fast det är systemhjul.*

Inte så snabbkoppling

Många av lösningarna på de här hjulen är specifika. Däribland snabblåset som är modell “skruva av” istället för mer traditionella lösningar. De tar en aning längre tid att få av vid hjulbyte men det är inget som stör mig då jag inte tävlar. I gengäld medför konstruktionen att det är lättare att placera själva hävarmen exakt där man vill ha den. Den är också mycket lätt! Överlag fungerar lösningen utmärkt.

/ J – frihjular

*Jag har för övrigt skrivit om dem vid tidigare tillfällen bland annat här.

Dagens bild – En bok

Dags för lite seriös läsning. För alla älskare av cykel rekommenderar jag varmt den här boken. Full med anekdoter och berättelser om alla de galenskaper som utgjorde Tourens barndom. Tiderna förändras kan konstateras. Galet är det kanske fortfarande men på helt andra vis. Sen är det synd att just den gula tröjan får (miss)pryda omslaget. 

En bok med många franska kort

Boken är för övrigt lånad och ja, herr Forsberg, du skall få tillbaka den vad det lider!

/ J – bokomancyklist

TV-träningsdag

Lördagen med stort L kom och den var het på flera vis. Ja, som resten av sommaren hittills. Allt är varmt för att inte säga hett, allt är soligt. För mycket sol till och med. Inte för mig personligen, jag njuter faktiskt. Men det finns djur och annat som inte mår helt bra. Moder natur svettas kan man väl säga och då räcker inte deodorant långt.

Det riktiga allvaret

Men det var inte det som fick folk att gå igång utan den upphaussade fotbollsmatchen mot England. Sverige siktad mot semifinal men ett hinder återstod. Det var oöverstigligt skulle det visa sig.

Jag såg också matchen och mitt föga tränade fotbollsöga konstaterade:

Vi spelar som England,

fast sämre! Därför gick det som det gick. Det må vara att dagens spelare i landslaget är för unga för att ha växt upp med engelsk ligafotboll men ledare och tränare har matats med tipsextra hela sin uppväxt. Det verkar ha satt sina spår. Inte mycket mer att säga om det. Allt fortsätter utom Sveriges resa i VM.

I dess ställe började MIN favorit TV-händelse på åretTdF! Som uppvärmning hade jag dessutom njutit av kortbane-SM i cykel så jag var redo. Bänkad, för dagen tillbaka från skogen och tältet. Civilisation till låns. Tack kära vänner!

Le Tour!!

Och pang så var vi igång. Ingen återvändo utan full Tour från start. Det innebär exempelvis massor med nerver med påföljande vurpor. De två första etapperna har bjudit mer på den varan än hela Girot gjorde. Det känns så i alla fall.

Sen triumferade Peter Sagan på gårdagens etapp och idag får vi se världsmästaren i gult. Bara en sån sak! Jag kan knappt bärga mig och ser verkligen fram emot resten. Får dock se hur mycket jag har möjlighet att se. Vissa förhinder finns.

/ J – den tillfällige frankofilen

Tänk på vilodagen II

Nu är jag inte känd för att vara religiöst lagd. Men vilodagar skall helgas. Eftersom jag är ateist borde jag av respekt för andras tro kanske helga såväl fredag som lördag och söndag? Det var förstås bara de stora religionerna det. Märkligt att de inte ens kan vara eniga om när deras skapare vilade förresten. Vid närmare eftertanke borde jag nog lägga in resten av veckan också för att inte missa någon. Man vill inte kränka någon i dessa dagar.

Vardagsrumsutsikt häromdagen

Själv vilar jag efter cykling. Igår var en sådan dag. En typisk eftercyklingvilodag. Eller ja, inte tusan vilar jag efter varje cykeltur, det är ju inget religiöst men som det artade sig ville inte benen vara så pigga igår och armarna var mosade efter gympasset så egentligen fanns väl inte så många alternativ.

Eftersom jag för närvarande bor i tält, alltså inte campar, utan bor i tält så blir det rätt avslappnat ändå. Igår ägnade jag seneftermiddagen och tidiga kvällen till att sova på en filt utlagd på en bit brunbränt gräs. En sommarbris fläktade iväg allt vad flygfän heter och orsakade sövande vågskvalp. Sann vila för kropp och själ.

Plats för vila

Värre var det inatt. Efter att ha varit tyst i flera timmar så vaknade jag av att någon jäkel drog igång den moderna motsvarigheten till en bergsprängare någonstans. Ut i tysta sommarnatten strömmade arabisk popmusik! Yrvaket kikade jag ut ur tältet bara för att så småningom inse att ljudet färdas långt över vatten och att det kom från en annan ö än den jag befann mig på.

Några timmar senare var det dags igen. Något DOG utanför. En bit in i skogen kanske något hundratal meter skrek ett djur av för mig okänt slag. Det skrek på ett sätt som är svårt att misstolka. Det pågick ett tag sen tystnade allt. Livet hade sin gång. Det vilar inte utan fortgår därute har jag börjat förstå.

/ J – viloentusiasten

En dubbel dag

Onsdagen var en ledig dag. En dag för sommarlättja, ligga i en solstål och läppja på en Piña Colada kanske? Icke då, en sådan dag kan väl inte investeras bättre än i fysisk aktivitet tänkte den slumrande inre hurtbullen. Jag messade en god vän, vi kan kalla henne Ulrika mest för att hon heter så och frågade när hon skulle köra nästa pass. Dels var det ett tag sedan vi sågs och dels vet jag att hon tränar regelbundet. Svaret lät inte vänta på sig, “i eftermiddag” genmälde hon. Jag hakar på kom jag på mig med att skriva tillbaks.

Jag vet inte hur smart det var egentligen. Till saken hör nämligen att hon nuförtiden tränar synnerligen disciplinerat under ledning av Glenn Magnusson. Det gör inte jag för att uttrycka det milt. För att addera sten till börda för mig så går Tre berg av stapeln kommande helg och det här var det sista passet innan dess för Ulrikas del. Dags för någon form av urladdning. På programmet stod lätt uppvärmning en halvtimme, en och halv timme i pulszon 3-4 och så angivelser för vad det innebar. Den tiden skulle dessutom om möjligt tillbringas i kuperad terräng enligt instruktion. Därefter ytterligare trettio  minuter lugn cykling. Mitt huvud översatte snabbt till “skitjobbigt pass”.

Solnedgång utanför det temporära sovrummet

Till saken hör att jag redan var en smula sliten eftersom jag för tillfället bor i tält och inte hade sovit så gott föregående natt på grund av upprepade telefonsamtal. Men det är en annan historia. Därtill hade jag inte ätit något eftersom jag kör med någon slags improviserad 5:2 för att åtminstone minska kaloriintaget några dagar i veckan. Mot bakgrund av det och med tanke på kommande två och en halv timme i sadeln var det kanske inte så begåvat av mig att ge mig av till gymmet först. Men det gjorde jag!

Förvisso avklarades bara armar/axlar och lite mage/rygg. Men några personliga rekord sattes trots allt. Benen fick åtminstone vara ifred så länge. Det var ju tur det.

Åt en banan.

Sen tyckte jag att tiden var mogen och begav mig norrut. Efter en obligatorisk “införcykelkaffe” och en stunds samtal var vi redo. Hjälm på huvud, coolglasögon på och cykel i sinne. Jag tyckte nog att det gick bra inledningsvis. Högsommarvärmen strålade på oss och en sommarbris svalkade något. Vi pratade på eller kanske mest jag egentligen. Efteråt medgav U att hon undrat om jag ämnade språka på det viset under hela turen. Det kan avslöjas att så inte blev fallet.

Anledningen till att det gick lätt var att det var uppvärmning. Tydligen skulle inte hennes puls klättra över 125 under den tiden. Sen var det slut med lugnet. Våra träningsklockor upplyste oss med digital exakthet att det var dags att börja jobba. Inledningsvis var det lite marigt då flera av vägarna försetts med nytt oljegrus. Inte en särskilt upplyftande tanke att komma nedför en backe i 40-50 blås för att upptäcka rullgrus bak en krök. Men pulsen gick raskt upp och placerade sig där den skulle. Intressant var att jag och U följde varandra tämligen väl i början. Det vill säga min puls låg lite högre men jag har även högre maxpuls. Annat var det uppför där min vikt obönhörligt avslöjas på pulsklockan. Tur att man har stort hjärta.

Vi jobbade på och det var inte förrän vi passerade Asa för att svänga av i backarna upp mot Asaryd som jag började tycka att det var jobbigt. Då insåg jag att det var trekvart kvar av den ansträngande delen av passet. Det är ganska länge det.

Det gick åt skogen. Foto: P Forsberg

 

I den delen av världen lutar det. Inga alper det skall medges med det är banne mig massiva fel-lut. Mot slutet av stigningarna tog jag slut. Den där mycket obehagliga känslan av att nästan vägga, mannen med hammaren stod på lur i den småländska granskogen. Pulsen rusade och var uppe i runt 180 och gick inte ned som den skall. Under fem minuter stannade den över hundrasjuttio. Samtidigt började jag kallsvettas och frysa trots den värmande solen. Inte bra, inte bra alls. Tecknen fanns där. Ulrika pinnade på i sin lätta eleganta stil. Nu fem meter framför mig, sen tio och snöret gick. Banantime!! Nödprovianten skalades och mosades in på lämpligt ställe i huvudet. Man vet att kroppen är i uppror när sötman från frukten formligen exploderar i munnen. Hela varelsen skriker efter energi! Fem minuter senare var jag kapabel att ta mig framåt igen. Men geisten hade gått ur mig.

Därefter dags för Stenkullabacken. Inget monster att besegra då den inte är lång men det kompenseras genom 10% lutning. Där stegade fru Olsson ifrån mig. Mot toppen accelererade hon. Det gjorde inte jag. Det visar att många intervallpass i SvenGlenns regi ger resultat.

Något senare var det dags att styra kosan mot startpunkten igen. Bara att medge, starkare än så här är jag inte för stunden. Återhämtningen var inte i paritet med vad den brukar. Men det är roligt att glädjas åt vänners framsteg och jäklar i min låda vad det hänt saker på den fronten.

Men jag är även lite stolt över mig själv som hängde med trots allt. Vi kan säga så här, jag är inte riktigt byggd som den genomsnittlige cyklisten ens i god form och den nuvarande är förvillande lik Barbapappas.

Avslutningsvis ett gott råd till alla, lägg inte upp en träningsdag på det här viset. Det känns!

 

/ J – bakomliggaren

Inaktualitet

När jag “städade” lite i blogglådan hittade jag det här gamla inlägget. Härligt inaktuellt en dag som den här när solen strålar från en nästan klarblå himmel. Det enda som står det blå är små vita tussar. Den här dagen artar sig minsann! Dags att tvåhjula lite!

Men så här skrev jag då:

Cyklister skriver brev till Gud

– En bok som inte är men borde finnas

Här är ett bidrag:

/ J – snart i snöyra

Av misstag

Först insåg jag inte mitt misstag. Men det var något med styret som var den första signalen att något inte stämde. Greppet var för smalt och formen kändes inte helt som den brukade. Känslan var annorlunda och vinklarna kändes obekväma. Sittpositionen var heller inte alls lika aerodynamisk som den jag är van vid. Mer upprätt på något vis som en gammal damcykel från fyrtiotalet.

Omodernt var ordet. Sadeln var också för bred, lika omodern den. Helt omöjligt att trampa ordentligt när man sitter i en soffa.

Trotjänare

Trampa förresten, pedalerna  var fullt i paritet med det dåligt utformade styret och därmed värdelösa. Det gick inte att klicka i dem och först trodde jag de var dubbelsidiga kombopedaler men den teorin visade sig snabbt ha sina brister. Placeringen av dem skall vi inte tala om. Den visade på stora brister hos den som ritat den här modellen.

Sen var den inte väl underhållen det blev uppenbart redan efter några få meter. Det brukar vara tyst när jag susar fram men här rasslade det och dånade. Ett morrande som jag brukar förknippa med snustorra kedjor och dåligt justerade växlar. Bakläxa på den biten också.

Fast jag får medge att när farten ökade blev snitthastigheten duglig. Till jag närmade mig första rondellen vill säga. Så fortsatte det sen i trafiksituation efter trafiksituation. Där jag vanligtvis glider fram fick jag nu ständigt vara på min vakt. Ryckigt gick det, idel inbromsningar och accelerationer.

Väl framme vid jobbet när jag skulle låsa fast fordonet i stolpen som brukligt insåg jag mitt stora misstag. Jag hade tagit BILEN och inte cykeln till jobbet. De är båda grå, står bredvid varandra och morgontrött som jag är hade de två förväxlats.

Det fick mig att tänka på följande visdomsord:

“You are NOT stuck in traffic. You ARE traffic”

 

/ J – en cyklist bakom ratten, by accident

Solocyklisten

Himlen var ovanligt stor. Den var tillika ytterst närvarande. Jag cyklar för mig själv på vägar jag inte vet vart de bär. Det rör på sig även om det är oklart åt vilket håll. Framåt är ett förslag som en logisk hjärnvindling presenterar men resten av mig är inte lika säker.

Och himlen var stor. Foto: P Forsberg

Solo, ensam med mig själv och min cykel. Den tänker bättre än jag min stålhäst. Aluminium om man skall vara korrekt påpekar logikvindeln igen. Jag ber den hålla truten och inte lägga sig i mina tankar. Istället petar jag i en tyngre växel. En som skall räcka säsongen ut.

Raksträckan framför mig provocerade mig. Cyklistjaget menade att lite av den dyrbara kraften i låren kunde ödslas på den. Detta trots att det var distanspuls som var aktuell och den lilla kraftreserven skulle behövas en timme senare. Spara var därför ordet för stunden. Att cykla handlar mycket om det, att spara. Det omedelbara alternativet var emellertid att fortsätta i lugnt tempo och utsätta mig för den överhängande risken att dö av tristess.

Därför ned i bocken, nacken rak, korsryggen mjuk och sen jämn press med lårmusklerna. Först höger, sedan vänster och om igen i en ständigt återkommande rytm. Försökte vara snygg på cykeln. Sneglade på mätaren som bekräftade att hastigheten faktiskt ökade. Kröp ihop lite till och låtsades vara aerodynamisk. Man kommer långt här i världen med det, att låtsas. Dessvärre är det en realitet.

I slutet av raksträckan väntade resten av turen. Den var inte bara bra utan tämligen utmärkt. Sommaren log och kroppen svarade även om det snarare var en viskning än ett vrål.

Kanske solisten söker ensemblespel inom kort. Den som överlever får se.

/ J – bredvidcyklisten

Dagens bild – för “Cyklistfoodies”

 

Jag vet inte om en bild verkligen säger mer än tusen ord. Men den kan i bättre stunder åtminstone bjuda på en schysst sammanfattning. Just den här bilden sammanfattar situationen i hemmet tämligen väl – cykling och mat!

En bild säger mer än….eh, många ord!

Jodå, bil finns i hushållet men den används så sällan att bromsarna har en tendens att rosta där den står. Förra månaden tankades det inte ens. Nu lyser dock en enveten lampa och påstår att det är dags att slösa lite pengar.

Någon varm anhängare av onödigt bilåkande är jag sannerligen inte. Men kanske motsatsen, “nödigt bilåkande“? Det finns de som inte är lika lyckligt lottade som jag nämligen. De som pendlar för att det inte går att lösa på annat vis till exempel. Jag har nära exempel på det i släkten. Men alltför många ägnar sig åt “skitnödigt bilåkande” i mitt tycke. De faller offer för den statusjakt två ton plåt försedd med rätt namn på huven innebär. Trots att avstånden som avverkas oftast är korta måste man tydligen ha en stor tung SUV för att ta sig fram. Försäljningssiffrorna talar sitt tydliga språk. Märkligt det där.

/ J – nästan billös 

1 2 55